En liten gallupundersökning så här på morgonkvisten

Här sitter Admin Anka och stickar på en strumpa. Hederligt jäkla handarbete alltså.

bild(3)
Möjligen lite mer modernt med stickmönster på iPad istället för i pappersformat

Ett stycke raggsocka in the making. Med förhoppningen om att det skall bli en till. Om hon inte drabbas Second Sock Syndrome. Jo, det är ett riktigt syndrom, folk med SSS har massor med enstrumpor.

Vid närmare eftertanke borde det finnas mötesplatser för folk med SSS. Kaka söker maka liksom?

Nåväl, det vi började klura på vad som följer. Jag är en handarbetare (ja jag VET att ingen tror det men det är sant), jag älskar att virka, sticka, brodera och sy. Men gör det maniskt och i skov. Som julen när jag virkade åtta ponchos i olika färger och gav bort till i princip alla jag kände. Sen blir jag mätt på att virka ett tag. Då syr jag 20 par byxor. Jamen ni fattar.

Just nu har jag dock ett break, eftersom den ena handen inte riktigt funkar som den skall. Jag har försökt börja virka igen, med ergonomisk virknål och allt, men kommer inte längre än kanske tio minuter innan jag vill gnaga av mig armen i höjd med armbågen för att det skall göra lite mindre ont. Karriären som handarbetare är med andra ord lagd på is tills vidare.

Men då började vi prata om just handarbete. Generationen före vår, 40-talisterna, känns inte som att de var en handarbetande generation. Eftersom kvinnorna i den generationen började jobba. Mycket och mest hela tiden, så de slapp sitta hemma och sticka strumpor till sina avkommor. Generationen före det däremot, de där 20- och 30-talisterna var hejare på handarbete. I mitt fall var det mormor som lärde mig virka. När jag var sju år. Då virkade jag först en väst av mormorsrutor (som jag stolt hade på mig i skolan till mina inte lika imponerade klasskamraters höga nöje). Sen lärde jag mig läsa mönster och virkade en vansinnigt avancerad och skitstor spetsgardin.

Jamen på den vägen är det. Inkörsporten till stickning, broderier, symaskin och någonstans där i mitten var det lite poppis med makramé och knyppling.

Då är vår diskussion följande. Jag hävdar att det är ovanligt att vår generation faktiskt kan handarbeta, jag känner ingen sådär på rak arm som ens kan sticka/virka/brodera. Förutom Admin Anka. Och jag. Eller snarare, jag vet ingen som faktiskt utför någon slags handarbete som stillsam hobby. Möjligen tar en del folk fram en symaskin och fållar en gardin lite då och då.

Admin Anka är av motsatt åsikt. Hon känner nästan ingen som inte handarbetar, och hon påstår själv att hon nästan är sämst av de hon känner.

Det blir ju egentligen två frågor i en. Hon är från Uppsala. Den där staden som är fullsketen med akademiker och sjalbeprydda människor. Jag är inte från Uppsala, utan från en arbetarstad. Kan det vara en kulturfråga?

Eller råkar hon bara ha turen att hänga med likasinnade medan jag hänger med…olikasinnade och det är jämt skägg mellan stickorna i vår generation. Nu snackar vi 60- och 70-talister.

Kom igen. Ge mig någon slags empiri att gå efter. Var bor ni, handarbetar ni, hur gamla är ni, vem lärde er, handarbetade era föräldrar?

Det här är ju en asviktig måndagsfråga. Det här måste få en lösning.

Ja, ni vet redan att jag klurar på knepiga grejor – intet nytt under solen.

Men den här gången var det i alla fall inte storleken på älgarnas bajs.

Kära somliga läsare

Karin, du är skyldig mig en hunka. Han har varken läst det finstilta, läst överhuvudtaget eller kommit ihåg.

Linn, om det är du som läser mig ifrån Dominikanska vill jag bara säga att jag gråter lite av avundsjuka varje gång jag ser flaggan i statistiken (fast JO jag hoppas att det är en finfin semester och hoppas att “Betsy” håller dig sällskap).

Och apropå flaggor. Vilka är ni som är i Thailand och alla andra varma ställen? Jag kan leva med norska, danska och till och med holländska flaggor. Men semesterställen? Jag primalskriker (inombords, det blir så otrevligt i ett lyhört lägenhetshus annars).

