Fint, fult och fattar inte?

Vi har bara gräsmatta på torpet och den klipper maken (mitt i nätterna) och så har vi några blommor. Även äpplen faktiskt. Och nu tänker jag GNÄLLA eftersom det är jättefint väder och då skall man inte vara på ett jäkla torp, man skall vara på en båt och göra sommarsaker. Det är JUNI. JUUUUUUNI. Vi brukar börja kajka runt med båten iklädda toppluvor i mars.

Eftersom mitt sinnelag är så himla milt gick jag en runda (för att jag var tjurig såklart).

Det här är det vackraste jag vet med att inte bo i stan och på båten just nu då. Jag är ju enastående positiv. Men det är vackert på riktigt. I stan är det bara norska fyllon som skränar och kissar överallt. Här är det bara portugiser som älskar tillvaron och när de älskar livet så älskar jag livet.

IMG_0276

Det här är det fulaste på torpet.

IMG_0278

Mållösheten! Vad hände med att den skulle få en make over? Snubben i bild är dock inte ful. Han är faktiskt både min bästa vän och min man och för närvarande är jag inte ens lite irriterad på honom. Men jag har ju å andra sidan inte gått och lagt mig än och jag vet att det är en motorsåg där nere någonstans också. Även om den lämpligt nog är tyst nu.

Det här är det konstigaste på torpet.

IMG_0285

Ett av de stora projekten. (Johanna titta, det är vår tusen meter långa lada?!) En tredjedel av ladan byggs om till garage. Ett avancerat garage desutom, med entresol och travers, och plats för minst tre bilar.

Min bil har en app som vintertid tar bort all snö på utsidan (om det inte har kommit två meter förstås) och gör den bastuvarm på insidan utan att jag ens behöver sätta en tå på utsidan. Makens bil har en blipp man sätter på värmen med. Jag är jättemycket mer modern än vad han är.

Vad skall vi ha i garaget?

Däremot vet jag vad vi skall ha i resten av ladan. Där de gamla kobåsen är.

*trumvirvel*

ISLANDSHÄSTAR.

Och kanske något mer. Men i alla fall minst två islandshästar.

För att de är fullkomligt bedårande och för att hästar kommer i tvåpack och en islänning kan vem som helst åka med på. Då kan besökare rida med utan problem.

Det här har jag faktiskt funderat på ett tag nu. Och jag har en plan, jag lovar att jag inte bara skall springa ut och köpa två islänningar utan att ha testat hur det är att bo med dem först.

Någon som har järnkoll på islänningar?

Och vet ni vad häst heter på isländska? Svar: Hästur
Vet ni vad islandshäst heter på isländska då?

När jag ställde den frågan till min dåvarande isländska kollega tittade hon bara på mig och himlade med ögonen. Tänk på det medan ni funderar över svaret.

Mot Sherwoodskogen (eller Göteborg)

Snart i alla fall, om en timma skall jag och roadrage sitta i bilen.

Jag antar och utgår ifrån att värderingsmäklare inte bryr sig om ifall det är städat i huset eftersom det bara plockats ut möbler de senaste åren. Oavsett om det har legat saker på möblerna.

Ungefär som det där tricket trollkarlar gör när de drar undan duken från ett bord och står hela dukningen kvar intakt medan trollkarlen håller duken i näven. Bortsett från att jag inte är trollkarl och har således plockat köksbord, soffa, soffbord, tv och lite byråer och lämnat kvar allt som legat på och inuti där det har hamnat. På golven. Men mellan alla saker går det faktiskt att se att det är ny parkett och det är väl huvudsaken?

Eller måste jag lägga citroner i bastun?

Medan jag åker och gör andra saker kan jag roa er med att äpplet inte alltid faller så långt från päronträdet.

Min mamma ringde imorse, lite halvt fnissig, men mest hysterisk eftersom hon börjar tro att det är dags för tvångströja nu.

På senare år har hon börjat göra mer och mer skumma saker nattetid. Precis som jag är hon en i sömnen-pratare och även en gångare. Men det har eskalerat.

Det började lite småskaligt med att hon smög upp nästan varje natt och hämtade småkakor och mjölk som hon åt i sängen. Utan att ha ett minne av det morgonen efter, förrän hon såg tallriken och kaksmulorna. Hon har även ringt mig och sagt konstiga saker, men jag vet om det så jag brukar bara säga att hon skall gå och lägga sig igen. It takes one to know one liksom.

Nu har hon varit i Spanien i två veckor och imorse hade hon tydligen vattnat alla sina blommor efter hemkomst. En innerkruka stod lite på sniskan så hon lyfte upp den för att justera (antagligen med vattenpass eftersom hon är pedant) och upptäcker då att anledningen till att den står på sniskan är att det ligger fyra femhundralappar och en hundralapp under krukan. Dyngblöta såklart, med tanke på att hon nyss hade gått vattningsronden.

