Som vanligt firar vi inte nyår, och definitivt inte idag med en liten valp som man måste ha koll på varje sekund.
Så jag ligger redan i sängen, för det såg ut som om den lilla höll på att somna och då var det läge att passa på.
Med det sagt önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt 2021.
Låt oss hoppas att det åtminstone blir bättre än 2020. De senaste åren har bara blivit sämre och sämre, bara tanken på ett år sämre än det här skrämmer livet ur mig.
Eller, sommaren 2020 var faktiskt en av de bästa somrar jag haft. Trots allt var den fantastisk. Det var då bloggen inte fungerade, skulle man ha missat det finns hela sommaren dokumenterad på Instagram.
Imorgon skall jag försöka lägga vantarna på datorn och uppdatera allt som jag missat. För jag skriver FORTFARANDE på telefonen.
Firar ni?
Vad ni än gör och hur ni än firar eller inte firar så hoppas jag att ni har det bra.
Imorgon är det 2021. Om åtta minuter till och med.
Nu hoppas vi tillsammans på det här året va?
Stora nyårskramar ❤️
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Jag trodde jag skulle få mer tid över när vi var fler i huset, men jag är tveksam nu. Det här är första gången jag ligger ner i en soffa, båda hundarna sover (peppar peppar) och ingen säger att jag skall göra något.
Först och främst och viktigast; GOD JUL en dag i efterskott. Jag hoppas att er jul blev bra. Gärna magisk.
Vår blev åtminstone inte östtysk, vilket är en måttstock från första julen vi firade här. Innan vi ens hade vettiga möbler och hade målat och tapetserat. Det här var vår första jul som inte såg ut som om vi var hemlösa som snott huset. Maten var fantastisk och det kändes som om vi hade ungefär åtta hundar runt benen hela tiden.
Ludde är inte skeptisk längre så de senaste två kvällarna när den lilla har fått sitt övertrötthetsryck mellan halv åtta och halvtio, då har han hakat på och det har blivit riktig hundfest. Igår försökte vi tex spela På Spåret. Haha! Inte ens appen hörde frågorna och jag hade helt glömt hur mycket två hundar kan låta. Verkligen lugnt och stillsamt.
Klockan sex idag skall vi kolla på hästar. Det kan gå precis hur som helst.
Vad tror ni om att vänta på det förbaskade renoveringsinlägget till vi har minimerat antalet människor i huset? För jag har fler frågor.
Under tiden får ni helt enkelt leva i samma verklighet som jag gör. Hundar högt och lågt och jag bloggar fortfarande från telefonen och har därmed inte fixat ett smack. Inte ens storleken på texten. För jag gissar att vi är eniga om det allihop? Det är för pyttigt.
Så fort datorn kommer fram kommer allt uppdämt och sparat.
Jag fick såklart noll julklappar av maken. I år även en bubblare, ytterligare en familjemedlem gav mig noll julklappar, något som faktiskt både förvånade och gjorde mig mer ledsen. Mamma lyckades däremot som vanligt. Maken fick julklapp av mig, en turkisk pusselring. Den har vi tagit isär och jag misstänker att den aldrig kommer bli ihopsatt igen.
Dagens fundering; finns det män som är bra på att prata? Som liksom frivilligt kommunicerar om både jobbiga och inte jobbiga saker? Är det någon av er som har en sådan man?
Här är den största skillnaden på videon. Ludde leker istället för att gömma sig.
Livet på Torpet.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Jag trodde på allvar att jag skulle skulle kunna blogga efter att precis ha kommit hem med en valp och dessutom skall jag hinna städa och greja innan pedant-mamman kommer för att fira jul imorgon.
Missförstå mig inte, jag älskar min mamma och min styvfar, och jag är extremt tacksam över att vi gjorde vårt Covidkluster redan i februari och har umgåtts mer eller mindre konstant sedan dess. För det är väldigt mycket bättre och mysigare att vara i en grupp än om det bara varit jag och Kim. Hade det bara varit vi hade jag behövt alibi, för något, vet inte vad just nu. Förmodligen mord.
Men ibland älskar jag inte min mammas åsikter. Jag har i princip inga åsikter om hur folk lever sina liv, men mamma har ganska många åsikter. Mest om mig.
