På västfronten intet nytt

Eller så erkänner jag att det har varit så himla grått och trist att jag glömde av bloggen. Inte bara det, jag glömde nästan bort hela internätet.
 

Igår fastnade jag i min målning. Jösses som jag målade, hela dagen. Men jag kan fortfarande inte ge nya och stora paddan en helt positiv recension. Den är stor. Till och med större än min MacBook Air. Sitter jag med paddan och tangentbordet tror jag hela tiden att det är datorn jag sitter med och då blir jag skitförvånad över att det är appar jag pysslar med och så saknar jag touchpaden.
 

Alltså jag vet inte?
 
Jag tänker så här, om den kan ersätta både padda och dator plus att den går att måla på, då kan det kanske bli bra. Men där är jag inte än. Och jag tycker fortfarande inte att den är lika bra att teckna/måla på som min Wacom-platta. Eller så har jag inte hittat den perfekta appen än. Än så länge tycker jag att den känns … lite misslyckad? Men jag skall ge den lite mer tid och kärlek.

 
Sedan tog jag mig i hampan och ringde en av mina väldigt gamla och bästa killkompisar som jag inte har pratat med på 20 år. Först hittade jag massa foton på honom i flytten och sedan drömde jag om honom natten mellan lördag och söndag vilket jag tog som ett tecken att det var dags. Oj så kul det var att prata med honom och han tyckte det var precis lika kul. Däremot var han väl inte så himla nöjd över att jag kom på att jag skulle höra av mig när jag hade lämnat vår gemensamma förort. Med tanke på att vi bott tio minuters gångväg från varandra kunde jag ju kanske kommit på det när jag bodde kvar. Inte när jag flyttat till småstaden.

Men nu skall vi träffas. Och vi har bestämt att jag kommer tycka om hans respektive och han min eftersom vi smidde planer på att göra roliga saker ihop. Sådana där roliga saker som bara jag och han gjorde för tjugo år sedan. Minus att sova i skuffen på hans pappas gamla Volvo för att jag hade glömt nyckeln till stugan. Det skall vi inte göra igen. Det blir ju dessutom alldeles för trångt nu när vi är fyra vuxna, två tonåringar och två lurvskallar. Då var vi ju åtminstone bara två.

 
Idag har jag mest hetsat hela dagen. Jag har hetsstressat. Hetsat över att Posten är helt dumma i huvudet (Admin Anka lånade en telefon av mig, skickade tillbaka den medelst rekommenderat brev och jag fick hämta ut ett tomt kuvert för någon hade snott innehållet). De var dumma i huvudet redan när det hände i augusti, men idag fick jag reda på att de inte kommer ersätta ett skit för att jag inte kan producera originalkvittot. De har däremot fått telefonens unika nummer och ett intyg från Telenor att den är köpt där, när den är köpt och vad den kostade.

 
Vad exakt är då vitsen med att reka saker? Och nej, jag ger mig inte så lätt. Det är stöld.

 
Sedan hetsade jag över att nya skrivaren inte ville göra som jag ville och det kändes lite som att fara tjugo år tillbaka i tiden rent skrivartekniskt. Herregud som jag avskyr saker som är tillverkat för PC och Microsoft. Så gammalmodigt att man vill gråta. Den hetsen gjorde att det faktiskt började rinna svettpärlor i pannan på mig i ren ilska.

 
Efter det gjorde jag tusen saker till skitfort. För vi skall till mormor imorgon och mormor som varit jättefrisk i 99 år och nio månader nu faktiskt är lite dålig. Hjärtat orkar inte riktigt. Trots det orkar hon dock vara tillräckligt envis för att vägra både sjukhus och kanske hemsjukvård som kan ha lite koll. Så länge hon orkar vara envis ser jag det som ett gott tecken, även om själva hjärtfelet faktiskt är katastrofalt uselt. Särskilt när man nästan är hundra år.

 
Jamen det summerar väl både min gårdag och min dag. Det har varit hetsigt och involverat tusen miljoners miljarder papper och telefonsamtal. Nu ser mitt skrivbord ut som att Helga dragit över det, men nu orkar jag inte mer. Det får helt enkelt se ut så till på onsdag. Oorganiserat kaos när det är som sämst.

 
Låter jag gnällig?

 
Det är jag 😉

 
Så jag tänker lägga mig med en bok och glömma den här dagen.

Så jag lämnar er med ett helt orelaterat foto som jag “gjorde” igår. Jag hittade en app som akvarellifierade foton.

 
Fantastiskt rolig app.

 
Har ni blåst bort?