Hon har INGET som helst minne av att ha gömt pengar i begonian. Vad hon däremot vet är att hon hade två femhunkor som hon hade lagt undan till mig från mormor. I ett eget fack i plånboken för att inte blanda dem med sina pengar. De var helt plötsligt borta när hon kollade i onsdags och hon kunde inte fatta var de hade tagit vägen. Det har ju antagligen fått sin lösning nu då de borde vara två av femhunkorna i blomkrukan.

Nu är frågan var de två andra och hundringen kommer från. Och varför hon gömmer pengar på orimliga ställen, vattnar dem och inte har en aning om det.

Nej, hon dricker inte eller knaprar mysko piller.

Hade det inte varit för att hon hade bråttom till jobbet tror jag att hon hade fått ett mindre psykbryt när hon ringde.

Dessutom hade hon varit uppe på natten i Spanien och gömt sin mans snusdosor för honom (och sig själv eftersom hon inte kommer ihåg det heller).

Är jag hemskt elak om jag fnissar?

Jag vet ju liksom att jag kommer bli likadan så småningom.

Det här skall jag bli när jag blir stor

När jag var ungefär sex år (och fortfarande vattenkammade håret) ville jag bli statsminister, när alla andra ville bli brandmän och prinsessor.

I tolvårsåldern kom drömmen om att bli journalist och den höll i sig tills jag blev det. Drömmen var att bli utrikeskorre, men mitt enorma tålamod (humhum) var inte färdigutvecklat när jag var 25 vilket betydde att jag nästan DOG tristessdöden av att skriva inspirerande notiser om Agda på ålderdomshemmet som hade virkat tre dukar till den årliga julbazaren. Hade jag tur fick jag göra helsidereportage om något garageband i Stora Höga. Steget från virkade dukar och garageband till utrikeskorre var extremt stort. Ohanterligt stort på den tiden. Så jag sejfade, slutade på ett alldeles utmärkt jobb och hoppade på något som var roligare och gav mer pengar.

Man har en förkärlek för extremt kortsiktiga lösningar i den åldern, men jag kan inte påstå att jag ångrar ihjäl mig. Det är så dumt att ångra saker man redan gjort och inte kan förändra.

I internets begynnelse hade jag databutik i ett par år och spelade enorma mängder datorspel. Så mycket att jag antagligen hade hunnit doktorera i rymdfysik om jag hade lagt samma antal timmar på just rymdfysik istället för på spelande. Det ångrar jag inte heller, för det var vansinnigt roligt. Gissningsvis skitmycket roligare än att doktorera i just rymdfysik.

En av många drömmar som fortfarande lever kvar är att bli tekniktestare och att få skriva i pryltidningar. Bara tanken på det får mig att salivera okontrollerat. Idag har jag lekt att det är mitt yrke och imorgon tänkte jag presentera ett skitseriöst test i bloggen.

Ni vet redan att jag är en nörd som älskar teknik. Ni vet även att jag har en enorm förkärlek för hörlurar och att jag sover med lurar varje natt istället för öronproppar. Jag har skitmånga fler hörlurar än vad jag har öron och jag är petig som satan med mina lurar. Jag petimäterlyssnar efter diskant, bas, mellanregister och distorsion. Dock utan labb, bara med öronen.

Jag roade mig med att testa tre olika lurar i Stockholm och idag har jag funderat, skrivit ner resultatet och lyssnat på P1 medan jag har känt mig som en pryltidningsjournalist.

Sjukt underhållande.

Och nej, det är inget reklaminlägg, det var jag som ville testa lurarna eftersom jag var galet sugen på dem själv.

Tanken var att det skulle bli ett enklare test, men jag har som vanligt gått lite till överdrift med både bild och text (jag sa JU att jag lekte pryltidningsjournalist).

Därav tystnaden idag.

Jag och Kjell-Bengt-Doris-Börje har varit märkvärdigt upptagna med att skriva produkttester.

Har inte ens lyckats komma fram till var monstret på väggen skall heta än, men inget med Sven. Det råkar vara ett familjenamn.

Imorgon kommer resultatet av dagens skojigheter. Det skulle kunna vara det roligaste jag har gjort på länge faktiskt.

Vad ville ni bli när ni blev stora och blev ni det?

