V I L K E N skitlång dag

Och så är maken i onåd igen. Intet nytt under solen där med andra ord. Som straff för det har han drabbats av Montezumas Hämnd efter intag av väldigt gräddig parfait på 83-årskalas. Graden av medlidande hos mig är försvinnande liten.

Hur fan lever folk ihop i hela sina liv och verkar tillfreds? Par som inte ser ut att bråka och bara går omkring och är fucking eniga om allt från toapappersrullebyte till inköp av gemensam bil i 50+ år? Jag är…fascinerad?

Enda chansen för mig att vara enig är om jag skulle genomgå elchocker och/eller kemisk lobotomi. Detsamma gäller för maken.

Men det var ju inte det jag skulle få ner på pappret idag. För här går det undan.

Det började egentligen i helgen. Liten kissade ju i sängen natten mellan lördag och söndag. Liggande och halvsovande. Natten efter kissade han på golvet. Sen ville han gå ut lite mer ofta dagtid än vad som är brukligt, vilket fick den här hönsiga mamman att misstänka allt från diabetes till urinvägsinfektion (jamen jag vet, jag ÄR en höna). Men det var lite knepigt att han fortfarande var som vanligt när det gällde allt annat. Lika glad, lika bitig, lika hungrig. Lika allt liksom. Även hans kissande var helt normalt. Han flickkissar ju sittande eftersom han är så ranglåg och strålen var så fin att man skulle kunna tro att han skapade en perfekt kissbåge där leprechauner hade gömt en guldskatt i slutet av nämnda båge. Med andra ord just inget som inte en väldigt hönsig mamma hade reagerat på.

Så jag reagerade såklart. Och var hos distriktsveterinären idag där han fick kissa på en sticka (han var inte gravid). Däremot hade han förhöjt antal vita blodkroppar och protein och vaddetnuvarmer. Det vill säga urinvägsinfektion.

Inget ont om distriktsveterinärer, men när man är van vid specialistsjukvård för sina djur på stora sjukhus så känns det en smula udda att knata in på ett ställe där det står en dator på undersökningsbritsen och samtidigt överhöra veterinären prata om att han skulle laga sjuka fiskar i Havstenssund under eftermiddagen och kanske förlösa en ko imorgon. Och så pratade han konstant med sitt datasystem som han verkade lite gramse på. Vi var där i 50 minuter, tio minuter gick till Liten och resterande 40 gick till att prata i telefon, prata med datasystemet (OAVBRUTET – varje moment diskuterades med datorn), konstatera att Liten var en rar och lugn kille och därmed hämta sin orimligt söta Papillonvalp på tre månader för att samtidigt miljöträna den i undersökningsrummet ihop med Liten och sedan hämta sin fyraåriga enögda mops för att de skulle chilla ihop.

Har. Aldrig. Varit. Med. Om. Maken.

Men jag blev kär i valpen. Trots att hon gallskrek de första fem minuterna bara Liten tittade på henne. Som valpar gör. I preventivt syfte. Hellre illa fäkta än att fly typ? Han skulle ju kanske sluta upp med att bara titta på henne och faktiskt tro att hon var en bit hängmörad oxfilé eller så, det kan man inte veta som liten valp. Då är det tryggast att gallskrika redan när man blir kikad på.

Sen kom hon på att han var rätt schyrre ändå. Eftersom han som vanligt låg jättestilla och knappt ens andades i ren försiktighet för att vara snäll. Så hon blev miljötränad, Liten blev ignorerad (av sin hönsiga matte) och så slutade det med att hon sov i mitt knä medan jag snusade valpdoft i nacken på henne.

photo

Hur söt och liten kan man vara egentligen?

photo 5

Jag vet att hon hade fått plats i fickan. Men jag höll mig. Och i henne. Medan stackars Liten fick kissa i bäcken, bli vaccinerad och få medicin. Mopsen låg på golvet och sov med rumpan i ansiktet på Liten och inåtsnarkade. Svårt att göra annat när man tillhör en ras som ser ut som att de har skallat en betongvägg med hela ansiktet och locktångat svansen. En raring, som jag missade att fota i min upptagenhet med valpen.