Herregud som jag behöver semester.

Just det – kamikazegåtan och en mycket upprörd make

Apropå älgar och deras bajs så fick jag ju gåtan om varför i helaste friden kamikazepiloter under andra världskriget hade hjälm på sig. En klart berättigad fråga enligt lilla mig och mina begränsade kunskaper/intresse. Men som jag inte funderade på överhuvudtaget, utan svarade att jag skulle ta med maken (krigsnörden) när han kom.

NU kom jag på det och ställde frågan. Och jag ångrar det bittert. Eftersom det är fysiskt omöjligt att ställa en vanlig simpel fråga om en liten liten krigsdetalj utan att få en föreläsning. Men fine, jag hade ju lovat.

Konversationen började så här:

– Hörrö, jag har en fråga/gåta som jag fick på bloggen, varför hade kamikazepiloter hjälm på sig under andra världskriget?

– (högljutt lätt nedlåtande stön) VADDÅ HJÄLM?

– (lite irriterat) Jamen de hade ju någon slags hjälm, vad fan var vitsen när de ändå skulle DÖ?

– (DJUP suck) De hade INTE hjälm, de hade nån slags huvudbonad med hörlurar i för att kunna ha radiokommunikation med varandra.

– (förvånat efter att ha googlat fram en bild) Men vaddå? Det ser ju ut som…umm…kanske inte hjälm då, men nästan? Vaddå hörlurar?

Och DÄR började föreläsningen. Som jag besparar er. Men den inkluderade väldigt detaljerad information om flygplan, japaner, hörlurar, krigsfartyg, radiokommunikation, hur jävla viktigt det var med just radiokommunikationen så de inte slösade bort sig och kraschade på samma…eh…båt (och så minns jag just inte mycket mer eftersom jag zoomade ut). Plus att han blev skitirriterad över den oerhört dumma frågan och eldade upp sig (inte helt ovanligt när det gäller krigsinformation – han är inte direkt pacifist), googlade och till och med reste sig upp för att picka argt på skärmen medan han förklarade HUR dum gåtan var.

bild(10)
Han pekar på en “hjälm” och dumförklarar mig vilket syns på de lätt höjda ögonbrynen.

Så. Jahapp. Nu återgår jag till min specialitet. Skor och sånt.

Men nu vet ni.

Vi är helt utdömda av maken när det gäller kamikazepiloter.

(Jag hade själv gissat på att de kanske drog någon slags gräns vid att spräcka skallen, men det är ju jag det)

Show your face – I dare you

VEM har använt de här sökorden?

20131103-103045.jpg

Jag har min lista av misstänkta. Likt en blodhund skall jag spåra upp den skyldiga/skyldige. Se mig som värsta kriminalteknikern, fast på internet. Om det ligger så mycket som ett kluvet hårstrå kvar så kommer jag hitta boven.

Eller ja, bov och bov. Men det borde fan vara olagligt att påminna en dam om hennes ålder. Särskilt på en söndag när det där som kallas livet är rätt tröttsamt som det är.

Vet ni vad som slog mig som ett blixtnedslag häromdagen? Nä, givetvis vet ni inte det, men jag tänker tala om det.

Tanken är att jag och han jag delar möbler med skall göra ett karriärbyte. Igen. För jag vet ju fortfarande inte vad jag skall bli när jag blir stor. Än så länge har jag bara blivit större. Och DÅ slog det mig. Det här bytet kommer bli det sista. För jag planerar att gå i pension när jag är…så gammal som jag är om tio år hähä. Sälja allt, köpa en stor jädra oceangående katamaran eller trimaran och snedsegla jorden runt resten av livet. Västindien under årstiden som gud glömde, Medelhavet i mars och kanske västkusten i juli. Finemang.

Och då först fattade jag. Tio år. Vad fan är tio år? Inget alls. Tio år försvinner ju bara man säger abrakadabra. Eller snarare abra-kadaver i mitt fall. Jag har alltså tio år på mig att komma på vad jag vill bli när jag blir stor (förutom större). För om tio år skall jag gå i pension.

Tio år till på det och vi snackar höftledsfrakturer.

