Category: Bloggläsare

Och är det något Finemangskan INTE är så är det naiv. I alla fall inte på ett negativt sätt. Då är vi naiva lite till mans. Kanske lite då. Hehehe.

Det här är bra. Riktigt bra och precis så modigt som man inte vet om det verkligen är eller om man överdriver sin egen betydelse. Men så viktig är den. Ungefär som havets betydelse för sjöfarten. Jag har såklart inte redigerat bort en endaste mening. Hej, jag är faktiskt ordförande i föreningen för överanvändande av ord. Det här var ju nästan…lagom? 😉

Det är dödsläskigt att separera och helt plötsligt vara tvungen att ro fan i land när man har honom i båten. Och nu menar jag såklart inte Sumpan.

Men jag vill gärna veta om det är någon mer som tycker att Mia Skäringer och Erik Haag skall spela huvudrollerna i “Finemangskan blir förälskad och flyttar ihop”.

Here goes FIIIINEEEEMAAAANGSKAAAAN!

Hej Alla!

Finemangskan här! Jag vill fortsätta att vara naiv och tro att jag är anonym här. (Ja,jag vet…”idiot”.)

Men. I denna anonymitet så ska jag fullkomligt öppna mitt hjärta och faktiskt nudda i alla mina tre rubriker som Vickan gav mig.

För att bli lite inspirerad till detta maratonlånga (är det inte maratonlångt har Vickan redigerat mig…i en välgärning till er…) inlägg så har jag gått igenom mina instagrambilder.

Ja. På instagram heter jag @finemangskan (följ mig!!). jag blir väldigt sentimental när jag går igenom detta.

Rubriken är alltså: X antal saker som jag för 2 år sedan aldrig trodde jag skulle göra idag.

Vi kör va?

¤ Spela på trav.

¤ Se tillbaka på senaste året och fnittra glatt och konstatera- oj oj jag blev allt skild och vild.

¤ Ha ett sånt sjukt bekräftelsebehov.

¤ Se på damfotboll. (Och detta som ett resultat av mitt år som skild och vild)

¤ Bli sambo

¤ Gråta varje dag på jobbet. Och sen en skvätt hemma.

¤ Känna mig ensam

¤ Använda inhalator

¤ Säga: mina svärisar bor i Kungsängen-typ.

¤ Inte planera semestern mer än att “jag behöver kunna åka till Uppsala med kort varsel på grund av väldigt närstående viktig person ska opereras p.g.a cancerdiagnos

¤ Flytta. INOM Sunne. IHOP med en man.

¤ Skaru mä te Torsby? Det är en ljuvlig by.

¤ Inse att man har en obiologisk 16-årig lillasyster.

¤ Uttala orden, för 1,5 år sedan skiljde jag mig.

¤ Företagshälsovården? Ja gärna. Fröken prestationsprinsessa är nu sjuk av stressen.

¤ Äga flera Mikael Kors väskor, vad hände med snåljåpen?

¤ Sminka mig- varje dag!

¤ Säga: Min bästa kompis heter Åsa. Jag kände inte henne för två år sedan. Det är fint med vuxen vänskap. där vänskapen goes way beyond. Och den började utanför ett kopiatorsrum på jobbet.

¤ Du vet han som jobbar en trappa ner, det är mitt ex. Att varje arbetsdag, se att någon är kär, i mig. Och ibland stå i kö bakom denna man och tänka: han har jag sett naken. KONSTIGT. *skrattar på mig*

¤ Ha en sjuklig längtan efter barn.

¤ Göra slut med trevlig man på grund av att jag vill ju ha barn och han är “äldre”. Typ. OCH Försöka behålla den vänskapen. Har jag varit ihop med en så gammal man?

¤ Ha lite svårt att förhålla mig till varför jag behålla vänskapen. Kanske tacksamhet för den korta tid vi hade och vad bra den tiden var för mig.

¤ Skicka en tacksam tanke att jag som 34-åring faktiskt äntligen fick vara med om riktigt jävla bra sex. Det som jag klassar som bra förut.. HA!

¤ Sälja min bebis. Min katt. Min Zizzi. Vid skilsmässan sa jag: Du får ta vad som helst. Men jag ska ha Angry Birds-muggarna och katten. Och nu är hon borta. Fy fan vad ledsen jag är över att livet inte blev som jag önskat. Och att jag känner mig lättad över att inte ha dåligt samvete VARJE dag på grund av katten.

