Igår körde jag ju som sagt Johanna till tåget. I makens bil, eftersom min bil har stått på verkstad hur länge som helst. Det har liksom inte varit så himla brådis att laga min bil eftersom jag har haft permobilmoppen.
Ungefär två gånger om året har jag makens bil, och skulle därmed hämta upp honom när han slutade jobba klockan fem.
Igår satt jag djupt försjunken i andra saker, och funderade över vad jag skulle be maken köpa på väg hem. Han ringer alltid när han är i närheten av affären och frågar vad som behövs, och efter långhelg i Strömstad har vi ju mest inget alls i Göteborg (som till exempel toapapper tydligen).
Vad jag inte visste var att min telefon hade kollapsat. Jag tyckte bara det var tyst och skönt. Vad jag tydligen inte heller visste var att det var jag som skulle köra och hämta.
17:06 kom ett sms till iPaden med en fråga från maken där det stod “Var är du?”. Jättekonstig fråga tyckte jag. Klart som korvspad att han borde fatta att jag var hemma. Så jag svarade just precis det “hemma, varför undrar du?”.
Efter att jag hade skickat det började några kugghjul längst bak i hjärnan röra sig så sakteliga. Jag hade glömt något, men vad?
Jag kollade telefonen, som inte funkade, så jag tvångsstartade den. Och DÅ slog det mig som ett baseballträ över huvudet. Jag hade bilen. Jag skulle varit på makens jobb för tio minuter sen. Så jag messade snabbt “heeeeelvete, jag glömde att jag hade bilen”.
Sen ringde jag. Vilket var som att ringa den största tjurskallen i världen. Jag hann inte ens säga förlåt innan hans ilska hade fått mig att bli attackarg istället. Så jag sa “men ta en taxi då för helvete och sluta gapa”. Bra där?!
Han slängde på luren i örat, tog tydligen en taxi (eller tog sig hem på något annat sätt, jag frågade inte hur) för hem kom han. Och jag blev av med alla mina bilrättigheter.
Alltså. Jag kan ju inte låta bli att tycka att det var en gnutta underhållande eftersom han aldrig kommer ihåg något alls, och det är jag som står för 99% av logistiken i den här familjen. Men givetvis fattar jag irritationen när han inte ens fick tag i mig för att påminna mig. Vilket jag då inte visste om.
Jag tror det är dags att min bil blir klar på verkstaden så jag vänjer mig vid att faktiskt ha bil igen.
Men till dess har jag ingen bil.
För jag är inte pålitlig. Jag glömmer sämre hälfter på deras jobb så de får stå i regnet och vänta.
Näe, jag tycker fortfarande att det ligger en gnutta humor i det.
Karma tror jag det kallas. Ibland slår den tillbaka. Tydligen.
För han minns ju fan ingenting alls.