Sen var det hög tid att lösa ett väldigt påfrestande problem. Datorproblemet. Eller snarare bristen på fungerande datorer-problemet. Jag skäms faktiskt över att erkänna att jag nu har fyra MacBook Pro och en MacBook Air liggande som…kan ha råkat gå sönder av oklara anledningar?

Numera har jag en sjätte.

photo 1

Som fortfarande är högblank med tangenter som inte är nedslitna. Vilket betyder att det återjävlaigen är dags att köra tillbaka backuper och installera program, vilket tar en evinnerlig tid. Har man inget att göra kan jag varmt rekommendera datorslöseri som en oerhört tidskrävande sysselsättning. Överväger att starta back up-cirklar istället för syjuntor.

Och så köpte jag ytterligare en trygghetsförsäkring.

photo 2

En thermomugg som skall tåla att man vänder den upp och ner över datorn. Eller vad man nu kan tänkas vilja vända den upp och ner över. Expediten ringde till och med, efter vissa påtryckningar om muggens betydelse för min fortsatta mentala hälsa, till Stelton för att dubbelkolla att den är en datorräddare och det visade sig att jag numera kan jonglera med drycker utan att döda datorer. Den som lever får se. Eller som maken sa: “du hittar säkert något sätt att få ut vattnet/teet/drickan som ingen thermomuggsdesigner i världen har räknat med”.

Sen var det dags att spendera kvällen på 83-årskalas. Med svingod mat och väldigt mycket käftslängeri. 80 plussare är klart underskattade konversatörer och sjukt bra på att slänga just käft. Och det var där vi fick fläderparfait. Som gav mig en munorgasm. Eller i ärlighetens namn gav den mig multipla munorgasmer eftersom jag tog om fyra gånger utan att skämmas det minsta. Medan maken fick springa och skita första gången redan hos 83-åringens flickvän som var värdinna. Den sysselsättningen har han fortsatt med ända sedan vi kom hem.

Somliga straffar etc etc…

Nu önskar jag mig fred på jorden, att förkylningen skall dra åt helvete, att datorn skall vara klar för serious business och så vill jag sova lite med.

Imorgon skall vi däremot prata om andra saker. Antingen blir det en lite allvarsam fråga eller så blir det en barnslig recension.

Det hänger på om paketet jag beställt hinner komma eller inte.

Maken skäms så det dånar om det

Igår kväll fick jag ett ryck eftersom humöret hade varit en smula…eh…svajigt under dagen och jag behövde bli av med kass energi.

Eftersom vår musiksmak skiljer sig åt monumentalt har jag gett upp. Han har ingen musiksmak, han lyssnar på Markoolio och AC/DC. Inget fel i det, men han har INGEN som helst musikgrund. Har aldrig sprungit i skivbutiker och nördat med kassettband och inplastade LP-skivor. Eller haft favoritartister. Han är en jäkla avart helt enkelt.

Mina favoriter som yngre var Bowie, Ric Ocasec, Clash och allt som hade rötter i hiphop och R’n’B. Väldigt blandat men allt har hängt med, mest det sistnämnda, och Eminem är en husgud.

Dessvärre hatar maken allt jag älskar. Så jag spelar sällan numera. Eller så spelar jag i lurar, inte samma effekt alls. Den typen av musik skall brassas i bra anläggning med tung bas. Punkt.

En passus, min första bil köptes med tyngsta argumentet att den kom med bästa slutsteget, baslådan och högtalare. Det säger allt.

Igår kom jag på att vi har en jävligt bra anläggning på båten och jag var…i ärlighetens namn på ett monsterhumör. Så jag drog igång Eminem på en volym som överröstade varenda valstuga och antagligen hördes det ända till Norge.