¤ Gråta hysteriskt när jag pratar med mina syskon. så jag pratar helst inte alls med dem. Moget.

¤ Tycka det är viktigt med vad jag har på mig. Hur jag ser ut.

¤ Göra naglarna på salong var femte vecka.

¤ Notera att vänskapen med flera vänner inte var så starkt att den tålde en flytt.

¤ Vara missunsam (bli ledsen) när någon berättar att den är gravid.

¤ Önskedrömma om ett bröllop med en fin man som sålt lägenhet och flyttar från Stockholm till MIG.

¤ Köra bil i “Stockholm”. Med Stockholm menar jag alltså kransorter. Typ Sumpan.

¤ Vara väldigt olikt mitt riktiga jag, på grund av stress på jobbet.

¤ Stå mot det faktum att jag på riktigt kan förlora någon som jag inte kan förlora. Jävla cancerskit.

¤ Jag bor alltså i hyresrätt. Ensam. Skild. VA FAN HÄNDE?

¤ Tänka: jag borde aldrig ha gift mig.

¤ Varje dag, skicka en tacksam tanke till Christina Stielli, som öppnade mina ögon, på riktigt.

¤ Leva livet som jag vill leva livet.

Planera för ett liv ihop med en man som är så jävla kär i mig att han flyttar bort från hela sitt gamla liv. För min skull. Och jag ska orka ta emot det.

Dessutom röker han, men fatta. Jag är ihop med en rökare. Så jävla konstigt. Jag lagar dessutom aldrig mat längre, det gör han.

Och vet ni…när jag kommer hem så är han i full färd med att städa. När han åker hem lämnar han en bukett blommor.

Och vet ni igen…Han sover med öronproppar, så jävla konstigt.

Eller kanske inte. Jag snarkar ju som en jävla dåre. Och svär som en borstbindare. Fast han snarkar med, det vill jag säga. Men jag sover ju genom ett jordskred ja..

Dessutom ska jag flytta ihop med en stockholmare. Alltså, fattar ni hur svårt vi har att prata med varandra?

Jag är alltså urvärmlänning. fast jag är inte från Torsby. De snackar konstigare än vad jag gör.

Han är från Stockholm. Jag pratar dessutom så jävla fort. Och pipigt. Nåväl.

Jag är nykär och ska flytta ihop med någon med skitkonstiga rutiner.

OCH jag har inte ens upptäckt en tiondel av dem än, fy fan. Det kommer bli vidrigt. Att stå ut. Med rutinerna. Och Humörsvägningarna, mina. Och hans alltså, att inte gå den där lätta vägen där man flyr. Utan stannar kvar…

Men alltså på riktigt hörrni, varför ger man sig in i nya relationer? Det är ju så läskigt, de relationer jag kan tagga med #skildochvild är ju en sak. Flyktigt. Härligt. Bekräftande. Och flyktigt. Och lite som det kommer sådär.

Men det här. Det här är ju på riktigt. Man måste väl dock vara modig.

Modig är att göra saker man inte vågar.
Jag ska berätta för er att jag är sjukt modig nu och att om 10 år så springer jag barfota i gräset utan skor. Hand i hand med ett barn med urtjusiga skor med den tidens Hello Kitty eller Cars figurer på. Brevid oss, går min stadiga och stabila man. Han har skor. fina märkesskor. för sådan är han. Jag är en barfotatjej. eller så har jag snygga rosa skor. Rosa är fan finast. Tillsammans tittar vi på en hund eller två som bor med oss och våra barn.. Förhoppningsvis har vi 3. Alla är kanske inte biologiska. In på gården rullar familjen från Stockholm.
Och vi väntar på mamma och hennes man, för då har de gift sig…(och på bröllopet så hade jag rosa spets med höga klackar!). Tillsammans så kan vi fira att det är 10 år sedan ordet cancer ställde vårt liv på ända.

Men om man skulle ha missat mina världscoola brillor på instagram lägger jag glatt ut dem en gång till här. Och vad ni inte vet är att det finns ett par till. Som jag inte visat någonstans.

Först kom ju de här.

Som var fullkomligt förtjusande på både mig och Liten.

