En liten fågel viskade i mitt öra om ett fall av förföljelsemani?

Men eftersom jag är blockad från Monas instagram kan jag inte se det själv. Det kommer kanske som en överraskning för många att det är jag som hjälpt Mona med bloggen sedan årsskiftet 2013-2014, då hon lite paniskt ville bort från dåvarande fastighetsskötare på bloggen.

Däremot var jag inte särskilt intresserad av att få cred för det, då jag gjorde det som en rent privat tjänst åt en dåvarande kompis i nöd. En del vet att jag har administrerat sidan, en del vet det inte.

Tillbaka till den lilla viskande fågeln. På instagram sägs det tydligen att bloggen är KAPAD. Och jag antar att det är jag som skall framstå som den särdeles elaka kaparen. Eftersom den bor på mitt webhotell. Eller så är det webhotellet som är kaparen, lite oklart där eftersom jag inte har kapat något alls då jag har spenderat dagen med att flanera med finbesök från Göteborg och den viskande fågeln inte fick tag i mig förrän för ganska så exakt tio minuter sedan.

Även om jag skulle vara sugen på att kapa bloggen så är det inte riktigt så jag funkar som person. En människa som inte har gjort något annat än att ställa upp på Mona i alla lägen utan att kräva något i gengäld funkar inte riktigt så.

Men jag är inte så förvånad. En gång blev jag anklagad för att ha sabbat bloggen för att webhotellet inte var betalt av Mona själv, något som fick Herr Universum att gå i spinn över min oerhörda elakhet då de trodde att jag sumpade bloggen för att jag inte hade fått pengar jag låg ute med. Den gången visade det sig vara Mona själv som knappat in sig på en uppdatering och dragit ner bloggen på alldeles egen hand och hade inget med obetalda fakturor att göra. Jag hade snällt betalat, men fick skulden ändå. Nyligen var samma inbillning på tapeten, vilket visade sig vara serverunderhåll på webbhotellet. Sådant som webbhotell gör ibland.

Den här gången verkar det vara ytterligare en uppdatering som buggar om man kikar på webbhotellets status.

Det är kanske lite dumt att kasta sig över sociala medier och kasta skit på en person, för man behöver ju inte direkt vara raketforskare för att gissa sig till vad och vem hon tror ligger bakom bloggens tröghet. Så är det alltså inte.

Ytterligare ett tips kan ju vara att leva efter min gyllene regel, att ge fullkomligt fan i att skriva saker i affekt, det luktar lite förtal om dylika anklagelser. Och det är ju himla dumt.

Sluta nu Mona. Du kan väl läsa felmeddelandet och se vad det står. Bloggen är nere för maintanance. Och det översätts inte med kapning.

Men tack så hemskt mycket för förtroendet och dyngspridandet. Efter allt jag gjort för dig känns det ju verkligen som något jag förtjänar.

Hur var det nu med karma, ärlighet och allt det där andra som du så glatt förespråkar?

Jag är fullkomligt och totalt ointresserad av att kapa din blogg. Jag gillar inte att leka sandlådelekar.

Stenkorkad – verkligen stenkorkad

Nu var det ju längesedan vi pratade om det där med att vi är partners med det Universumska hushållet. Men det är klart att jag vet det, även om det är ENKLARE att komma ihåg när jag bråkar med make nummer två och det har jag inte gjort på ett tag nu *kors i taket*.

Och givetvis vet jag ungefär vad vi har för sortiment, även om jag inte är med på kontoret på daglig basis. Med ungefär menar jag att jag vet vad vi har som jag verkligen verkligen älskar och har lagt märke till skitnoga vilket såklart är en bråkdel av grejorna på lagret. Det går liksom inte att hålla reda på miljoners produkter när man inte knatar omkring bland dem varje dag.

Faktum är att det tydligen inte ens går att minnas att man har ingått partnerskap när det verkligen gäller andra saker än just partnerskapet (dvs allt det “tråkiga” som ekonomi, inköp, marknadsföring och sådant). Sådana grejor kommer man ihåg. Nästan varje dag.

Sedan vi flyttade upp till trean har jag gått och surat över bristen på ljusstakar. Och doftljus. Så jag har köpt doftljus i mängder sen flytten (det vet ni redan, det går på förbrukningskontot). Men nu blir det bara mörkare och mörkare och jag har blivit surare och surare över att inte ha några ljus att tända. Jag har haft ett doftljus på nattduksbordet och ett på soffbordet, det betyder att jag har haft ett ljus att tända på morgonen och ett ljus på kvällen. Inget direkt tidsödande och dessutom jävligt omysigt. Jag har till och med övervägt att skita i köpstoppet en stund och köpa massvis med ljusstakar. Har ju redan korkat nog köpt doftljus liksom, så mycket mer korkat kan det ju inte bli?

Visserligen tänder jag ljus året om, men skall jag ha en sportslig chans att överleva höst/vinter så är ljus ett måste och ett doftljus på soffbordet är inte tillräckligt mycket för att få mig att sluta tillverka strypsnaror.

Jag har alltså gått i veckor och surat över bristen på ljusstakar.

Gissa vad som ligger MITT på vårt köksbord och i princip alltid gör?

Katalogen med prylar från företaget.