Det har blivit bättre. Jösses vad mycket bättre det har blivit. Ibland kan jag fundera över åsikterna hon hade när jag var 25 – 30 år. Jag har alltid varit ansvarsfull, jag har pluggat i flera omgångar, jag köpte mitt första egna hus när jag var 23, jag har jobbat som en dåre och haft flera jobb i perioder och jag har aldrig bett om hjälp. Under en period var jag även manisk pedant, jag STRÖK mina lakan för att jag inte hade mangel. Jag dammsög och dammade varje dag när jag kom hem från jobbet trots att jag var så hungrig att jag var gråtfärdig. Men jag var tvungen att utföra min helt sjuka städrutin först. I efterhand inser jag att jag nog inte mådde så bra då. Då bestod merparten av åsikterna att jag spelade datorspel och att det var både fel och konstigt.
Någonstans hade jag kunnat acceptera åsikten om jag hade bott hemma. Det har jag inte gjort sedan före gymnasiet. Och jag har heller aldrig bett om pengar för att köpa spel. Eller mat. SOM vi bråkade om spelandet.
Nu skiter jag i vilket fall som helst i om det är stökigt och lite lort har ingen dött av. Ömma modern är övertygad om att jag är den ENDA som resonerar så i hela min bekantskapskrets och att det är fel på mig. Bara mig. Givetvis vet jag att det är jättemånga fel på mig, men jag tror verkligen inte att jag är ensam om stök och lite lort. Kan vi ha en liten enkät om hur det kan se ut hos er?
Det brukar rinna av mig för att jag egentligen inte lider av det. Och för att jag älskar min mamma. Rimligtvis måste det vara sjukt mycket jobbigare att ha åsikter om människors leverne tänker jag. Men då kommer även det negativa i att bara vara vi fyra. Det rinner inte lika lätt längre och jag försöker förklara att jag inte fattar, för jag har noll åsikter om hur folk lever och vad de gör. Så länge det är inom lagens gränser. Det känns som ett okay rättesnöre. Då pratar vi inte fortkörning eller p-böter. Ni hajar.
Så, jag trodde alltså att jag skulle kunna ha en nio veckor gammal valp, städa och styra upp med renoveringsgrejor plus hålla igång bloggen.
Jag är ju dum i huvudet på riktigt.
De kommer tidig eftermiddag imorgon. Om det funkar skall jag lura dem att ta monstret och så skall jag försöka lägga ut renoveringsgrejorna i kronologisk ordning.
*skakar på huvudet*
Vad tänkte jag på?
Under tiden kan ni berätta vad ni skall göra på jul? 2020 är verkligen ett katastrofalt uselt år, på så många nivåer.
Bara tanken på den enorma ensamhet som väntar många får tårarna att rinna. Jag hoppas att ni slipper det.
Ni vet var jag finns och vad jag gör till jag skriver nästa gång. Men först skall jag sova. Det gjorde jag inte inatt.
Hade jag fått julklappar kan jag tipsa om tishan som är högst på önskelistan. Jag inser att jag kommer få köpa den själv.
Otroligt bra. Jag överväger att trycka upp den själv istället, för att få det precis som jag vill.
Kvällens tredje och sista fråga. Om man har en fru sedan 16 år tillbaka och man vet att nämnda fru älskar jul, julklappsöverraskningar och helst julklappsrim. Men fruns man skiter i julen och bryr sig inte ett dugg om presenter.
Om man är mannen i det här fallet, borde man tänka; ”men frun älskar ju ändå det här, man kanske skulle ta och överraska henne för hon är ju ändå himla fantastisk och gör allt för mig”, eller borde man köra på ”äh, hon vet ju att jag inte gillar jul och dealen är ju faktiskt att skippa julklappar”.
Som vanligt är det inte tjejen i filmen som skrivit brevet.
// Until tomorrow (jag ser verkligen fram emot era svar, superverkligen) ❤️
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Jag har hittat i princip alla bilder och filmer på hur det såg ut före, under tiden och nu. Men jag är så galet trött. Till och med så trött att jag knappt vet hur en anslagstavla ser ut.
Mest för att vi nu bor med en pytteliten tjötröv och vi känner inte henne. Hon tjoar, skäller och gråter och ju mer övertrött hon är, desto mer låter hon.
