Category: Pest och kolera

För vi hade aldrig haft Klorhexidin, kompresser, Jodopax och sparris hemma annars. Men för de små yttebytte raringarna har vi allt och lite till. Såklart. Det råkar ju bara falla sig så att alla tvåbeningar behöver det oftare än fyrbeningarna. Faktum är att jag inte ens minns när en fyrbening faktiskt slog sig sist och verkligen behövde pussar på det onda och omvårdnad (peppar peppar), däremot minns jag senast vi använde det på en tvåbening. Gången före det med.

Ser ni den här grejen? Den ser kanske inte så stor ut, men om man tänker att slangen som skall sitta inuti grejen med gängorna är ungefär som en trädgårdsslang i storlek. Då kanske man lättare kan relatera till storleken på grejen med gängorna. Dessutom ger jag mig fan på att någon, i lönndom, har skickat iväg gänggrejen för att slipa dem knivsvassa. För det var de, skulle jag bli varse.

Maken skulle hämta några humrar och jag skulle springa efter maken och skrika på honom om glömd sak efter att han hade stängt ytterdörren bakom sig. Givetvis låg gänggrejen mitt på trasmattan i hallen. GIVETVIS. För det är ju inte så att det finns en hel lada att lägga TILL EXEMPEL gängrejor i? Nej nej, i mitten av hallen är ett typisk gänggrejaktig ställe.

Det gör jätteont att trampa ner delen med hårdhud under lilltån rakt ner på sylvassa gängor när man går med infanteristeg för att hinna efter, så ont att jag inte fick fram ett ljud utan bara avbröt uppdraget och lommade in på toaletten för att inte bloda ner hela hallen (lätt överdrift, möjligen halva). Det som retade mig näst mest var att jag inte kunde se deformationen eftersom jag inte är tillräckligt mobil generellt för att titta under lilltån. Finns inte en chans att min kropp kan konfigureras för att se något som är undertill 178 centimeter nedanför syncentra.

Ett par varv med toapapper runt foten och soffläge medan jag väntade på maken och humrarna.

Klorhexidintvättat sår med omplåstring är det närmaste jag har kommit fotvård på väldigt länge.

Nu skall jag sluta vara en pipig tant och berätta om det jag egentligen skulle berätta. Det Stora Ljuskriget som inföll när jag och maken blev sambos. För övrigt exakt samma dag som vi bestämde oss för att bli ihop. Jag kom med övernattningsväska och åkte aldrig mer hem.

Klart jag hade varit hemma hos maken innan, men antingen har jag inte funderat över det eller så har det inte varit stearinljusrelaterade besök. Men tjena tjena mittbena, det skulle visa sig att han hade ljusstakar i alla möjliga och omöjliga storlekar och former. I alla rum utom datorrummet. Snubben hade till och med en kandelaber. Eftersom vi blev ihop en höst eldades det nästan orimligt mycket stearinljus och eftersom vi åkte till USA en månad efter att vi blev ihop raidade jag alla Yanke Candle-butiker som fanns. Det visade sig att han inte hade koll på doftljus. Han hade tydligen testat något från Ikea, men slängt eftersom det luktade fejkäckligt. Nu gick han bananas tillsammans med mig inne på Yankee Candle, det mesta var vi rörande eniga om, som man skall vara när man är nykär. När han började fylla kundkorgarna med fel sorts bildoft tyckte jag nog att han överdrev, men i alla fulla fall kom vi hem med minst en resväska full med produkter från Yankee.

När vi skulle ställa ljusen där ljusen skulle vara visade det sig att han hade mer än ett skåp med stearinljus. Flera skåp, flera sorter, väldigt petig med vilka ljus som skulle köpas var. Han ägnade minst en lunchrast i månaden åt att fylla på stearinförråden och jag blev doftljusansvarig.

Sedan var det ju som det var och vi lämnade hans ställe och flyttade in i mitt hus där mitt ex huserat i ett halvår efter att vi separerade. Exet ville flytta. Maken och jag bodde redan ihop och jag ville inte göra mig av med huset och absolut inte ha två hyror. Maken hade stor och dyr hyresrätt, så valet var rätt enkelt.

För att kunna flytta in var vi tvungna att göra en ordentlig utrensning. Verkligen en sådan där släng tjo i alla små skrymslen och vrår. Då hittade maken mina stearinljus i ett skåp. Ett ledset litet paket från Ikea. Det var allt jag ägde. Paketet var till och med dammigt, så sällan tände jag stearinljus med andra ord. Värmeljus till alla mina vax- och oljekrus hade jag däremot i mängder, och såklart doftljus.

Det här hånar han mig för fortfarande. Han kan inte förstå på någon intellektuell grund att det existerar människor som har dammiga ljuspaket.

Jag skulle vilja vända på situationen och tala om att jag inte tror att det finns överdrivet många män som springer omkring och tänder sin takkrona, kandelaber och gud vet vad med så fort man kom hem från jobbet?

Trots tiden som passerat får jag fortfarande inte lov att köpa några andra stearinljus än värmeljus. Och doftljusen.

Vi sitter fortfarande in rummet med Tigerliljeljuset på ett lite Ernstigt vis. Och jag skall låta hälsa att alla ljusen jag valt fick med beröm godkänt. Om det finns doftgrejor till bilen är maken spekulant. Även han hatar Village Candle, men eftersom han inte klarar att slänga saker som inte är slut så löste vi det genom att ge bort alla som inte var tända (förlåt alla som fick våra skitljus) och de som var kvar gjorde vi slut på på båten när det inte var sommar och man inte kunde ha öppet.

På fem kvadratmeter med stängda fönster hittade vi enda fördelen med doftljus som luktar skit och inget alls.

Så, vad har ni för relation till ljus och sådant? Här gränsar den nästan till osund?