Category: Mannen i mitt liv

Sexbomben och jakten på empiri

Posted on | by Victoria | 36 Comments on Sexbomben och jakten på empiri

Man måste faktiskt skutta lite av glädje när man får sin första vuxenoverall, visst? Jag hade eventuellt även gjort det om det inte hade varit så rackarns varmt att stå framför kaminen och outfitta den. Men jag dabbade lite ungdomligt, det syns väl?

Alltså jag älskar den, trots att den är så orimligt osmickrande för figuren. Det kommer vara omöjligt att frysa för inget sticker ut. Eftersom det är en sovsäck för sådana där friluftsmänniskor man lätt hittar i nabolandet. Som syrran. Hon tältade med man och barn i helgen och de bor på ett jävla fjäll. Norge alltså, gå på tur – aldrig sur. Jag hade varit skitsur om jag hade tältat i minusgrader.

Jag är en Teletubby. Och eventuella hånfullheter kommer rinna av mig som vatten på en gås.

MEN. Nu måste vi språkas vid om viktigare saker. Enlisailivet upplyste i kommentarerna att hon får UNDERKLÄDER av sin man. Första tanken var “det måste vara jävligt ovanligt”, andra tanken var “det är det nog inte, det är bara min snubbe som är värdelös???”.

En ENDA gång har jag fått ett par trosor, det var cirka tusen år sedan och de var ungefär lika stora som ett frimärke och så var det givetvis ett lagom stort hål över blädderverket där nere.

Jo, jag fick en miniliten sjuksköterskedräkt i vaxplast ungefär samtidigt. Om det nu räknas som typ underkläder. Aldrig att han skulle köpa en rar liten (jättestor) trosa till mig, och behå skall vi inte ens prata om. Faktum är att han inte har den blekaste aning om vad jag har för storlek på någotdera. Jag misstänker att han inte ens vet hur behåstorlekar ser ut, förutom kupor möjligen. Det gillar ju män att tala om i en viss ålder som är bra mycket lägre än nästan 50. Inte heller fattar de att kuporna är ointressanta om man inte VET att det finns ett annat mått som styr också.

Men jag skall fråga när han han har vaknat, han “hade lagår’n” igår och det var tydligen mycket att pyssla med för det blev sent. Bara för att se om han verkligen är så clueless som jag inbillar mig.

Nu är jag ju såklart asnyfiken, eftersom man alltid utgår från sig själv. Och här händer det aldrig.

Hur har ni det? Hur har ni haft det i tidigare förhållanden? Åh så spännande!

Jag konstaterar bara iskallt att jag enbart varit tillsammans med sopprötter.

Riddaren av det Klapprande Durkslaget

Posted on | by Victoria | 21 Comments on Riddaren av det Klapprande Durkslaget

Ni vet han som älskar att handla? Oavsett om det är på Gekås eller på Kina-Geek (Geek är samma som Wish, men jag har ingen aning om anledningen till att det finns två olika namn och två olika appar – det är i alla fall samma saker som säljs).

Ibland köper han riktigt bra saker och ibland köper han helt omdömeslöst. Som när det landar en maskeraddräkt i form av en stor Kalle Urban Kalle med inbyggd fläkt så inte kulorna och själva toppen skall rasa ihop. Tack och lov kissade katten på den så jag kunde slänga den utan knotande make. (Hade inte hon kissat på den hade jag antagligen gjort det själv.)

Det här ber jag om ursäkt över att jag inte direktrapporterade när han, lite stolt över fiffigt inköp, kom hem förra veckan. Jag tog kort på honom direkt, men glömde berätta. Hur jag nu kunde glömma det?

“Kolla vilken skitbra grej jag köpte!”, deklamerade maken förtjust medan han plockade upp något stort och rött ur en påse.

“Det är som en helt vanlig skål. Som om vi gör sallad (VI??), så skär vi bara upp allt och slänger i skålen. Sen när man är klar med allt fäller man upp den HÄR och sköljer av allt samtidigt”, fortsatte maken entusiastiskt medan han fällde upp den DÄR för att visa. Och det enda jag såg framför mig var en hjälm. Så jag tog ifrån honom skålen och tryckte ner den över skallen på honom.


(Ursäkta romantiskt filter, jag försökte kompensera för grynig bild pga dåligt ljus.)

Sedan fällde jag ner den där och plåtade honom en gång till.


“We are the Knights who say NI!”

När jag har börjat acceptera skålhjälmen som något slags durkslag är den säkert superduperbra, men just nu är det alldeles för mycket Monty Python över den. Medan jag då googlade riddarhjälm för att se om en dylik skulle fungera som hjälmskål istället för skålhjälm hittade jag mer än så.

Men givetvis kan man vända på steken.


