Category: Funderingar

Igår gjorde jag det där jag har skjutit upp cirka 334 dagar. Vet ni, det där ordspråket stämmet inte alls, att om man skjuter något på morgondagen gör någon annan det till slut. 334 dagar senare gav jag mig på kartongerna i ladan som stått sedan flytten.

Vetskapen att innehållet i 99 % av lådorna var tåliga saker har gjort det okay att prokrastinera, för alla klädkartonger och annat man inte vill ha möss ätande och bajsande på, står utspridda på övervåningen på torpet. Däremot visste jag att maken hade missat en låda eller två med lakan och kläder. Det var alltså dags igår. Den kallaste dagen hittills. Om man nu ändå skall lida kan man göra det ordentligt tänkte jag.

Det blev gjort och jag hittade min dagbok från 1982 till 1988. Vilken skatt. Kär var jag hela tiden, men objekten varierade från en dag till annan.

Dessutom konstaterade jag att det är ett smärre mirakel att jag är gift, för mina skills när det handlar om att flirta lämnar allt att önska. Har aldrig kunnat, kan inte nu. Är mer av sorten som antingen blir ihop med någon jag redan känner och är kompis med eller så uppför jag mig som Papphammar framför den stora kärleken.

Det är ju bara att läsa här. Jag var 14 och dödskär. Hade samlat mod för att sätta mig bredvid objektet för min ömma låga enbart för att han satt med två av mina klasskompisar. Sen lämnade de bänken och jag blev kvar ensam med den vacrkre.

Det enda jag hasplar ur mig är en fråga om att få låna 35 spänn?

Till vad? Det är det enda som går runt i skallen på mig nu. Behövde jag ens låna?

Och sedan få svaret att han inte kan för alla pengar han har skall han ha till sprit (det var Sune & Doris helgen efter).

Vi pratar om kidsen idag. Jag var 14 och han var 15 och vi var högst normala tonåringar där vi bodde. Vi har även blivit ganska trevliga och normalbegåvade som vuxna.

Men kär var jag i honom. Nästan varje dag hela åttan. Enligt dagboken var han även ganska snäll mot mig ibland och skjutsade hem mig på både cykel och moppe om vi var långt hemifrån. Det närmsta jag kom var en slaskig folkölskyss som jag inte tror att han minns, men som jag vårdar ömt i minnet.

Faktum är att jag inte ens tror att han visste om att jag kastade trånande blickar varje dag.

Ibland trånar jag lite fortfarande för han exakt den båten jag vill byta vår till. Och inte en enda spetsgardin.

// Victoria 14 år

Den här sushifisken …

… där det till och med står i beskrivningen att det är en PATHETIC EXCUSE FOR A POKÉMON.

Trots det är det den enda, såvitt jag vet, som kräver 400 candy för att man skall kunna evolva.

Jag vet om en person som har samlat så mycket sushifisk att han faktiskt har evolvat och det känns nästan som en vandringssägen eftersom det är en kompis till en kompis. Eller en bekant till en bekant till en kompis. Det har väl lika hög trovärdighet som råttan i pizzan, men trots det tror jag på det just den här gången. För att jag vet vem evolvaren är och det är sjukt troligt att just han skulle kunna göra en sådan sak.

För egen del är jag ingen master of Pokémon utan högst medelmåttig på level 16 och jag har 66 stycken Magikarp-candy. Därtill har jag 59 olika Pokémons, men jag har sett 60. En drog som en avlöning när jag försökte fånga den. Sådant är så jäkla taskigt.

Man skulle kunna säga att jag behöver en hel del halvdöda fiskar till för att kunna evolva.

Nu vill jag veta om någon av er har gjort det och så vill jag ju såklart veta mer saker. Vilken level är ni på, hur många olika Pokémons har ni och vilket team tillhör ni.

Vi behöver prata mer om det här känner jag. För de är ju trots allt rackarns söta. Nästan alla i alla fall. Det finns ett par stycken som är riktigt riktigt ugly.

Det ryktas att det skall komma en uppdatering så småningom så man kan börja byta Pokémons med varandra, precis som kidsen gjorde med samlingskorten för ett gäng år sedan. Det vet inte jag hur man gjorde eftersom jag är åt skogen för gammal för att ha koll på det. Men om man får lov att anta så gör jag det och mitt antagande är att det kanske funkar ungefär som när man hade album med gnuggisar väldigt tidigt 80-tal?

Då är det väl kanske tur att jag har svårt för att byta in de som jag tycker är sötast, det vill säga alla som är blå och rosa? Och så har jag sparat alla mina Mr. Mime, eftersom den är rosa och helt vansinnigt trippad. Den lär vara eftertraktad om man inte behöver sitta i samma rum om man skall byta, för den är regionsbaserad och finns bara i Europa (om man inte sitter i Asien, Nordamerika eller Australien och har turen att få den i ett ägg). Det finns såklart en som man bara kan få i Asien (Farfetch’d), en i Nordamerika (Tauros) och en i Australien (Kangashkhan).

Ja, jag älskar spel. Jag blir glad av spel. Särskilt spel som man spelar med hela världen och som man skulle kunna säga händer i realtid. Ännu mer gillar jag rollspel online, men nu finns det inget sådant som lockar mig. Det här är enkelt, kul och det är ännu roligare att man faktiskt inte kan sitta inomhus om man vill spela det. Ett socialt datorspel, som inte bara är socialt på spelservern utan bland riktiga människor. Som bonus är det inte särskilt elakt. Det känns synnerligt oelakt att putta ner någon från en slags gympiedestal och man kan inte skriva taskiga saker till andra människor.

Man blir ju alldeles entusiastisk!

Men det finns de som är ännu mer engagerade om man nu skulle råka tycka att jag lägger för mycket krut och bokstäver på spelet just nu.

Läs den här artikeln. Jag vet inte riktigt om jag skall bli imponerad eller chockad.

Ingen aning – även om det lutar åt att bli imponerad. Kanske.

Artikeln får mig i alla fall att vilja ha en ny Onepiece.