Kärringen har startat datorn idag med. Fast ni vet inte att jag startade den i söndags, skrev 847 ord i ett blogginlägg som handlade om östrogen- och serotoninbrist och min egen gråtmildhet. Att jag till och med grät och tittade på klipp från Allsång på Skansen när Håkan Hellström var med för att det var så fiiiint. Då skall man ha i åtanke att jag fullkomligt avskyr Håkan Hellströms musik förutom en låt, men i söndags var det så obegripligt vackert.
Jag kan inte bestämma mig för om jag skall publicera det inlägget eller inte, ni bestämmer? Förhoppning och längtan till fredag när jag skall börja överdosera östrogen är oerhört stark och stor. Jösses vad östrogen jag hoppas att jag skall få.
Men idag har jag inte varit så gråtmild utan ganska effektiv. Mest för att något slags lugn infann sig igår eftermiddag och nu kommer jag göra en lång historia kort för en gång skull. Svärfar trillade natten mellan torsdag och fredag och slog sig halvt fördärvad, låg till morgonen när hemtjänsten kom och blev då skickad med plingplongbil till plåsterhuset. Där röntgade de lite sådär på måfå, skickade hem honom med fyra värktabletter och talade om för hemtjänsten att han var uppegående med rullator. Det var han INTE och vi fick inte reda på något förrän fredag kväll. Svärfar har alltså legat i sin säng i tre dygn med grymma smärtor i ryggen enbart på grund av att det har varit helg och först sen eftermiddag igår fick han komma till korttidsboende. Eftersom ärkepuckot till sköterska som briefade hemtjänsten att han mer eller mindre kunde jogga omkring i lägenheten fick han ju såklart inte heller någon som helst extra hjälp. Det är vansinnigt ovärdigt att behöva ligga i sängen och behöva uträtta sina behov och samtidigt käka när vi har varit där och gett honom en macka. Just det, de kollade inte ens om han hade anhöriga som kunde bistå. Nu hade han ju som tur var det, men det hade ju puckopuckoPUCKOT ingen aning om.
Så idag andas vi för vi har inte jour. Men en sak slog mig, vi har tänkt vara borta tre månader i vinter, någon som har en himla bra lösning på hur det skall gå till när man har gamla föräldrar/svärföräldrar/mormödrar här hemma?
Nu till något lite muntrare.
Det sägs att det inte är något äppleår i år? Pappa fick typ tio äpplen på sitt träd och jag har hört samma från många andra, men vi som missköter allt i vår trädgård och inte ens vet hur eller när eller om man ens skall beskära och hålla på, vi har ungefär tusen äpplen på vårt enda träd. Kanske en liten överdrift, men jag fuskar inte med sanningen om jag säger att det är närmare tusen. Vi har gjort saft ett par gånger, jag har bakat äpplepajer till förbannelse och numera sitter jag varje kväll och äter äpplena som de är eller slänger ner dem i lite yoghurt. Äpplena är fånigt goda, men fråga inte vad det är för något för det vet jag såklart inte. De är halvstora och gula med lite rött på, jättesöta i smaken och mognar uppenbarligen väldigt sent eftersom vi fortfarande plockar?
Nu till mitt problem. Jag kan inte baka egentligen, jag är endast bra på att laga mat. Förutom pajer. Jag är helt fantastisk på att göra pajer av alla de slag, men alla blir olika eftersom jag kör Kajsa Warg-metoden, och idag gjorde jag en magisk paj.
Det jag vet är att jag kokade äpplena i sockerlag och att det alldeles tydligt är havregryn i smeten. Och smör, ägg och något mer. Man kan inte lämna in någon lite restbit till en gourmand som kan kolla DNA i pajen möjligen?
Och så blev det ytterligare ett par liter saft innan vi gick ut och plockade ÄNNU mer äpplen. Blir det så här nästa år får vi hyra in äppleplockare för nu kommer flera hundra äpplen förfaras, vi kan omöjligt ta alla även om vi kämpar.
Det var samma med våra två stackars vinbärsbuskar som maken har försökt döda. Han klippte ner alla så det inte var något kvar för två år sedan sådär lite hoppfullt om en säker död. HAH. De växte upp igen och i år plockade jag nog minst 15 liter på två stackars buskar. Vi är ju sämst på trädgård och trots det får vi mest. Vill man ha råd är det bara att höra av sig. Orkidéer är jag särskilt bra på. Jag har en, den är två år gammal, aldrig vattnad och nu står den i köket och blommar och håller på att få nya blad. Magiskt.
Sedan kom hussen hem och hade köpt en fotpall till mig eftersom han claimade divansidan av soffan när vi köpte den för … längesedan. Det var rörande och fantastiskt skönt att ha något att lägga upp fötterna på något.
(Japp, MBT-sandaler. Jag har uppgraderat från Birkenstock som innetofflor och helt plötsligt fått blodcirkulation i både fötter och ben igen. Det tackar jag Johannas mamma för som hade exakt likadana när vi var i Skillingaryd. Och nu ber jag om förlåtelse till PJAK/Anna för att jag inte annonserade det tidigare. Jag skäms. Men jag har absolut inte gjort mig av med hundarna i alla fall, herregud det skulle jag ju aldrig göra. Förlåt, förlåt, förlåt.)
Sedan hade jag ingen fotpuff mer.
För det var tydligen en helt perfekt storlek för älskad bäbishund. Trots att han har en hel soffa att ligga i.
Som pricken över i avslutar jag dagen med att fira Halloween som en mumie. För jag fick så jävla ont efter saftande, bakande och matande och jag lär mig aldrig vad jag kan och inte kan göra.
Men det råkade ju sammanfalla med rätt dag. Något jag inte hade en tanke på när jag bad maken om hjälp med att tejpa fast lidokainplåstren från hand till skulderblad.
Det enda trista är ju bara att vi inte har några grannar och därmed inga barn att skrämma så jag får sitta här och vara rädd för mig själv.
Och jag vet. Det är SHF. Jag har på det i bakgrunden, men eftersom jag inte var gråtmild och dessutom fick feeling att skriva ett inlägg så gick det före. Nu får jag be om ursäkt över det med.
// Den Mumifierade