Sen körde jag en mad dance off. I min ensamhet. Samtidigt som jag rappade till alla Eminems texter (och Black Eyed Peas – Hey Karin, sommar 2006).

Då dog han skämseldöden, rusade upp och stängde alla fönster och vrålade “DET ÄR PIIIIIINSAMT”.

Snubben som drar på medelåldersresa till Skagen skäms i en öde hamn när frugan dansar?

Så jag gjorde ett schysst move. Som han fotade.

IMG_1837.JPG
Ja, jag fnissar ihjäl mig eftersom jag kämpade för att få honom att skämmas

Då dog han skämseldöden igen. Och upplyste mig om att jag var pinsammast i heeeeela världen.

Men det funkade!

Och han vet inte vad som komma skall.

Från och med nu är det rap med basen i botten varenda gång jag blir svinförbannad.

Det kanske kan bli människa av mig med?

Ice Ice Baby!

Livet kom emellan…

…och det var ganska trevligt. Jag har legat i min egen förtrollade värld och läst bok, i timmar (hela dagen igår nästan). Det var sjukt längesedan jag hade näsan i en bok en hel dag. Två och en halv bok avverkade jag dessutom, jag skulle faktiskt kunna tänka mig att fortsätta leva så.

Förutom att jag har struntat i bloggen då’rå, men det går inte att skylla på näsan i boken helt. Den andra orsaken är ju att jag inte har någon dator. För näe, den vaknade aldrig till liv (skjut mig), sen var jag ändå rätt okay med att det hade hänt eftersom det var en äldre dator jag redan hade räknat bort, en bonusdator liksom.

ÄNDA TILLS JAG KOM PÅ ATT DET INTE VAR SÅ!

Det var min nya jag hällde vatten i. Den som bara var ett halvår. Då blev jag faktiskt orimligt sur på mig själv på riktigt.

Så, det där med att jobba och blogga är sådär enkelt utan dator. Nu sitter jag med paddan, vilket innebär att bara det här inlägget kommer ta en förbannad evighet. Men jag sitter rätt bra så det gör inget. Det här är min utsikt.

IMG_1120.JPG

Det är HÖGSOMMAR. Ni som plockar svamp och lägger upp bilder på murkna löv och tända brasor kan ta er i…just brasan. Här är det inte höst.

Ja. Jag lever i förnekelse. Sen äter jag medicin tills det är dags att krypa ur idet någon gång i april.

Nåväl, helgen var det ju. Vi vet ju redan att vi var på Gullholmen från fredag till lördag och vaknade upp till det här på lördag morgon.

IMG_1792.JPG

Religiöst. Det är allt jag har att säga om ett sådant uppvaknande på Stors födelsedag.

Jag kan även tala om att jag sjöng för honom på kudden, men då morrade han. Otacksamma slyngel.

Sedan hade vi ju faktiskt tänkt göra leverpastejtårta, vi skulle bara gå upp och käka en sen lunch först. När vi kom tillbaka till båten hade Liten hjälpt Stor att riva ner familjens godispåse, en påse fylld med godispåsar till tvåbeningar och två paket med vardera sex baconben i till fyrbeningarna. Sex baconben räcker åtminstone i nästan en vecka för två fyrbeningar. Nu hade de smällt i sig dem på en halvtimma, plus en halv påse sötlakrits.

Det blev ingen leverpastejtårta. Det fick räcka med att de hade föräldrafritt party. Ungdomar!

Efter den sena lunchen puttrade vi norrut, mot Smögen. Alldeles innan Smögen ligger något som heter Brofjordens angöring och visar var farleden är. Två gigantiska farledsmärken som jag råkar tycka är vackra, så jag passade på att ta kort när maken var på toa (nu kan jag inte visa just de korten eftersom JAG INTE HAR NÅGON DATOR). Jag var väldigt fokuserad på att fota dem och märkte inte att somliga tog min telefon och fotade mig och min röv.