Den kan ha varit silverfärgad på originalbilden och jag kan ha färgat den röd för autenticitetens skull. Men det ser ju alla att det där är en skål? Maken har säkert kvar någon guldfärg från tiden med betonglejonen om han känner behov av multifunktionell skål.

Inte nog med det. Jag hittade även virkbeskrivning.


Konstigt nog inte sprejade med silverfärg?

Det är ju annars det lättaste sättet att se om en riddarrulle har låg eller hög budget. Mycket pengar, riddarna har riktig ringbrynja och rustning. Lite pengar, brynjan är rätstickad och silversprejad. Lägst budget måste ju vara om de även har virkad hjälm.

Det är däremot högst oklart om den virkade varianten fungerar som något slags durkslag? Det känns fullt möjligt, men kanske inte lika bra som salladsskål. Själv blir jag orimligt sugen på att virka och kanske ha som tehuva. 

Om den är effektiv som durkslag borde mer vara en garnfråga?

Ifall man även undrar om jag har sömnsvårigheter inatt är svaret ja. Det finns väl ingen tid på dygnet så ypperlig för funderingar över dumheter som mitt i natten, ackompanjerad av snarkningar från två hundar och en make?

Men skålen ter sig mindre dum för varje bokstav jag skriver och alla kommer få tehuva i julklapp.

Trevlig helg då?

Och “skål”!

Födelsedagsfirandet

Posted on | by Victoria | 10 Comments on Födelsedagsfirandet

Vi har firat födelsedag hela dagen idag och det var den här som fyllde år.


Fotot är för övrigt taget på Alla Hjärtans Dag i år. Som vi aldrig firar, om man bortser från vår första sådan tillsammans då jag fick världens varmaste dunjacka i present och det var en av totalt tre presenter där han verkligen jackpottat. Det betyder alltså att han kan och döljer det väl, men han måste vara nykär eller åtminstone fortfarande sådär förälskad som man är i åtminstone två år. Herregud, jag fick ju till och med skojiga presenter när vi bara var kompisar.

Eller så ledsnade han bara på att jag snodde hans likadana jacka hela tiden trots att den var så stor att jag kunde ha den som långkappa med badbollar innanför. Oavsett anledning vet jag att jag blev så glad att det trillade tårar.

Men i alla fall, klädseln på fotot. Dessutom var det ju hans födelsedag idag. Det skulle väl möjligen kunna vara den enda dagen på året som jag håller truten om hans oduglighet att ge bort presenter? 

Han var väl i ladan som vanligt, dagen för fotografiet alltså, sedan åkte han till stan för att hämta posten och efter det kom han in och klädde på sig outfitten. Det var till och med en inbyggt fläkt i den för att kulorna skulle vara stora (??) och fina och att den skulle stå i all sin praktfullhet.

Jag vet fortfarande inte var han hittar alla konstiga saker. Jag är även förstummad över att just Alla Hjärtans Dag var DAGEN för användning. Faktum är att jag nog, oftast i alla fall, ställer mig helt likgiltig till konstiga saker nästan jämt numera. Däremot skulle jag vilja veta HUR han kommer på det, inte VAR han kommer på det. Det känns väl som en betydligt rimligare frågeställning?

Efter ett par veckor kissade katten praktiskt nog på den och nu finns den inte mer. Så himla synd.

Idag har vi alltså firat k*kens födelsedag hela dagen. Först hemma, sedan utbjudna på lokal av svärfar, svärfars bästis, svärfars bästis flickvän och en annan dam som varit svärfars kamrat sedan koltåldern. Vi sänkte medelåldern till dagisnivå. Men vad som är orimligt fascinerande är att svärfar har ungefär samma inställning till födelsedagar som maken och den här inbjudan kom förra veckan. Dock utan någon slags information om att det var en födelsedagsmiddag. Det tillhör dessvärre inte ovanligheterna att svärfar glömmer sonens födelsedag och om vi råkar ses på just en födelsedag för att kanske ta en fika, då lyser skammens rodnad på kinderna när svärfar kanske blir varse efter kaffet för att någon ringer och han överhör samtalet. Det är ju inte så svårt att räkna ut om man hör ett födelsedagsbarn replikera under ett gratulationssamtal. 

Att vi går på lokal med nämnda personer är inte så egendomligt, men att bjuda med dem på födelsedagsfirande kändes väldigt besynnerligt. Jag trodde att svärfar hade glömt och för att han skulle slippa eventuella samvetskval ringde jag honom igår för att fråga vad det var för middag. Födelsedagsmiddag svarade svärfar, med sådan självklarhet att jag nästan trillade baklänges.

För egen del lider jag inför framtiden. Far och son är läskigt lika. Mina födelsedagar kan alltså bara bli sämre, aldrig bättre. 