Gissa vem som har kollat i den flera gånger (men till mitt ynkliga försvar, inte så många gånger efter flytten) sen den hamnade där när det var mässtider?

Jag. Såklart.

Gissa vem som inte har haft en tanke på att vi har MÄNGDER av ljusattiraljer.

(Den tänker jag inte ens svara på – jag sitter bara här med skämskudden trädd över huvudet).

Jag kom på det förra veckan. Tjoade på Mona med samma iver som om jag hade uppfunnit hjulet och frågade om hon kunde skicka. Det kunde hon såklart.

Man kan säga att mysighetsfaktorn är lite högre nu.

IMG_5623

Det här är min personliga favorit. Den hamnade i det enda lilla fönstret jag har. Nu är det till och med extra trevligt i sovrummet. Jag har älskat den ljusstaken sedan första gången jag såg den.

Sen blev det en tv-bänk med ljus. Det hade jag nog längtat mest efter.

IMG_5627

Känns väldigt klassiskt modernt med smide och webbkamera måste jag säga.

Och sen har vi ju big ass-fönster. Större än någon av oss trodde. Jag har verkligen inget ögonmått (vilket enligt Mona beror på att jag har svinfula glajjor – hon är dum) så där ställde jag två stora stakar (de till vänster i bild – de är stora, men efter att ha mätt fönsterbrädan förstår jag varför de ser … lite mindre ut, brädan är 27 cm djup och 1,5 m bred).

IMG_5622

Skit i XMAS-bokstäverna i betong. De är en nödlösning för att få några fler värmeljus.

Nu när vi vet att jag har svinkass ögonmått skall det möbleras om bland ljusen i det fönstret (vardagsrummet). För jag väntar på den här nu.

8709504-origpic-2ca3fb

Även den en personlig favorit och jag har spanat på den i verkligheten lika mycket som hjärtljusstaken. Men när jag pratade med skatan i Bromma var jag MYCKET osäker på om den skulle få plats i fönstret. Eftersom jag vet hur stoooor den är. Då kollade jag måtten, den är 65 cm bred.

Jag har en fönsterbräda som är 150 cm bred.

Mitt ögonmått är åt helvete. XMAS ut och den här skall få flytta in.

Mvh,

Synvinkeln

Det är TUR att man får presenter när man har köpstopp

Och nu längtar jag skitmycket efter Monas taliban. JÄTTEMYCKET faktiskt. Inser att det var åt helvete för längesedan jag träffade henne.

(Sen att det var lika längesedan jag träffade Mona och make är en annan femma – det kan jag leva med)

I badrummet i Monas hus har talibanen ett eget skåp, det vet ni som hänger inne hos Mona. Där har talibanen en body mist som doftar ljuvligt.

Varje gång jag är där och hälsar på så måste jag sno ett litet sprut av body misten på handen vid varje toabesök (och det blir ju ganska många på en dag) och varje gång sitter jag och snusar på min hand efteråt.

När de var i Florida i somras köpte talibanen en sådan spray i present till mig och den skickade Mona med i paketet igår.

IMG_5628

Nu sitter jag här och snusar på min hand igen och det luktar taliban. Och därmed saknad och längtan. Dofter har en stark koppling till människor och händelser för mig.

(Tom Mona har en egen doft i min värld, och det är Voluspa plus doften i deras källare, men källardoften är svår att skicka på flaska)

Den här doften förknippar jag med att ha talibanen vid min sida i soffan. Inte i soffan utan henne.

Men den doftar fortfarande lika gott.

Jag saknar dig gumman. Jättemycket.

(Och du får be din mamma att hon visar dig inlägget eftersom du inte får läsa min blogg heller)

Puss!

Nästan som en melodifestival…

…fast gratis att rösta.

Nu kan ni med andra ord rösta på valfritt team här till vänster (edit: HÖGER…att det skall vara så förbaskat svårt att hålla reda på höger och vänster).

Även om det ser ut som att skatan kommer fortsätta leka struts och låta mig vinna på WO.

// Conchita Wurst

(Nej, det är inte jag som röstat på mig själv, inte en enda gång)

Handsken är kastad – bloggutmaningen del två

Nu hänger det på skatan i Bromma. Men det här funkar väl som kontrakt?

kopstopp

Undantagen lyder som följer, LITE Primeboots (fortfarande en smula oklart hur många just den enheten står för), redan beställt porslin samt ett gäng armband för Monas del. Floridaresan för min del. Det är liksom rätt kört att åka till landet i väster och tro att man skall fixa ett köpstopp. Men då kan det funka med “pay it forward” om jag lånar av mig själv till resan i förskott.

Och så kör vi vadslagning om vem ni tror stupar först och när vi stupar. Eftersom misstro är en gigantisk sporre. Spänningen är olidlig och jag är en aning nervös, det medger jag. Men ett gäng månader liksom? När det ändå är så mörkt ute att ingen ser vad man har på sig.

Är du med på vad som kan bli den största utmaningen i våra liv Mona?

Det är en jävla tur att det är gratis att kolla på Gunilla Persson åtminstone.

Uppdatering: Jag GLÖMDE skriva julklappar. Givetvis är julklappar ett undantag. Men inga kryphål i form av julklapp till sig själv.