IMG_1801.JPG

Kul kille jag delar möbler med. Expert på taskiga kort.

Sen kom vi till Smögen.

IMG_1809.JPG

Och Smögen såg ut precis som vanligt, alla affärer var öppna och det strosade folk på bryggan. Enda skillnaden var att vi det inte var knôkfullt med båt, vilket var en särdeles trevlig skillnad.

Födelsedagsbarnet fick göra det han tycker är roligast, skälla på människor som har mage att gå förbi båten.

IMG_1802.JPG

Medan jag gjorde det jag tycker är roligast, gå i affärer med upp till 80 procentig rea och gå på bryggan och titta på vackra båtar. Det förstnämnda gav inte så stor utdelning (två tishor till maken), men det sistnämnda gjorde. En skitstor båt, i trä, som var så vacker att jag nästan slickade lite på den.

IMG_1805.JPG

Givetvis norsk och den har nog kostat multipla oljemiljoner, sen skall vi inte ens prata om underhållet den behöver. Men jag tänker att om man har råd med den här skönheten har man råd med ett team som sköter om den med. Däremot retar det livet ur mig att jag inte fick grepp om vad det var för båt, någon som vet?

Igår började det regna, så vi bestämde oss för att dra. Dator eller inte, vi var ju tvungna att vara hemma igen idag, så vi fattade beslutet att åka raka spåret hem. När vi passerade Kungshamn såg vi något mystiskt.

IMG_1811.JPG

En båt som låg på havets botten fortfarande fastbunden i bryggan. Nu är ju sjunkna båtar i sig inte så mystiskt, sånt händer ju faktiskt, det mystiska med den här var snarare detta.

IMG_1808.JPG

Ni ser det gula sjömärket med ett kryss på? Två sådana satt på utsidan båten och just de sjömärkena används för att märka ut nya hinder som inte finns i sjökorten. So far so good, ett väldigt praktiskt och i allra högsta grad nödvändigt sjömärke. MEN…(nu kommer undringen) om en båt sjunker vid en brygga, hur är det då möjligt att man, istället för att bärga eländet, faktiskt tar god tid på sig och beställer sjömärken för att sätta dem utanför vraket. Det är ju inte gjort i en handvändning att kirra sjömärken (om nu inte Kungshamn har ett lager för just dylika händelser) och sedan placera dem.

Jag vet att jag måste ta reda på det eftersom jag inte kan sluta fundera över det. I min värld är det SÅ mycket enklare och rimligare att bärga skiten. Eftersom vraket dessutom tar rätt mycket plats vid bryggan.

Har båten ingen ägare som kan debiteras? Sjönk den alldeles nyss? (Knappast med tanke på märkena).

Slutsatsen är alltså att en hel helg, med trevligt sällskap, god mat, högsommarvärme och ljuvliga båtturer på plattvatten kokar ner i en enda nördig fundering över ett vrak utanför Kungshamn.

Vad har ni gjort denna ljuvliga helg?

Tema Vokalfel

Jomen vi åkte ju 50 distans enbart för att hänga en kväll med Enlisailivet och Elefantpenismannen. Så värt det. Inte ofta man kan köra full fart och dessutom gå utomskärs hela vägen. Havet var som ett dansbandsgolv (ja, det är skillnad på discogolv, balsalsgolv och dansbandsgolv).

De angjorde Gullholmen före oss, trots soppatorsk och sjöräddning (hahaha – jag är bara så glad att någon mer än vi åker sjöräddning), så de tog emot oss och serverade rosévin medan vi bidrog med…chips.

Och så satt vi i den ljumma sommarkvällen framför våra båtar.