I present överträffade jag mig själv, för jag ju älskar även andras födelsedagar. Även om maken är den svåraste av alla att köpa till. Om man till och med har (hade) en snoppdräkt, då har man allt. Men jag gav honom tid. I form av det bästa han vet. Jag lade ner hela min själ och många många timmar åt att rita det han fick. En grej per lapp och så lade jag lapparna i ett hemmaritat kort. Han fick fyra stycken ryggkliande till dess han somnar vid läggdags, två stycken fotmassage, fotvård på riktigt fotvårdsställe en gång per månad året ut (jag bokar och skickar iväg honom, annars kommer det ju naturligtvis inte hända och en överraskning i två dagar vecka 24. Nu känns det som jag har glömt något, men ni kan få se de omsorgsfullt gjorda lapparna imorgon. Extra tacksam skall han vara att det inte låg skilsmässopapper i kortet just den här födelsedagen.

Nu är det dags att prata jättemycket om att nästa födelsedag är det stora 50. Maken fyllde alltså 49 idag. Han har sådan ångest att han blir asförbannad när man säger något. På riktigt. Min tämligen diplomatiska pappa råkade fråga om det fanns någon plan för den stora födelsedagen. För att han har två svärsöner som fyller nästan samtidigt, men det skiljer tio år på dem. Svågern fyller imorgon. Pappas tanke var nog att det kunde vara kul att ha baluns tillsammans eftersom maken fyller 50 och svågern 40, men då fräste maken okontrollerat och ville inte prata om det.

Jag sätter en hel hög med guldpengar på att han kommer krisa igen, precis som han gjorde före 40 och köpte en Mustang cabb och var en generell pina att leva med ett tag.

Just det. Den där resan med de läskigt snåla. Det var faktiskt över makens 40-årsdag.

Lovar att berätta. Den var bisarr.

Men först skall jag ta med mig Psykopaterna och lägga mig. Jag har en känsla av att jag inte tar mig igenom många sidor.

Zzzzzzz 

Men män?

Posted on | by Victoria | 6 Comments on Men män?

Vi kom fram till hufvudstaden. Nästan i tid till och med och om man har i åtanke att vi var en halvtimma försenade redan vid avgång Göteborg, men bara tio minuter när vi kom fram. Imponerande, det går alltså att gasa?

Då åkte vi till doktorn som inte hade en aning om att maken var med och inte heller varför. Det blev han snart varse och tog sig tid att förklara sjukt pedagogiskt. Jag önskar verkligen att jag kom ihåg vad han sa till maken eller att jag spelade in det eftersom sa saker som även var nytt för mig. Eller så har jag glömt. I vilket fall som helst förklarade doktorn så bra om vad som händer i hjärnan och att det inte BARA handlar om “aj jag har ont” att maken fattade. Det är stort. Mannen som tror att vanlig ångest är som fylleångest, men då har man ju gjort något? Ååårka.

När doktorn och maken började prata om isbrytare, andra världskriget och något mer irrelevant var det dags att bryta och ta hand om mig och samtidigt kom Kicki Husfruen för att be om en tid. Käre doktorn skall gå ner på deltid och bara jobba var sjunde vecka vilket betyder att en tid hos honom kommer vara hårdvaluta. Kicki fyllde år och vi sade grattis med en present hon hade fått på sin stora dag förra året och som lämpligt nog precis tagit slut. Sedan blev det brådis eftersom hon skulle ha kalas och vi skulle till Grand.

Alltså det hotellet!?

Vi bad om rum ut mot vattnet (Pokéstopsen på framsidan av byggnaden. Så värt det.


Vatten, stan är full av vatten. Och balkong!

Plain Vanilla skulle ha kundkväll med Gynning, det visste jag. Så jag lade inte sten på stressade axlar utan talade bara om att vi var där, men att maken var med och vi bodde på Grand. Men det var väldigt roligt att ringa Celine och fråga om hon längtade. Det gjorde hon massor. Sen frågade jag vad hon och mormor skulle göra, då skulle de precis gå en promenad på stan.

– Jamen kom till Grand då. Sa jag. Och fick en ylande fråga till svar om jag var DÄR.

Jajjamän. Vi checkade in och de kom upp på rummet och sedan skulle vi gå och äta lite. Inte maken, han skulle utnyttja det faktum att det fanns stort badkar. Då var klockan typ halvfem, sedan sa tiden swish-swosh och helt plötligt var den tio över nio. Spa-avdelningen stänger 22.00 och det var en smula underligt att maken varken ringt mig eller faktiskt kommit ner och visat sin nybadade nuna för att påminna om spa:et. Men nä, när jag kom upp och sa förlåt för att tiden rusat iväg då var han fullt upptagen med att sticka offerkofta och titta på tv för jag hade läääähäääämnat honom hela kvällen.