Men efter det dök de här upp.

Man kan lugnt påstå att är det någon @annakarinkarlssoneyewear kan så är det att göra ORIMLIGT snygga solglasögon. Vanliga med för den delen, eftersom det är bågarna som är dra åt helvete-snygga. Men nästan omöjliga att få tag på i Sverige. De finns på Harrods i London och de finns i New York, men alldeles för få i Sverige.

Och apropå Harrods, kolla hennes instagram och leta efter glasögonen med fjärilar upptill på varje sida. Herregud. Eller de med pärlad kant upptill och på skalmarna? Eller aviatorbågen som i all sin enkelhet fått en fjäril mellan ögonen och gjort dem till en storhet.

Jag tror inte det finns ett enda par som jag inte tycker om. Bara älskar mer eller mindre.

Givetvis ser jag ju att de skulle sitta som en smäck till en snygg sidenklänning och passa prinsessa på bal, men det vill inte jag.

Nu klurar jag på skinnbyxor, skinnpaj och coola boots till dem. 

Fast det kanske blir lite varmt om det nu skulle råka bli sommarvärme?

Skinnkjol då? Och cool tisha med text? Eller 50-talsklänning?

Nu är glasögonkontot tömt för i år. Och om jag någonsin skulle få en enda sponsor där jag fick välja vem alldeles själv vet jag precis vem jag hade valt. 

Men vad är en liten småstadstant i jämförelse med Amber Rose och Miranda Kerr?

Nu lovar jag att sluta tjata om glasögon. En stund. Efter att jag och Motsträviga Mini har dragit en vinnare av de blårosa.

Förresten, det är möjligen ingen tandläkare som råkar smygläsa här? Jag skulle behöva lite råd, helt glasögonorelaterade, men jag är inte modig nog att ringa min tandläkare och fråga. De kommer säga att jag skall komma dit och prata med dem och så mycket handsvett vill jag inte ha. Jag vill bara veta hur en specifik sak funkar och hur stort lidande det eventuellt skulle innebära.

Ha då i åtanke att jag lider redan när jag känner tandläkardoften på gatan. Jag är generellt skräckslagen.

// Dame Edna

Jag är fortfarande kvar hos ömma modern. Vi ligger fortfarande i samma säng med en liten rar hund mellan oss. Liten är nämligen inte bara en hund, han är även lite av en äktenskapsfixare. När ömma mamman är arg på sin äkta hälft och har varit det för länge då får man ta Liten under armen och åka ner. Då blir alla magiskt glada. Mamma får sällskap i tvättstugan och styvfadern tar med Liten till golfbanan minst en gång per dag och båda går stolta som tuppar bredvid varandra. Styvfadern för att Liten är så snäll och lydig och kan gå utan koppel och hänför alla hans golfkamrater genom att vara just snäll och lydig. Och såklart väldigt söt. Som bonus kan han göra tricks i form av att hämta bollar i vatten. Liten är stolt för att han får gå lös på den väldigt viktiga golfbanan där man inte får gå om man inte är en duktig hund som inte stör andra. Till och med de mest manliga av pensionärer sätter sig på knä och pratar bäbisspråk med den lille lurvige.

Här hemma pratar alla glatt med varandra och med Liten och det finns alltid ett knä att ligga i. Min roll i det hela? Inte viktigare än att jag är chauffören som kan köra hit den lilla hunden som gör alla glada. Den här gången fick jag dock roa mig med att måla naglarna på mamman. Mirror chrome. Inte Isadora. Mitt pulver heter Aora och blir högblankt. Mer om det senare. Först skall jag presentera I mitt huvud. Om det nu fungerar. Jag råkade nämligen glömma datorn hemmavid.

____________________________________

Min mamma var 1.51,5 cm kort och hade storlek 33, ibland 34, i skor. Min pappa är 1.70 cm och har storlek 39/40 i skor. För mamma var den där halva centimeter alltid med när hon sa sin längd! Är man så kort är varje millimeter viktig.

 Som ni förstår så blev ju inte jag någon amazon, direkt. Jag vägde 2.450 och var 45 lång som nyfödd. Fullgången, kan tilläggas. I lekis och småskolan var jag ungefär lika lång som de andra, men sen, när de drog iväg, så gjorde ju inte jag det. Jag är 1.54 och har storlek 35 i skor. Ibland kan jag ha 36. 