(Stora alltså?) 😉

Det här med drömmar

Eftersom jag har spenderat ganska exakt en vecka med att pendla mellan svinförbannad och skitbesviken har det varit lite si och så med sömnen. Däremot har det verkligen inte varit si och så med drömmarna. Då hör det till saken att jag inte tittar på TV när jag är ensam, så den har inte varit på och påverkat mig. Det enda jag har gjort är att sällskapa med ljudböcker, men inga konstiga sådana.

Två nätter i rad har jag drömt om samma ställe. Ett ställe jag aldrig någonsin sett i verkligheten, men det var en gigantisk tunnel (som antagligen gick under Atlanten) som såg ut som en skitstor shoppinggalleria. Det var affärer överallt. Första natten var det bara jag som var i tunneln, för jag hade bråttom till San Fransisco och Los Angeles, oerhört praktiskt att man kunde promenera dit och handla på vägen. Om man bortser från att det var så jäkla in i helskotta stressigt att jag hade bråttom i alla affärer och alla affärer hade såklart bara skitsnygga grejor som var hur billiga som helst.

Första natten vaknade jag även flera gånger under natten och låg vaken i någon timma innan jag somnade om, men fortsatte ändå att drömma vidare. Vilket ju var ganska trevligt. Vem vill inte handla i en tunnel med tio minuters promenadavstånd till Los Angeles liksom?

Väl framme i San Fransisco såg det mer ut som Amsterdam/New York, kanaler överallt och spikraka gator och kvarter och jag hittade som handen i handsken. Det var särskilt en viktig affär som hette HDHH. Har ingen aning om vad förkortningen stod för eller vad de sålde för viktigt, men det var målet för resan och jag hann inte dit.

Inatt drömde jag om samma plejs, men då hade jag med mig Mona och var hennes guide, för hon hade aldrig testat tunnelshoppingen innan och inte heller varit på HDHH. Återigen hade vi begränsat med tid och väl framme i kanalerna och kvarteren tog vi min båt för att det skulle gå snabbare. Den båten som fortfarande befinner sig i Skagen. Men då gick det så fort att vi missade butiken hela jäkla tiden då den låg precis utanför tunnelmynningen.

Jag vet alltså fortfarande inte VAD de sålde och det retar livet ur mig.

Men, det var inte det mest konstiga med nattens version av tunnelvärlden. Och nu känner jag mig som en jäkla planta på riktigt.

Jag hade parkerat båten vid en brygga och hela bryggan var tydligen min. Eftersom det var oerhört mycket folk som behövde plats var jag vänlig nog att upplåta en plats till okänd båt med okänd familj i. Som sedan skällde på mig för att jag var tvungen att sätta foten på deras båt för att komma ombord på min. Tydligen var min fot så tung att deras båt nästan välte varje gång jag klev på den. Snacka om att vara en tungviktare.

Så jag lackade ur och skulle åka därifrån. Då började drömmen gå från trevlig till otrevlig. Först halkade jag ner med foten i vattnet och fastnade i en jättestor brännmanet under tiden jag lade loss. Vilket gjorde så jävla ont och förlamade hela benet. Det skapade även lite problem, för jag hade startat båten och den hade börjat åka, men jag klarade inte att ta mig till ratten och gasreglaget för att styra undan från de holmar och skär som låg i vägen för båtens kurs.

Vips så hade jag kört i land på en ö där det var party. Och spelades in någon slags dokusåpa. Med Jimmy Åkesson. Herr Åkesson drabbades av en elak kräksjuka och med den fick han en zombieliknande psykopatblick med siktet inställt på mig. Han skulle kaskadkräkas men bara på mig.

Tänk hotellet i The Shining, fast det utspelade sig i Paradise Hotelvärlden där jag sprang i gångar fulla av människor för att komma undan en spyende Jimmy Åkesson utan att lyckas. För han kräktes på mig och min manetförlamade fot hela tiden.

Sen vaknade jag. Fullkomligt dyngsvettig.

Förklaringen till mitt förlamade ben är enkel. Där låg en hund och sov med hela sin tyngd så benet stensov.

Men resten?

Det är dags att börja oroa sig för sin mentala hälsa på allvar nu va?

Dessa nätter och vilket sjå jag har haft

För att inte tala om vilka jäkligt dåliga val jag gjorde. Inte nog med att drömmen var orealistisk, valen jag gjorde var ännu mer orealistiska.

Jag skulle INTE ha valt så om det var verklighet kan man lugnt säga.

Först och främst hade jag dumpat maken, men han fanns någonstans i periferin av drömmen. Som en efterhängsen jobbig typ ungefär och hans enda jobb var att hålla reda på min väska. Vilket han givetvis inte gjorde så himla bra, men mer om det senare.

