Jag snor ett uttryck.
“Den som säger att man inte kan shoppa sig lycklig har bara inte hittat rätt ställe att handla på”, eller något i den stilen.
För idag blev jag äntligen lite glad, av massvis med olika anledningar. Paket för uthämtning med förhoppning om vanvettig man, samt paket för avhämtning utan minsta förhoppning om vanvettig man. Livet är en fest helt enkelt och ni får stå ut med att bli fotobombade nu. Som kompensation för att det tagit hela dagen att hinna med att både utföra måste-saker och sen roligare saker.
Nu kör vi.
Först hade jag ju fått paket från Plain Vanilla. Hejsan svejsan svinsnygga jeans. De åkte på när det var dags att klappa ihop datorn för dagen och knata ner på stan för att hämta det stora jätteskojsiga paketet.
Han den där jag är gift med är en sopa på att fotografera dock. Jeansen ÄR verkligen snygga, trots att jag ägnade gårdagkvällen åt att oja mig över enorm fetma, hög ålder och ungdomlig frippa som inte riktigt passade ihop (under tiden som jag tryckte i mig en gigantisk tallrik marängsuisse).
För att vara lite extra piffig matchade jag dem dessutom med min favorittopp från PV. Och Mona kan fara åt helskotta, det är I N T E tantskor jag har på mig, jösses som jag älskar de skorna. Har idag lärt mig att materialet i innersulan heter “Clarks Plus” och betyder “Clarks Plus intelligenta stötdämpning återställer fötterna till deras naturliga position så att du rör dig på det sätt som är bäst för dig.”
Högst oklart om plusset står för vikt eller ålder. Kanske båda delarna?
Jag kände mig i alla fall ganska snygg och som en lagom kärring i sina bästa medelår när jag knatade iväg. Bakom mina solglasögon liksom?
Först hämtade jag mitt stora spännande paket och sedan var det dags att äta middag. Ensam. Som vanligt. Det är tur att stan är liten och att man aldrig känner sig särskilt ensam. Som vanligt en gång till hamnade jag i dialog med bartendern om diverse drinkar, trots att jag inte dricker alkohol nästan alls. Men jag fick lära mig vilken som var sommarens drink, Aperol Spritz, som innehöll tre delar mousserande vin, två delar Aperol och…ehh…något mer har jag för mig? Serveras iskall skulle den göras i alla fall och jag fick provsmaka. I världens minsta vinglas.
Nej, det är inget enormt saltkar, det är ett högst ordinärt saltkar, men glaset var verkligen så litet. Och det var svingott. Efter fem år av nästan inget alkoholintag alls överväger jag allvarligt att börja barhänga och bara dricka nämnda drink och mojitos. Det kändes som en briljant idé där och då i alla fall?
Sen gick jag hem och packade upp mitt efterlängtade paket.
Säg hej till tvåkilosgluggen Sony Telezoom (och till kamera nummer tre och blixt nummer två).
Jag packade upp medan ålrenset satt mitt emot och jag bara väntade lite förnöjt på slaganfallet. Var så förberedd på att använda mig av mina noggrant utfunderande fraser. Och så sa han inget alls? Eller jo, det gjorde han, han sa “jamen oj, kom då så går vi upp på berget och testar det”.
Snacka om antiklimax.
Sagt och gjort, vi gick upp på berget bakom huset och testade exakt hur bra det var. Vad som däremot inte var så bra var att jag frågade ålrenset vilken väg vi skulle ta upp på berget och om jag behövde byta från högklackat till mer…bergsklättringsvänliga skor. Näerå, jag behövde inte byta skor. Eller hur. Det slutade med att han fick bära kameran medan jag kämpade mig upp i en vegetation och lutning som krävde machete och spikskor. Inte högklackat. När jag var som mest irriterad och bad om hjälp fick jag ingen, istället passade han på att fota mig.
Karljävel. Nu ser jag dessutom att det inte bara var nära att jag trillade och bröt varenda ben i kroppen utan lika nära att mitt ena bröst trillade ut ur tröjan.
Efter mycket möda och stort besvär kom jag och skorna upp på berget för att bränna några snabba testbilder. Hallelujah!
Här är rådhuset och kyrkan. På nästan normalt avstånd.
Och här är kyrkklockan med full zoom.
Den behöver målas ser jag.
Säg hej till strandpromenaden och restaurang Skagerack på långt håll.
Och på närmare håll.
Men jag vet inte var det fantastiskt soliga vädret tog vägen. Det har ju för bövelen varit sol varje dag i en månad, men det försvann efter strapatsen upp på berget.
Jag fyrade bara av lite kort där jag stod och råkade få med underlig pråm i Kosterfjorden. Man undrar stilla vad den gjorde och varför den körde omkring med en stor grävmaskin lastad?
Sen blev det en väldigt tjusig reklambild för Color Line som råkade ligga inne.
Mitt uppe på berget finns något väldigt underligt, ett gäng sådana här stenar i ring som jag inte hade en aning om vad det var. Min gissning var väldigt modern domarring, alternativt grillplats för traktens ungdomar. Det var det inte, jag fick lära mig att det var stridsvagnshinder från andra världskriget (surprise att maken visste något som handlade om DET kriget).
Man kan verkligen undra varför det behövs fartgupp för stridsvagnar mitt uppe på ett skithögt berg i Strömstad? Spontant känns det inte som en plats som en enda stridsvagn någonsin har kört på. Om de skulle köra där så känns höjd över havet och fallhöjden som farthinder så det räcker. Avdelningen saker jag inte förstår.
Sen klättrade jag inte ner för berget tillbaka till lägenheten utan gick på gångvägen som en civiliserad människa. Där fanns ett hus med ett väldigt fint staket. Eller snarare gärdsgård. En sådan där som jag vill sitta på iklädd mina hippie chic kläder med ett halmstrå i munnen sommartid, trots att det aldrig blir så.
Nu är jag hemma igen och sitter och klappar objektivet ömt medan jag viskar små små kärleksord. Maken är såklart antingen i källaren eller i lägenheten och pysslar med något.
Oklart huruvida jag är besviken över brist på reaktion eller om jag tycker att han var smart som inte sa flaskhals om inköpet.
Jag vet ju att han tycker att det är oerhört praktiskt att jag plåtar, eftersom allt blir förevigat, men någon slags reaktion?
Mina enda ord när jag muttrade omkring på berget var i alla fall “bara så du vet, du kom lindrigt undan med tanke på att du har större glädje av det här oförnuftiga än vad jag hade av din jävla Skagenresa”.
Inte ens det genererade något slags replikskifte. För han höll bara med och föreslog att vi kunde gå tillbaka upp på berget imorgon kväll.
Nu funderar jag över två saker. Det ena är om han har tänkt använda berget som ättestupa och hur jag skall lösa plats i min gigantiska kameraväska. I och med det här växte jag ur min väska och vet inte hur jag skall bära med mig allt.
Om det nu är ättestupa det lutar åt så behöver jag ju inte lösa det sistnämnda problemet.
Om det inte är ättestupa kommer den här bloggen få stå ut med enorma mängder fotografier i sommar. Nyhetens behag och allt det där.
Kan ni stå ut med det?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