Att vara kort har, så klart, både för- och nackdelar. Man får bra plats på flyget, vilket alltid känns bra när man ser andra sitta med knäna i sätet framför! Å andra sidan är det ibland problem att nå pedalerna i vissa bilar. Har jag dragit fram sätet längst fram för att nå dem,så är ratten så nära kroppen att jag knappt kan vrida på den. Och ibland sitter pedalerna så högt, att jag inte kan vila hälen i golvet, utan får sitta med benet i luften. Då kör man inga långa sträckor utan att få kramp….
Att ha korta ben innebär att man sällan sitter med hela fötterna i golvet.

Det är bara tårna som når ner. Och det är inget jag tänker på, direkt. Utom om jag har ett barn i knät. För benen lutar ju liksom neråt när man sitter så, varpå det eller den man har i knät lutar ut ifrån mig. Så jag måste hålla i barnet ordentligt för att det inte ska dråsa i golvet. 

Om jag ska på date så vill jag helst inte stå eller sitta vid en bardisk. Man imponerar inte direkt när man knappt har näsan ovanför disken. Och inte är man så himla raffig när man försöker klättra upp på en barstol heller. 

När man är kort är det lätt att tro att man i alla fall har lätt att nå ner. Nja, inte alltid. Har ni nån gång försökt fiska upp en bebis ur en spjälsäng när sängen är i det läget att den är längst ner? Då ska man böja sig över spjälorna och så ner nästan till golvet. Om barnet är så pass stor att det ställer sig upp när det vaknat är det inga problem. Annars är det ett problem… Jag når inte ner! 

Likadant i frysdiskarna i affärerna, när det bara är 1 kvar av det jag ska köpa. Då får jag hoppa upp på kanten och balansera, hängandes på magen, och sträcka mig ner efter den sista påsen ärtor. 1 gång tappade jag balansen och dråsade ner i frysdisken så bara fotsulorna stack upp! Är vi fler här inne som legat i frysdisken på Ica?? Inte det, nej… 
Har man storlek 35 i skor så kan man ibland köpa skor på barnavdelningen. Det är bra, för de kostar oftast mindre! Men, det finns 1 men, de ser inte alltid exakt ut som de på damavdelningen.

Vissa (läs min syster) skrattar högt åt det här. Jag bryr mig inte!

Jag hittade en köksstege på nätet för ett tag sedan och blev så glad! Vi hade en likadan när jag var liten,och nu var det här en renoverad och snygg. Så jag slog till och köpte den! En kompis frågade varför jag ska ha en sån stående framme.

Gissa? Jag når ju bara det på understa hyllan ordentligt. På nästa hylla får jag stå på tå för att nå. Så jag klättrar rätt ofta när jag lagar mat, plockar in disk eller gör andra vanliga hushållsbestyr. 

Att ha en skål på diskbänken och stå och vispa är till exempel inte så bra för mig. Jag får ont i axeln och armen då det blir så högt! Jag ställer hellre skålen på köksbordet eller på en stol. 

I mitt duschrum är det minst sagt inte så stort (don efter person…) så jag var tvungen att klura ett tag innan jag kom på hur jag skulle lyckas få plats med en torkställning oxå. Till slut insåg jag att ända stället var ovanför fönstret. Och då kunde det inte bli en torkhiss.

Alltså har jag en stege stående i hallen som jag klättrar på när det ska hängas eller tas ner tvätt. 

När man har storlek 35 i skor så har man ju det så klart i strumpor oxå. Och det kan ibland vara svårt att få tag i, konstigt nog! I perioder hittar jag det varken på dam- eller barnavdelningen. Hur är det möjligt? Alla måste väl i alla fall passera den storleken? Eller växer andras fötter så de tar ett hopp från storlek 34 direkt till 36? Strumpor är ju ofta dubbelstorlekar så är det 36-38 så hamnar hälen uppe på vaden på mig. Så när jag väl hittar strumpor som jag kan ha så köper jag många på en gång! Likadant med skor, har svårt att låta bli att köpa när jag hittar skor jag kan ha! Fast det “problemet” verkar jag dela med de flesta kvinnor, även om de lever på större fot än jag. 

