Och så är maken i onåd igen. Intet nytt under solen där med andra ord. Som straff för det har han drabbats av Montezumas Hämnd efter intag av väldigt gräddig parfait på 83-årskalas. Graden av medlidande hos mig är försvinnande liten.
Hur fan lever folk ihop i hela sina liv och verkar tillfreds? Par som inte ser ut att bråka och bara går omkring och är fucking eniga om allt från toapappersrullebyte till inköp av gemensam bil i 50+ år? Jag är…fascinerad?
Enda chansen för mig att vara enig är om jag skulle genomgå elchocker och/eller kemisk lobotomi. Detsamma gäller för maken.
Men det var ju inte det jag skulle få ner på pappret idag. För här går det undan.
Det började egentligen i helgen. Liten kissade ju i sängen natten mellan lördag och söndag. Liggande och halvsovande. Natten efter kissade han på golvet. Sen ville han gå ut lite mer ofta dagtid än vad som är brukligt, vilket fick den här hönsiga mamman att misstänka allt från diabetes till urinvägsinfektion (jamen jag vet, jag ÄR en höna). Men det var lite knepigt att han fortfarande var som vanligt när det gällde allt annat. Lika glad, lika bitig, lika hungrig. Lika allt liksom. Även hans kissande var helt normalt. Han flickkissar ju sittande eftersom han är så ranglåg och strålen var så fin att man skulle kunna tro att han skapade en perfekt kissbåge där leprechauner hade gömt en guldskatt i slutet av nämnda båge. Med andra ord just inget som inte en väldigt hönsig mamma hade reagerat på.
Så jag reagerade såklart. Och var hos distriktsveterinären idag där han fick kissa på en sticka (han var inte gravid). Däremot hade han förhöjt antal vita blodkroppar och protein och vaddetnuvarmer. Det vill säga urinvägsinfektion.
Inget ont om distriktsveterinärer, men när man är van vid specialistsjukvård för sina djur på stora sjukhus så känns det en smula udda att knata in på ett ställe där det står en dator på undersökningsbritsen och samtidigt överhöra veterinären prata om att han skulle laga sjuka fiskar i Havstenssund under eftermiddagen och kanske förlösa en ko imorgon. Och så pratade han konstant med sitt datasystem som han verkade lite gramse på. Vi var där i 50 minuter, tio minuter gick till Liten och resterande 40 gick till att prata i telefon, prata med datasystemet (OAVBRUTET – varje moment diskuterades med datorn), konstatera att Liten var en rar och lugn kille och därmed hämta sin orimligt söta Papillonvalp på tre månader för att samtidigt miljöträna den i undersökningsrummet ihop med Liten och sedan hämta sin fyraåriga enögda mops för att de skulle chilla ihop.
Har. Aldrig. Varit. Med. Om. Maken.
Men jag blev kär i valpen. Trots att hon gallskrek de första fem minuterna bara Liten tittade på henne. Som valpar gör. I preventivt syfte. Hellre illa fäkta än att fly typ? Han skulle ju kanske sluta upp med att bara titta på henne och faktiskt tro att hon var en bit hängmörad oxfilé eller så, det kan man inte veta som liten valp. Då är det tryggast att gallskrika redan när man blir kikad på.
Sen kom hon på att han var rätt schyrre ändå. Eftersom han som vanligt låg jättestilla och knappt ens andades i ren försiktighet för att vara snäll. Så hon blev miljötränad, Liten blev ignorerad (av sin hönsiga matte) och så slutade det med att hon sov i mitt knä medan jag snusade valpdoft i nacken på henne.
Hur söt och liten kan man vara egentligen?
Jag vet att hon hade fått plats i fickan. Men jag höll mig. Och i henne. Medan stackars Liten fick kissa i bäcken, bli vaccinerad och få medicin. Mopsen låg på golvet och sov med rumpan i ansiktet på Liten och inåtsnarkade. Svårt att göra annat när man tillhör en ras som ser ut som att de har skallat en betongvägg med hela ansiktet och locktångat svansen. En raring, som jag missade att fota i min upptagenhet med valpen.
Sen var det hög tid att lösa ett väldigt påfrestande problem. Datorproblemet. Eller snarare bristen på fungerande datorer-problemet. Jag skäms faktiskt över att erkänna att jag nu har fyra MacBook Pro och en MacBook Air liggande som…kan ha råkat gå sönder av oklara anledningar?
Numera har jag en sjätte.
Som fortfarande är högblank med tangenter som inte är nedslitna. Vilket betyder att det återjävlaigen är dags att köra tillbaka backuper och installera program, vilket tar en evinnerlig tid. Har man inget att göra kan jag varmt rekommendera datorslöseri som en oerhört tidskrävande sysselsättning. Överväger att starta back up-cirklar istället för syjuntor.