Jag har kämpat med att hålla mig vaken hela dagen. Men imorgon är det dags att åka hem med lurvskallarna. Jag har inget julpynt, så det lär bli en fortsatt östtysk jul, fast en beige istället för en nikotingul.
I vilket fall som helst, jag kommer vara hemma hos min dator och kommer slippa skriva tusentals ord på lilla telefonen.
Med andra ord, det blir nästan inga ord nu. Imorgon sitter jag i bil och sedan kommer huset med det bortglömda rummet.
Först, förhoppning om sömn. Nu.
Sedan, två små foton på den lilla.
ÖMMA MODERNS NÄSA I KROKODILMUNNEN
Så här gott vill jag sova inatt.
En bonus hade varit att få ligga med näsan i tjocka valpmagen.
Någon som vet hur man buteljerar valpdoft?
Puss och godnatt ❤️
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Men imorgon kan vi fortsätta på intedningsspåret igen. Engagemanget gläder mig orimligt, än mer att anslagstavlan var en bra idé. Någon som vet var man hittar riktigt stora anslagstavlor?
Men idag fortsätter vi prata hund. För vi hämtade prinsessan idag, och nu är jag exakt lika sömnig som Leia, enda skillnaden är att hon har däckat på soffan medan jag kämpar med att hålla ögonen öppna till åtminstone efter På Spåret. Det klarade jag med ett nödrop.
Vi åkte tidig förmiddag. Möttes av världens mest pratiga och svansviftande lilla valp. En lycklig valp. Ända till vi satte oss i bilen. Då började hon gråta innan vi hunnit lägga i backen. Sedan gick det bra, hon dreglade pga illamående i en timma, till slut kom löven upp som hon hann äta innan vi åkte. Och hon var så obegripligt duktig, det har hon varit hela eftermiddagen och kvällen. Sov prick hela vägen hem till mamma, väl framme gick jag in och hämtade Ludde och styvfar, precis som vi gjorde när Ludde var alldeles ny och Scott var den som fick komma ut och hälsa.
Då gick vi in och det tog ungefär 20 sekunder, sedan ägde prinsessan huset och människorna i det. Ludde ville inte ens vara i samma rum utan gick och lade sig i styvfars säng i ena sidan av huset och resten av oss hängde i vardagsrummet på andra sidan huset.
NU ÅKER VI ”HEM”
Den delen var precis som då. Leia tyckte Ludde var läskig, stoppade svansen mellan benen och backade in i häcken. Ludde viftade glatt och välkomnande på svansen. Efter det blev allt precis tvärtom och Villa Uppåner. För hon dristade sig att morrgnälla på Ludde från sin trygga plats i häcken vilket gjorde Ludde helt förvirrad. För han är världens snällaste hund, då blev han lite rädd istället.
TVEKSAM LUDDE I STYVFARSSÄNGENTUFFING I SOFFAN MED ALLA ANDRA
Vår plan var, och är fortfarande, att vi skall göra som tidigare. Dela på hundarna till de har klurat ut hur de skall förhålla sig till varandra. Det brukar inte ta så lång tid, samt att det brukar gå tusen gånger snabbare med rumsrenhet och annat när vi sover i olika rum. Den som ansvarar för valp (jag, fram till idag)sover närmast utgång. Det har funkat för oss, andra kör annan modell som säkert också funkar. Som med det mesta blir var och en salig på sitt vis. Att ha bestämda åsikter som man vägrar rucka på när det gäller hundar och barn känns lite som att stoppa in huvudet i ett getingbo. Jag undviker det i möjligaste mån.
DE MÖRKGRÅ ÖGONEN – MAN FALLER SOM EN FURA
När Ludde var bäbis och Scott var den vuxna och kloka så var det Scott som dominerade. Ludde var vän och vänlig av födsel och ohejdad vana. Minns ni att jag bar in den lille och att vi sedan låg i gästsängen ett tag? Då var det Scott som grätskrek sig igenom hela första natten för han avgudadyrkade valpar. Ludde stensov och var helt trygg med bara mig nattetid.