I helgen regnade det ju både katter och hundar samt att det var svinkallt. Juni är inte en sommarmånad. Dödstrist. Någon av de regniga dagarna råkade vi hamna i en repris av Wahlgrens Värld där det visade sig att alla kidsen, de vuxna alltså, sov i samma säng som mamma Pernilla. Inte nog med att de fortfarande bor kvar hemma, de delar även säng. Stora raggchanser PW har, komma med hemsläp och så ligger Benjamin och Bianca där. Sjukt roligt, men ändå? Så jag sa det till maken och fnissade lite. Han bara tittade på mig och garanterat önskade han att blickar hade kunnat säga “hur står det till med självinsikten då”, men den blicken är han inte så skillad i. Istället fick han fråga om jag var medveten om hur jag och min mamma sover när vi ses? En 46-årig dotter och hennes 69-åriga mamma.

Det var ju bara att tugga i sig den bristande självinsikten för när de är hos oss på torpet blir Kim förpassad till gästsäng för att jag och mamma skall dela på dubbelsängen. När jag är och hälsar på dem utan make tar jag och ömma mamman gästrummet med dubbelsäng. Råkar maken vara med får han ligga på Solo (PH-referens) medan jag och mamman inte ändrar på vinnande koncept. 

Jag och den lilla hunden åkte till mamma idag. Imorgon skall vi fixa naglarna så jag har tagit med alla gellack plus alla chromepulver. Just det, lite skillnad på chrome och mirror, men det tar vi imorgon. Kanske det kan vara svaret på missnöjdheten hos en del över Isadora?

Nu är det läggdags. Eller det var det för en stund sedan. Mamma snusar tyst på sin kudde.

Och Ludde snusar bara tyst någonstans nere vid fötterna.

Jag kastade alltså rätt många handgrater i ammunitionsförrådet med min kommentar om Wahlgrens.

Skitsamma, det är ju dödsmysigt med mammor.

Och med det vill jag även berätta att jag är hos mamma och att hon skall få vara med i nagelvideon. Det är också anledningen till att inga fler gästinlägg kommit upp. Men näste man till rakning är Sanna / I mitt huvud. Först ett glädjande, men tårfyllt inlägg som var skitbra av Sofia och om Nike och sedan ett svinroligt av Sanna. Det var det bästa och roligaste du skrivit. OBS; det var en komplimang. Jag vet att mina komplimanger är lite otydliga ibland.

Nu kan ni börja se fram emot det.

Godnatt på er hörrni.

Här kommer ett antal fina rubriker per person och nu får ni faktiskt ganska fria händer eftersom en del ämnen är avhängiga de andra. Gärna foton. Jag tycker verkligen att det skall bli så himla kul att läsa om er. Vem vet, ni som inte bloggar kanske får blodad tand.

Har jag missat någon, hojta till. Om inte, kör på när ni har tid och maila inlägget med foton till mig när det är klart. Under tiden kör jag på som vanligt.

Jag vet inte om jag skall erkänna något än, men 2017 kan bli året jag slog solglasögonsrekord. Men det pratar vi kanske om en annan dag.

Enlisailivet:
Vart seglar ni 2027 och vad har ni för båt?
Fem anledningar till att skor faktiskt förändrar livet.
Man kan inte shoppa sig frisk, men det är trevligare att att vara förkyld i en Juicy-overall?

Tigerliljan:
Ett antal anledningar till att örhängen är så mycket trevligare än exempelvis frimärken (förutom att frimärken alldeles uppenbart inte sitter kvar i öronen särskilt bra).
När livet gör ett lappkast, hur fortsätter man stå kvar på skidorna?
Det här gör mig knollrig av lycka och det här är en smula bekymmersamt inför förestående flytt.

Granntanten:
Livet på stor fot och långa ben.
Så här träffades jag och Hansominte (helt sanningsenligt men skrivet genom Harlekinögon, dvs nougatfärgade och mandelformade).
Den där dagen för ett tiotal år sedan när jag varken jobbade, bakade eller lagade mat utan satt på soffan och läste – barn och män överlever mer än man tror?

Marie:
Vad skulle det kunna finnas för risker med att köpa skor? Eller glasögon?
Om jag hade obegränsat med pengar skulle jag göra det här, köpa det här och kanske till och med flytta någonstans?
Min senaste materiella önskning och varför jag vill ha den.