Vilken hejdlöst upplyftande tanke. Jag lär bli tvungen att hyra in både personlig assistent och någon slags läkare på båten om det ens skall vara genomförbart. Samt en hoppilandkalle, eftersom jag redan nu suger på det där med att hoppa i land. Det delegerade jag på maken redan för tio år sedan. Och kanske någon slags hävert installerad på båten som kan lyfta mig av och på båten. Jomen det blir bra.

Så sök på min ålder en gång till och ditt anus kommer gro tänder och äta upp dig när du sover.

Recension och reflektion

Nu skall vi prata TV. Och gårdagens program. För jag kan inte riktigt släppa det eftersom det var så erbarmligt uselt. Jag visste väl att det fanns en anledning till att jag inte orkade släpa mig igenom det där programmet om Maria och Mindy, det finns helt enkelt en gräns för hur mycket gullig naivitet man ååårkar med.

1. La ni märke till bakgrundsmusiken när respektive person pratade? Maria hade någon plinkplonkmusik som lät som “åh det måste förstärkas hur rart korkade saker hon säger-musik”. Barnen hade lite mer “actionmusik”, Kikki fick “oj så tragiskt mitt livsöde är och jag är ensam-musik” och Kicken hade “nu skall vi förstärka att jag är en pudelrockare-musik”.

Screen Shot 2013-10-30 at 10.26.10 AM
Bild på den levande vindmätaren lånad från Aftonbladet/TV3

2. På Kicken låg fokuset på överkompensation. Jösses i himmelen åt de scener där han pratade om överklass och där han spelade över så det visslade om det. Typ “jag har världens åldersnoja men kompenserar det genom att ha bränt min hemanent-hår och pubertal framtoning”.

3. Kikki går det fan inte att säga något om. Det är som att sparka in en öppen dörr. Det enda hon fick säga var de förväntat tragiska sakerna som bara befäste hur ensam hon är och hur kass hon mår. Och sorry, men det enda jag tänker på när jag ser henne numera är falukorv. Kan. Inte. Hjälpas.

4. Ungarna ville jag strypa. Minus den äldsta, som försökte.

5. Hela formatet var så gammalt och trött att man ville gömma sig. Förutom den delen där INGET fokus låg på gästerna utan allt låg på familjen Montazami. Nu förväntade jag mig inga djuplodande intervjuer a’la Debatt eller Plus-Sverker, men åtminstone lite koll på gästernas bakgrund. Man fick reda på att Kikki bodde ensam med sin katt och att Kicken…var en pudelrockare. Sen var det clownerier och Montazamis för hela slanten.

DÅ tänker jag så här. Istället för Montazamis med vänner, tänk TV-programmet Gunilla Persson med ovänner.

Nu snackar vi briljant TV. Gunilla, dottern och hembiträden på en gård i Skåne. Hembiträden i plural, eftersom det kommer sparkas minst en per program. Gunilla vankar omkring i fartygspumpsen och håller hov, medan hon totalsågar sina gäster. Bland gästerna skulle vi hitta bland annat Jan Guillou, Britt Ekland och hotellchefen på hotellet i Sibirien som hon blev utsparkad från. Listan är ändlös.

gpguillio

Gunilla spenderar programtiden med att kasta krucifix och holy water i ansiktet på de hon tror är besatta av djävulen (ungefär alla). Samt att vara förargad, förfasad och någonstans långt innan varmrätten serveras har hon slängt ut alla gäster inklusive produktionsteamet och hembiträdena. Eller ja, ett hembiträde har med säkerhet blivit sparkad redan fem minuter in i programmet, nummer två blir sparkad vid varmrätten.

Resterande programtid spenderas med att korsklippa vad de utslängda gästerna har att säga, och vad den förorättade och förolämpade Gunilla sitter och säger inne i huset. Som avslutning släpps alla in igen för en krystad försoning. Vilket inte går, eftersom Gunilla inte är särskilt bra på att försonas.

Det kallar jag kvalitets-TV. Även om jag skulle behöva multipla skämskuddar så skulle jag älska att se skiten.

Så, om något produktionsbolag plockar upp just den idén, så vet ni var den kommer ifrån.

Och jag är öppen för konsultation. Det är bara att maila om ni vill ha fler detaljer för utformningen av Gunilla med ovänner. Adressen står under kontakt.

Vad tror ni om den idén?