Vi tar det igen. Jag var en trappa ner och båda hade mobiltelefon. Hans lidande var helt klart påhittat. Han hade både Pokémon och Candy Crush.

Han surade i fem sekunder och sedan bestämde vi oss för väldigt tidig frulle för att ta en behandling och så ligga lite på locket före utcheckning. Fint så. Maken somnade tidigt. Det gjorde inte jag, för det var ju en lantllolla som kom till byn och det fanns mängder av både Pokémons och Pokéstops. Jag hade dödsroligt under täcket till dess det var dags för bedårande gryning. Klockan 04.45.


Sa jag att vi hade planerat frukost klockanä åtta och larmet stod på 07.30?

Jag hörde inte den omgången. Jag hörde däremot den som ringde 08.05. Då spikades gårdagens frukostplan klockan nio istället, med Kicki och Tormod som firade 17 maj.


Det är förbaskat synd att vi struntar i vår nationaldag. Det är otroligt vackert med bunad. Nu har jag inte sett det på Skansen, men norrmännen GÖR ju verkligen något till och med när de bor här. I Oslo går vissa klasser till slottet och säger hej. Bland annat systersonens skola. Och de har såklart bunad. Nästa år har systerdottern kommit upp i ålder för att få gå till prinsarna och prinsessorna. Det är folkfest på riktigt.

Kicki och Tormod lämnade oss vid halvtolv och vi sträckte ut oss i en halvtimma. För att bestämma om vi skulle checka ut och gå till spa:et, men det blev inte så. Vi valde ett tåg och drog hem. Eller i alla fall hem till mamma där hundarna var.

Då kom straffet för att jag blivit “hög” av att vara smärtfri (det är bedövningsmedel i sprutorna, inte knark). Jag hade sovit för lite och vaknat med huvudvärk.

Det händer aldrig. Inte sedan jag började med botox. Så det var INTE migrän, sa jag. Hela vägen till Göteborg sussade jag sött på tåget. Sedan eskalerade huvudvärken som inte var migrän förrän klockan blev åtta hos mamma och jag sprang och spydde medan jag övervägde hagelbrakaren som ett rimligt alternativ. En migränmedicin hittade jag i väskan, den tog jag och jag och lade mig, fortfarande med hagenbraketankar. Halvtolv var jag okay. Då åt jag, lurade med Liten upp i mamma säng och sedan sov jag som en sten och vaknade med restmigrän. Inga konstigheter. Och då packade vi in vårt spartanska packande och lämnade ett 25-gradigt Göteborg. När vi kom hem var det mulet och jag somnade på soffan ackompanjerad av hällregn och svinkyla.

Ingen väderförändring imorse och pga orsaker var humöret långt ifrån muntert.

Till kvällningen kom sol ute, men inte i sinne så nu är det dags att sova.

Imorgon skall jag berätta för er om en av mina konstigare väskor.

Det är dock inte väskans fel att jag är lite dyster. Den är mest bara fascinerande. Och så skall vi äntligen dra försenade solglasögon, eller vad man nu vill ha dem till. Personligen har jag dem till alla väder.

Until tomorrow.

Trevlig helg och fridens liljor.

┣▇▇▇═─

Posted on | by Victoria | 27 Comments on ┣▇▇▇═─

Det är sprutdags och jag har varit tyst pga smärtskov eller VAD det nu heter.

Nu kanske ni är lyckligt lottade och har en man som förstår osynliga sjukdomar? Det har inte jag och vi har ägnat ganska mycket tid åt att GRÄLA om det. Hur något som inte syns kan göra ont, hur det kan göra mig trött, hur det kan göra mig långsam, hur vissa dagar kan vara jätteglada ändå och JÄTTEMYCKET mer.

Idag följer han med till smärtkliniken för att få en förklaring direkt ur pudelns kärna (ja, jag veeeet att det inte heter så). Vilket är helt fantastiskt för min del eftersom jag inte orkar förklara mer och då går vi tysta och oförstående på varsitt håll.

Ett litet steg för kvinnligheten, men ett jämlikt ljusår framåt för gammaldags manlighet. För kom inte och säg att ni är sådana där lyckligt lottade, då dör jag. 

Och maken visar med det att han inte är ett sådant här:


Som han, ibland välförtjänt och ibland oförtjänt blir kallad av sin ömma fru.

Men han har ju åtminstone viss självinsikt när han kommer in med en mask på huvudet (och skrämmer ihjäl hundarna).

Det här kommer bli ett spännande besök, kommer han förstå hur det här med smärta funkar efter besöket eller är han ett hopplöst fall?

Jag återkommer i ärendet. Jag återkommer även om glasögondragningen. För jag har aldrig ägt skönare glasögon än de blårosa. Dessutom kommer man undan med inget smink.

En bonus helt enkelt.