IMG_1781.JPG

Tomas Ledin hade kunnat sjunga ledmotivet till den här kvällen. Det är alltså absolut inte höst. På hösten är det inte 17 grader mitt i natten. Punkt.

Sen grillade männen, ackompanjerad av makens grillskryt och Elefantmannens illa dolda avundsjuka. Han hade en liknande grill, men inte riktigt i samma kaliber som maken och vad han än säger så grämde det honom. Jag förutspår ett grillbyte inom snar framtid i den familjen. Sådant svider i ett prylhjärta.

Sen gick vi in och satte oss för att äta, maken fick lyckligt använda båtens skitjävlaonödiga centraldammsugare till något riktigt vettigt. Myggjakt. Trots centraldammsugarmyggjakt, thailändsk myggspray, myggljus och en myggmagnet till hund lyckades blodsugarna åstadkomma minst tio myggbett på varje fot och tre på höger skulderblad.

Efter maten pratade vi skit.

IMG_1787.JPG

Obegriplig skit dessutom. Fyra personer som har munlepra och dessutom pratar i ljusets hastighet och i munnen på varandra är inte en vinnande kombo. För det blir fel. Det tog ungefär en timma innan vi nådde någon slags acceptans och förståelse (typ; lyssna inte på vad jag säger, förstå vad jag menar) för att alla vokaler blev utbytta mot annan random vokal som inte hörde till ordet.

Men trevligt var det. Väldigt trevligt.

Ända tills männen började diskutera elgrejor på båten och använde ord som fluxkapacitator och warpsköldar.

Då vet man att det är dags att sparka ut dem. Med eller utan warpsköld.

Men först bestämde vi att Enlisailivet passade orimligt bra i mina nya bågar.

IMG_1788.JPG

Vi hann med att avhandla många viktigheter på kort tid. Imponerande många.

Och jag är fortfarande skrämmande positiv.

En halv dag på havet uppåner har den effekten.

Imorgon är en ny dag. Det är Stors födelsedag och mammas lurv blir fyra år minsann. Eller ja, skall man vara nogräknat fyllde han redan vid midnatt, men vi firar när vi vaknar.

Leverpastejtårta och fotografering blir det.

Och säckvis med pussar med magkill.

Make ett är på rätt kust igen och make två är kvar på sin sida

Och var min fru är har jag ingen aning om. Henne har jag sämst koll på i hela familjen.

I alla fall, maken hade med sig en hoper kataloger hem. Som frugan har gjort. Han hade tydligen inte kollat så noga i dem, och det var nog tur för katalogskaparen att han inte gjorde förrän han hade lämnat hufvudstaden.

Jag hittade honom i katalogen. Mona har ju roat sig med att döpa sortimentet efter folk hon känner och jag vet inte jag, men jag tror inte att det bara är jag som läser tvetydigheten i att han är en julmus. En liten julmus.

Han har varit hemma i ett par timmar och smeknamnet “femcentimetaren” börjar ligga rätt i munnen.

20140812-000346-226996.jpg

Jag är en elak fru. Men det går helt i linje med vad jag kallade honom på det förra jobbet där vi var kollegor. Då hette han “sjucentimetaren”, i flera år och allt var mitt fel. Min kompis bor i Milano och på den tiden dejtade hon en väldigt kort italienare som inte gillade att jag var ett huvud längre än vad han var. Så han presenterade en teori. Alla män är totalt två meter långa, det som saknas på höjden kompenseras av penislängd. Snubben hon dejtade var 168 centimeter över havet och hävdade därmed att hans extrahjärna var 32 centimeter.

Maken är 1.93…jag behöver inte förklara mer va?

Och med den ekvationen har alla över två meter inverterad penis.

Nåväl. Nu har den tydligen krympt två centimeter och jag tycker det är orimligt underhållande. Så underhållande att jag kan leva med att vara en jävla julhalmspindel.

20140812-001234-754529.jpg

Faktiskt.

Jag är åtminstone sju gånger så stor.