Heléne:
Nykär med nya skitkonstiga rutiner.
X antal saker som jag för två år sedan aldrig trodde att jag skulle göra idag.
Så här önskar jag att mitt liv ser ut om tio år och att jag har urtjusiga skor.

Gina:
Tio anledningar till att livet hade varit enklare om man faktiskt förälskade sig i skor istället för i människor.
Om jag fått chansen att backa bandet tillbaka till grundskolan igen, men behålla de kunskaper jag tillskansat mig. Hade jag gjort det och vad hade jag i så fall ändrat?
Drömlivet – finns det?

Markattan:
Det här hade varit det första jag gjort om jag hade varit statsminister (och det här hade jag inte gjort).
Så här träffades jag och min man (och jag vill ha Harlekinversionen där med tack)
När vi planerar att båta till västkusten i år (ni visste inte att ni planerade det alltså?)

I mitt huvud:
(Jag är ju bara tvungen att lägga en motsatsrubrik till Granntanten, fniss).
Livet på liten fot och korta ben.
Det här skulle jag önska att alla vet om skor.
Med åldern kommer egensinnighet, så här var mitt senaste förhållande, men hade jag klarat att leva med man, eventuella barn och min egensinnighet idag?

Anette:
Tålamod är en dygd och livet är skört.
Mitt absolut sämsta och minst genomtänkta köp och mitt solklart bästa köp.
Förutom att springa är det här bland det roligaste jag vet att göra.

PJAK/Anna:
Vad är det som går och går, men aldrig kommer fram?
Om jag kommer fram, hur skulle mitt drömliv se ut?
Jag lever redan min dröm och det ser ut så här.

Humlan:
Vad vet du om min smärta och vad vet jag om din – Livet utan gips och osynlig smärta.
Steget från insidan tullarna till utsidan tullarna. Så kort, men ändå så långt.

Åsa F:
Hur man träffar någon från exakt andra sidan jorden och får det att fungera trots kulturkrockar som att han inte tycker att det är viktigt med Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson på julafton.
Historian om vårt liv.
Så här många skor har jag.

Hondjuret:
När det gör ont i själen, men jag ler ändå.
Varför jag hatar småstaden och längtar till Göteborg.
Hur mycket kärlek kan man ge innan den tar slut?

Bibbi:
Om jag aldrig mer behövde arbeta och alltid var pepp skulle jag lägga mina dagar på att fotografera det här … och då tycker jag att det är viktigt att göra det här först. (Kissa tänker jag spontant, om det nu är utomhus, eftersom jag hatar att kissa i naturen för jag KAN INTE. Och den parentesen var enbart min så den klipper vi bort.) 😉
Vet du, jag vill höra om fotograferingen och familjen. Den har jag sämst koll på. Bäst koll på sjukdomen och där får du välja själv. 🙂

Motvillig Husfruen:
Som vägrar skriva, men eftersom hon jobbar i sprutbranschen där många har åsikter åt alla möjliga håll är tanken att hon skall reda ut rätt och fel och tala om vad som är bra respektive mindre bra för olika hudtyper, hur man botar migräm med botox och vad skillnaden egentligen är på innehållet i sprutan.

Sofia Stensby:
Att växa upp med två systrar – dröm eller mardröm – hur funkar det på riktigt.
Prinsen Nike, senaste tillskottet i familjen och bara MIN (men jag kysste väldigt många grodor innan han äntligen kom)
Nike, styvbrorsan och kusinerna, så funkar det

Christina Johansson:
Det lurviga barnet, det lurviga barnbarnet och den äkta hälften som alltid sitter bakom gardinen – ett inlägg om kärlek.
Därför började jag plugga mitt i livet.
(Du får inga mer, för om du inte väljer lurvskallarna blir jag ledsen. Fniss.)

Tanja:
Hur husdjur, småbarn och ett intensivt intresse för heminredning faktiskt går ihop på riktigt.
Fitterbittan säger att jag är grafiskt kreativ och skitbra, som till exempel på fotografering – de här är mina största intressen (hon hade fel/rätt) hehe
Sjukdomen (om du vill, byt annars mot män som inte är kapabla att ens köpa ett födesedagskort – jadå, jag är fortfarande irriterande.