YTTERLIGARE EN SOM LIGGER GRODA (nu är Ludde ensam om att inte göra det)
Nu blev det som sagt Villa Uppåner. Ludde visade tydligt att han var tveksam. Leia, som hade lämnat de enda människor och hundar hon någonsin haft en relation till (det är det sorgligaste jag vet när man hämtar valp, jag känner mig som en belgisk kidnappare som förstör hundliv TROTS att jag vet att hundar absolut kan bli ledsna så lever de i nuet och ältar inget alls – jag skulle vilja vara som en hund), och åkt iväg med kidnapparna hon inte känner och landat i ett hus hon inte känner till. Ändå var hon så himla cool. Härligt orädd och när hon inte sover då viftar hon på svansen oavbrutet.
Det har, av förklarliga skäl, varit jag som ansvarat för alla valpar tidigare. Den här gången existerar inga förklarliga skäl och husse vill ta ansvaret. För att Scott var jättepappig och Ludde är nästan bedrövligt mammig. Kim vill inte riskera att eventuellt hamna med två morsgrisar, precis som jag kärade han ner sig i Leia redan när vi såg första filmen och även om jag saknar Scott så mycket att det inte ens går att beskriva, så har jag fortfarande kvar min morsgris som aldrig är mer än en meter (max – oftast handlar det om centimeter – minns knappt när jag gick på toaletten utan en liten Ludderumpa sittande på min ena fot senast) från mig. Kim förlorade inte bara Scott, han förlorade Ludde också. Och det blir bara värre.
Den här gången är således ansvaret hans, något jag misstänker att både Kim och Ludde ser som något positivt. Ludde får fortsätta vara mitt alldeles personliga klistermärke och Kim får förhoppningsvis en pappagris igen.
Möjligen är det en smula (skitmycket) jobbigare för mig. För jag vill ju pussa på Leia hela tiden, utan att få onda ögat av Kim (det får jag inte på allvar) eller att Ludde skall bli så ledsen att han inte vill vara i samma rum (det är däremot fortfarande på allvar). Nu är jag ju ändå rätt säker på att det löser sig ganska snabbt. Men jag berättade ju att Leia är en pratsam tjej. Jag bäddade ner Kim och Leia i deras säng och gick ner med Ludde till vår säng. En överlycklig Ludde hängde snabbt med ner när han förstod att inkräktaren åtminstone inte skulle sova med oss. Sängen skulle vara prinsessfri. Lyckan var total.
BLIVANDE PAPPAGRIS?
Då började Leia protestera. Hon grät så ljudligt och hjärtskärande att till och med Ludde rusade upp i ren oro över hennes välbefinnande. Mitt välbefinnande gick åt helsike när jag hörde första gråtljudet.
Min hjärna vet att hon har bott i valphage i åtta veckor. Min hjärna vet att hon har det jättebra med Kim i sängen. Min hjärna vet att hon inte ens har sovit i säng alls innan. Min hjärna vet att det är jag som sovit med alla valpar innan, ingen har tagit skada av det, möjligen Kim, men definitivt ingen av valparna och särskilt inte jag. Mitt hjärta däremot, när jag först skulle pussa godnatt och sedan lyssna på valpgråt i säkert tre minuter. Tre minuter som lite kändes som tre timmar. Som bonus var hon övertrött och hade tusen nya intryck att hantera och sortera.
Nu är det under kontroll. Dels för att hon antagligen stensomnade med sin husse när det blev tyst och för att jag har en hjärtinnerligt lycklig Ludde i mitt knäveck precis som vanligt.
Jag gissar att det kommer ta ungefär tre dagar, sedan leker de med varandra som om de aldrig gjort annat. Kanske fyra eftersom Ludde är en försiktig general.
Men hon är så bedårande. Jag är så betuttad i henne att det är löjligt. Det är vi allihop.
Det här kan bara bli bra.
Som kära uppfödaren sa; ”det löser sig så fort Ludde fattar att Leia inte är en katt”.
Inte nog med att han är löjligt vänlig, vi har dessutom lärt honom att man är FÖRSIKTIG med lurviga fyrbeningar som är mindre än honom i storlek.
Om de här två kan lära sig av varandra kommer det bli två fantastiska hundar.
Ja jösses. Vilken dag. Nu skall det bli intressant att se hur länge Leia låter Kim sova. Jag kommer bli tvärsur om han få sova till 06.00 och om hon somnar om efter att ha kissat och ätit. Ludde väckte mig klockan fem, då kissade han, åt frukost och sedan körde han Det Stora Lekstollet till klockan nio när det var för sent att somna om.
Någon rättvisa skall det vara här i världen.
Sa jag att jag är KÄR?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.