Till att börja med så hade jag precis gift om mig, med den perfekta maken. Och han var så snäll, så rik och så…jamen…himla snäll. Han skulle ta hand om mig, vara min mur mot den elaka omvärlden och jag behövde inte bekymra mig om något alls. Minsta lilla motgång så fanns han där och sa precis rätt saker. Han hade till och med personal som tog hand om allt från att torka mig i arslet till att gå runt mig i cirklar för att tillfredsställa varenda liten önskning jag kunde tänkas ha.

Mannen ifråga var den här snubben.

Screen Shot 2014-03-09 at 11.18.28 AM

Japp, han hette Derek i drömmen. Eftersom jag sa hans namn ungefär en miljard gånger.

Men…nu vet jag inte ens hur jag skall förklara den enormt vrickade tvisten i drömmen. På min hornhinna är det fortfarande väldigt verkligt (och outgrundligt angenämt).

Jamen om jag förklarar det som en gigantisk bastufest (vilket gissningsvis berodde på att jag höll på att få värmeslag mitt i natten). Först fick man parkera bilen, vilket givetvis någon ur Dereks “hjälpa Victoria med precis allt-personal” gjorde. Körde mig och parkerade bilen alltså. Sen skulle man gå över konstiga klippor och utanför entrén stod maken redo för att passa min väska med innehåll, för den fick man inte ta med sig in. Det var makens gigantiska gästspel i drömmen.

Alla tjejer stod i kö för att komma in framför en port och alla killar stod i kö för att komma in framför en helt annan port. När man väl kom in så var alla tjejer i ett stort omklädningsrum fullt med gratiskläder där man snabbt skulle välja en så snygg och lättklädd outfit som möjligt. Eftersom det var så varmt. Och värmen gjorde att det blev alldeles immigt i omklädningsrumsklädaffären.

Det var så jäääääävla jobbigt att försöka hitta kläder och byta om i den värmen och när jag väl hittade bra kläder så kunde jag bara tänka på att jag var bajsenödig och att jag inte ville gå på toaletten när det var alldeles öppet och det var fullt med tjejer som sprang och letade kläder överallt. Grymt problematiskt. Men jag bytte om till slut och fick strunta i att gå på toa.

Då var det dags att knata ut i bastugrottan (låter rimligt eftersom vi fick klättra på de där klipporna för att komma dit) och det såg ut ungefär så här.

grotta

Fast med SÅ många fler grottrum, totalt superdimmigt och bastuvarmt. Bilden är för övrigt snodd av…någon…och är egentligen en restaurang någonstans i Italien.

Meningen var då att alla killar skulle välja varsin tjej, men det var underförstått att killarna skulle välja den respektive de kom dit med eftersom alla kom med en respektive. Så min Derek var såklart där. Maken var fortfarande på utsidan och passade handväska.

Men. Om man nu tycker att drömmen redan är vrickad så är det intet mot vad som komma skall.

Av någon, oklart vem, fick jag reda på att en gammal pojkvän var på plats och han hade ett tidigare könummer än Derek så jag kämpade som en gris för att komma undan mina uppasserskor för att få fram ett meddelande till till exet att han skulle välja mig så jag slapp Derek.

Orimligheten i DET valet? Men det var superviktigt i drömmen.

Och jag lyckades få fram meddelandet till exet, så han valde mig medan Derek ägnade all tid därinne åt att leta förtvivlat efter mig, medan jag och exet sprang runt i värmen för att gömma oss. Vilket var lite jobbigt eftersom jag fortfarande var extremt bajsenödig.

Testa själva att springa lättklädd i en grotta i 80-gradig värme när ni är bajsenödiga.

Det slutade med att jag blev tvungen att springa ut till maken för att få tag i något i min handväska, men han hade självklart slarvat bort den. Jag blev skitarg på maken för att han inte ens kunde utföra den enklaste syssla, sen fick jag stressleta efter väskan eftersom jag hade bråttom tillbaka in så att ingen skulle sno min snubbe.

Den stressen över att hitta väldigt viktig handväska samtidigt som jag inte skulle bli av med väldigt viktig snubbe.

Sen vaknade jag, gick upp, hörde min ömma moder säga:

– TITTA TITTA TITTA TITTA! Det är sol ute. Nu skall vi gå till havet och titta på båtar och gå runt i solen.

Och så fort jag sätter mig vid datorn eller paddan så hör jag:

– Vad gör du nu? Vem skriver du till? Vad skriver du?

Nu saknar jag Derek. För jag får fan ingen hjälp av maken.

Så frågan kvarstår; varför MÅSTE man gå omkring utomhus bara för att det är lite sol?

Får man gå och lägga sig snart eller?

(Och näe, jag var inte skitenödig på riktigt, däremot var jag dyngsvettig)