I år har jag haft körkort i 28 år. Tjugoåtta år! Nu dog jag lite av åldersnoja när jag skrev det. Insikten om att jag har haft körkort tio år längre än vad jag inte haft körkort känns som en fet smäll.
Skit samma. Jag har haft körkort länge och jag kör fantastiskt bra såklart. Det säger i alla fall mamma. Och pappa. Trots att de tycker att det går lite väl fort pga blyfot särskilt på motorväg. Båda talar såklart för döva öron, men mest pappa eftersom det var han som lärde mig köra och han körde som en biltjuv innan han blev löjligt förståndig för ett par år sedan efter att ha ägnat ett vuxet liv åt att samla fortkörningsböter.
Nu kommer skrytet. Jag skall bara spotta på katten, kasta salt över axeln, knacka på dörren och säga “peppar peppar” först.
Klart.
Jag har aldrig fått en fortkörningsbot. Någonsin. Med tanke på helgpendling jämt och ständigt har jag kört väldigt mycket bil. Inte bara söndagsseglat nytvättad bil på stan, jag har verkligen kört både långt och mycket sedan första dagen med körkort i plånkan.
Inte heller har jag fått några andra böteslappar för trafikförseelser förutom en bunt parkeringsböter. Det får man i Göteborg eftersom det är världens sämsta parkeringsstad. Inte överdrivet många på så många år heller och jag gissar att jag har vunnit på det i längden med tanke på att det kostar cirka femtusen spänn för att stå någonstans i tio minuter.
I lika många år som jag har haft körkort har jag även haft bil och jag har inte någonsin behövt anmäla en skada till mitt försäkringsbolag. Bilförsäkring har bara varit något man har och jag brukar inte ens minnas vilket bolag jag råkar ha. Givetvis är jag inte helt perfekt när det gäller klantskador, jag har kört i diket litegrand, backat på stolpar och andra fasta installationer (exempelvis en staty på ett torg) och till och med eldat upp baksätet med en utkastad cigarett genom förarfönstret som åkte in igen genom baksätesfönstret. En del sådana grejor har såklart hänt, men inget med andra bilar inblandade och bara bakom ratten på pappas eller styvmoderns tjänstebilar.
Jag är helt enkelt förträffligt föredömlig i trafiken och borde skickas runt på körskolor landet runt för att visas upp som något slags unikt exemplar.
Maken däremot är såklart en sopa och han får bara låna min svarta pärla om jag känner mig väldigt välvilligt inställd när han frågar. VÄLDIGT välvillig. Innan han åker inspekterar jag bilden för utcheckning och när han kommer hem inspekterar jag igen. Även inne i bilen och jag blir skogstokig om han lämnar så mycket som en liten papperslapp på golvet. Skräpa ner kan han göra i sin egen bil.
Nu är det slut på välvilligheten.
Någon av soffdagarna följde jag med honom till stan för att hämta posten. Mest för att faktiskt se något annat än granar och gräs och smygkika lite på människor i trygghet bakom bilrutan. Vi tog min bil, men han körde eftersom jag var ett kolli som inte kände sig särskilt fenomenal bakom ratten.
Vår gata är en helt vanlig stadsgata förutom att det är kullersten och dessutom den enda gatan i hela stan där det är gratis parkering (så jävla idiotiskt eftersom alla såklart parkerar där då och vi som bor där inte får plats). Det är bara parkering på ena sidan. Min bil har minst 83 sensorer som illtjuter och blinkar knallrött om man är nära något och därtill har jag backkamera med vidvinkel och parkeringsassistans. Det är ungefär som att parkera med autopilot och kan inte bli enklare om man inte bär in bilen på parkeringsplatsen.
Det kan verkligen inte bli enklare?
När vi kom hem till vår gata i stan fanns det gott om parkeringar, vi behövde således inte joxa in bilen mellan två bilar. Det var bara att köra in till sidan och backa mot bilen bakom. Plättlätt. Om man inte får hjärnsläpp (hoppas jag innerligt, för så usel är han ju bara inte).
Maken backar, varenda sensor där bak lyser så rött att de nästan blir lila, bilen tjuter i sensorförtvivlan och i kameran hinner jag se registreringsskylten på bilen bakom på så nära håll att det såg ut som att den låg i bagageluckan. Sedan sa det PANG och KRAS.
För säkerhets skull hade vi även backat in i den enda bilen i hela stan där föraren satt kvar i bilen. Som om det inte var pinsamt nog.
Personligen tyckte jag det var jättebra att jag aldrig tar av dragkroken, för min bil fick inte en skråma. Den påbackade hade däremot en hopvikt registreringsskylt pga dragkroken. Och draget hade inte stannat där (eller maken), utan närgånget fortsatt in under skylten och knölat in sig och spräckt hela plastfronten bakom hopvikt skylt.
Maken skämdes, den påkörde var först chockat arg och sedan trevlig och jag var nästan uppsluppen. Eller ja, kanske inte uppsluppen, men jag tyckte det var lite spännande att stå på gatan och känna sig vuxen och byta försäkringsuppgifter. Plus att det är hög tid för bilförsäkringen att faktiskt betala för något.
Sjukt vuxet.
Sedan hörde jag mig själv tala om för påkörda paret att “herreminje, jag är nästan 50 år och har aldrig använt min försäkring, jag vet inte hur man gör ens”.
Då fick vi snabbt åka hem till torpet och lägga mig på soffan igen. Det var första gången jag uttalade åldern som börjar på fem i samband med egen ålder och det fick mig nästan att kräkas.
I vilket fall som helst så ligger den där eländiga skadeanmälan fortfarande i pappershögen med “att göra” för jag vet verkligen inte hur man gör. Man skall rita och skriva. Jag funderar på att rita även backkameran och sensorerna för att vara så detaljerad som möjligt, och för att jag såhär efteråt tycker att det var en orimligt underhållande tabbe som jag kan använda emot maken resten av livet.
Jag antar att jag fortfarande kan vara stolt och äckligt mallig över extremt prickfri bilkörning eftersom det inte var jag.
Men nu är det slututlånat och jag kan bocka av användning av bilförsäkring på min bucket list.
Tjejer kör inte bara bättre än höns. Men det var väl ingen nyhet gissar jag.
Hur ser scorekortet ut för er och era tuppar?