Och så köpte jag ytterligare en trygghetsförsäkring.
En thermomugg som skall tåla att man vänder den upp och ner över datorn. Eller vad man nu kan tänkas vilja vända den upp och ner över. Expediten ringde till och med, efter vissa påtryckningar om muggens betydelse för min fortsatta mentala hälsa, till Stelton för att dubbelkolla att den är en datorräddare och det visade sig att jag numera kan jonglera med drycker utan att döda datorer. Den som lever får se. Eller som maken sa: “du hittar säkert något sätt att få ut vattnet/teet/drickan som ingen thermomuggsdesigner i världen har räknat med”.
Sen var det dags att spendera kvällen på 83-årskalas. Med svingod mat och väldigt mycket käftslängeri. 80 plussare är klart underskattade konversatörer och sjukt bra på att slänga just käft. Och det var där vi fick fläderparfait. Som gav mig en munorgasm. Eller i ärlighetens namn gav den mig multipla munorgasmer eftersom jag tog om fyra gånger utan att skämmas det minsta. Medan maken fick springa och skita första gången redan hos 83-åringens flickvän som var värdinna. Den sysselsättningen har han fortsatt med ända sedan vi kom hem.
Somliga straffar etc etc…
Nu önskar jag mig fred på jorden, att förkylningen skall dra åt helvete, att datorn skall vara klar för serious business och så vill jag sova lite med.
Imorgon skall vi däremot prata om andra saker. Antingen blir det en lite allvarsam fråga eller så blir det en barnslig recension.
Det hänger på om paketet jag beställt hinner komma eller inte.
Tina Johansson says:
Som förälder ska man lita på sin instinkt, man VET när det är något galet med barnen. Oavsett om de är tvåbenta eller fyrbenta. Valpar, tonåringar eller snart 25… vilken tur liten har just DIG som mamma!
Själv har jag varit lite orolig över min lille Nisse idag (fortfarande kattungen, inte maken..)
Han fick sin andra vaccinationsspruta på förmiddagen och blev så vansinnigt trött och slö. Alltså de SA att han kunde bli trött, men inte däckad…
Med mitt förnuft insåg jag att det nog inte var nån fara, för han hade både ätit, druckit och varit på lådan, men mammahjärtat var orolig i alla fall. Ringde till veterinären och blev lugnad, och så väl bemött, hon till och med tackade för att jag brydde mig så mycket om min katt, och gav mig deras journummer, där de har en veterinär som svarar efter stängning.
Nu är han i alla fall nästan som vanligt igen! Skönt!
Victoria says:
Plutteliten. Just katter brukar reagera mer på vaccin än hundar, enligt min alldeles egna empiriska undersökning i hemmet. Men ÄNDÅ. Man hönsar i alla fall, och en vettig vet tar det på allvar 🙂
Tina Johansson says:
Ja tänk om han hade dött och jag ignorerat hans beteende… hade ALDRIG förlåtit mig. Mina husdjur har högt värde för mig…finns inget som heter “bara en katt” i min värld!
Idag är han som vanligt igen, plutten <3
Vi tänkte inviga honom i husvagnslivet på söndag, ska bli spännande! 🙂
i min värld says:
börjar barnen kissa i sängen då är det nåt fel :-/
Tur att du åkte iväg med honom att du sen fick en söt valp att gulla med ingår väl i servicen? 🙂
Det där med att aldrig gräla förstår inte jag heller………. du har ju Fru humör här, även om humöret har lugnat ner sig med åren så blixtrar det rejält med jämna mellanrum till sambons stora? förskräckelse.
Senast i fredags exploderade jag så det tjongade om det och råkade veva lite med armarna under utbrottet så att sambon fick en hopknycklad skorppåse i huvudet. Jo jo än kan kärringen och dessutom låter hon jävligt mycket under utbrottet
Victoria says:
Nu skrattade jag så jag dog. Först åt dig och sen åt Tigerlilja. En skorppåse alltså? Själv kastade jag en glass på maken i torsdags (men jag siktar så rackarns dåligt att den hamnade på visiret på permobilen), men han blir ju lika arg tillbaka och då…skiter det sig totalt?
I min värld says:
Äsch då han siktar förhoppningsvis lika illa som du eller så får du ducka. Det värsta jag gjort var nog när jag hivade iväg en skärbräda efter sambon o den sprack i två delar, en jäkla bra skärbräda var det också eller när jag knockade honom en natt (dock av misstag) då var han nära att säga upp bekantskapen 🙂
maria -jumbon med ett liv says:
Ha ha ha, du är underbar. (eller jag är lättroad)
Victoria says:
Jag skulle hemskt gärna vilja instämma i att jag är underbar, men min självinsikt säger mig att du nog är lättroad 🙂
Humlan says:
Stackars Liten! Men skönt att han fick hjälp. Den mottagningen kanske kör med någon typ av “ursäkta att det tar lite tid, men som tack för ert tålamod så får ni gosa med liten söt valp”?
Smart mugg, jag kanske skulle vara lite förutseende och skaffa två (en för kaffe och en för te) innan det händer något! Måste erkänna att jag undrar hur man kan dricka ur den, men inte spilla ur den…
Victoria says:
Först fick jag myror i hjärnan av den frågan (som jag inte ens hade tänkt på), sen kom jag på att man trycker på en knapp för att dricka. Det måste ju funka? Om man kommer ihåg att trycka på knappen igen då när man druckit klart. SUCK.
tigerlilja says:
Fast maken och jag har varit gifta alldeles oerhört länge och toarullen har vi aldrig varit sams om. Aldrig. Och nu är det visserligen länge sen, men han minns fortfarande när jag spräckte en dörrkarm, likaså när jag var en tiondels sekund från att lägga hela limpdegen i huvudet på honom. Det enda som hindrade mig var att han insåg att jag faktiskt skulle göra det och hans panik då var så komisk att jag inte kunde fullfölja.
Victoria says:
Jag skrattar fortfarande. Hade högläsning för maken om skorppåsen och limpdegen. Så in i bängen roligt. Vad exakt spräckte du dörrkarmen med? En kroppsdel? Och isf, hur gick det med den?
tigerlilja says:
Nä rå, jag slängde igen dörren med kraft bara. Och då hade plötsligt karmen spruckit i princip uppifrån och ner. Jag har ibland tänkt fråga henne som flyttade in i rummet efter mig om hon nånsin funderat på det, men jag låter det gå på allmänna jordbävningskontot. För jordbävningar är väl rätt vanliga?
Victoria says:
Hoppsan. Och givetvis, skitvanligt med jordbävningar. Eller så är det mannen som bävar så det ger utslag på Richterskalan?
Karin says:
Här har vi bytt ut det mot”inget nytt under kjolen”(jaja,det beror på….)Hoppas du har humör som en tornado-går fort över-,kan vara bra attbli sams framåt sönd.För att på månd morron…TADA..är det dags f årets hummerfiske!Sen känner man (nästan alltid) i mama hjärtat när det är något fel p vov,hoppas han inte debiterade dig f 40 min gos med bebis…Annars önskar jag dig lycka till det omöjliga experimentet ,hur länge kan man hålla liv i en dator….?känns ung som en “tamagochi”fast tvärtom.
Victoria says:
Hahahahahahahaha! Så jäkla rätt du hade i det, mina datorer är som Tamagochis (var inte särskilt bra på dem heller men hade flera stycken). Skall vi ha någon slags bookmaking på hur lång tid det tar den här gången?
Vi är tillräckligt sams för att fiska hummer. Oavsett om vi skulle få åka raka vägen från Tingsrätten.
Karin says:
Så,game on baby…vad är dealen?lever hummern längre i sumpen än nya datorn på bänken?el haha om man vänder på det tror jag att dom lever nästan lika länge i din vård…oddsen sätter du!
Victoria says:
Mäh, jag kan ju inte sätta oddsen. Det är ju ni som får betta på mig 😉 Sista hummern i sumpen tog vi ju på julafton förra året, så hittills har sumparna klarat sig längre än datorerna. Tragiskt men sant.
Karin says:
Ok,sätter 100 SEK på att Datorn klarar sig längre…”I’m à looser baby and why dont you kill me”Du funderar ut priset till den som inte vann?Ok,! men vad fan med idiot/barnsäker mugg kan det ju inte gå fel….el?
Victoria says:
Skall åstadkomma någon slags bettingsida. Så får vi se var oddsen hamnar. Och muggen har redan fastnat i locket, det kommer sluta med att den eller jag exploderar.
Annika K says:
Mammainstinkter stämmer i princip alltid.
Skönt att ni kom iväg snabbt.
Datorsäker mugg? Det tror jag när jag ser det 😉
Victoria says:
Jag håller med. Om båda delarna 😉
Elefantpenismannen says:
Apropå idiotsäkra muggar..
Jag träffade för tiotalet år sedan en hårt prövad amerikansk ingenjör verksam inom området användarsäkerhet och teknikprylar..
Han konstaterade krasst att..
“We struggle hard and always to create the totally fool proof system..every time we finally believe we actually made it God creates an improved idiot…”
Lycka till med muggen..
Victoria says:
Hahahaha gå och bada med dig. Ta gärna med dig simhjälpsapparaten. Och styr nedåt.