Det här börjar gå till överdrift nu

Jag hade hur många datorer som helst. Sen hällde jag diverse drycker i ett par av dem och en blev snodd under ett inbrott. Då lärde jag mig dels att skaffa bra datorförsäkring och dels att göra backuper i tid och otid.

Nu har jag alltså inte överdrivet många datorer längre, trots att min datordoktor har utfört mirakel på en del av dem. Jag har en MacBook Pro och en MacBook Air. Den förstnämnda är typ en månad gammal och den sistnämnda är åtta månader.

Jag har skrivit om det här innan, det är den sistnämnda jag har alla program på som jag verkligen behöver och den förstnämnda har det inte. Och det har varit lite trassligt med nedladdningen av alla miljoners miljarder program igen. Den sistnämnda har även en svår och kronisk sjukdom och har haft sedan dag ett ungefär. Den hänger sig lite för många gånger per dag. Så många att om jag ser den där badbollen som snurrar så brinner det i huvudet på mig och jag exploderar (det betyder på normala datorer att de tänker lite extra, men på just det här måndagsexemplaret betyder det att allt man gjort är åt helvete för att den har gått och hängt sig).

Det har gått så långt att huvudet brinner om jag ser badbollen även om jag inte sitter vid datorn som är dum i huvudet. Efter åtta månader med en snurrande badboll som har sabbat x antal timmars datoranvändade x antal gånger per dag så är det som Pavlovs hundar. Den där förbannade badbollen kommer alltid framkalla brinnhuvud hos mig.

Sen helt plötsligt började ju grafiken balla ur.

Nu har den totalhavererat och jag är LIKA arg som jag är på bloggheaderbilden. Jag vill ta slägga, motorsåg, kofot och gudvetvad mer. Jag vill till och med sätta mig och BAJSA på den jääääävla datorn.

IMG_5435

Sen blev den svart ibland. Och det har kommit ÄNNU fler regnbågsfärgade ränder på den.

Före fruarna igår kämpade jag med att göra en snabbvariant av backup av det senaste, vilket var lite komplicerat eftersom ikonen för uppdateringen gömmer sig precis bakom det vita i skärmen som har pajat så det går inte att se ikonjäveln. Man måste chansleta efter den med markören och hoppas att man träffar rätt. Det beteendet, i kombination med att den hänger sig hela tiden så man måste leta upp nämnda ikon efter varje tvångsomstart för att börja om med backupen, gör att man … inte blir så glad.

Man blir skitförbannad.

Då går det så långt att när man vaknar på morgonen, upptäcker att datorn har gått till de sälla jaktmarkerna utan att veta om den hann med att backa upp det man kämpade med, ja då VILL MAN FAKTISKT BAJSA PÅ DEN.

För att riktigt gnugga in vilken skitdator den är.

Sen försöker jag tänka på att jag har drulleförsäkring och att jag har planerat att åka och lämna in den för att de skall byta den mot en ny och jag misstänker att Elgiganten inte uppskattar att få en dator full med bajs.

Dessutom vill jag inte vara så taskig mot dem. Det är ju inte deras fel.

Och så kanske kanske det skulle vara lite pinigt att förklara för reklamationsavdelningen?

Jag skall börja jobba med något som kräver röksignaler. Som man kan puffa iväg ur öronen.

Ode till hösthat

Ungefär. Om jag hade orkat skriva ett ode så hade jag gjort det, men jag nöjer mig med att fråga vad det är för FEL på er som gillar mörker, kyla och chockgrått väder?

Imorse när jag gick upp såg det ut så här.

IMG_5276

Liten låg i biabädden (ja, killen har tempurkudde, frågor på det?).

Stor låg raklång över mina knän.

IMG_5277

Ingen av dem rörde en fena.

Vem vill gå upp när det är kallt, och dessutom mörkt som i sotarns röv?

Jag vet. Ingen. Inte ens hundarna.

Alla barnen sover utom Victoria,
hon sitter och surar och skriver blogghistoria.

Nu skall jag jobba. Sen skall vi prata köpstopp.

TGIF!

Staden som inte är gjord för bilkörning alls

Och där alla byråkrater på Trafikkontoret verkar ha provisionstävlingar om vem som kan hitta på flest orimliga trafikarbeten och vägomläggningar. Årets anställd får en konformad trafikomläggningsorange plakett och en julbonus på 30 papp. Antar jag.

Jag förstår faktiskt att utsocknes hatar att köra bil i Göteborg.

Men ni kan få följa med på en väldigt kort sightseeing i centrala Gbg.

Total anarki. Men väldigt mycket road rage light. Det brukar komma betydligt otrevligare och mer komplexa ord ur truten på mig.

Det var åtminstone fint väder.

Och jag var lågmält svinförbannad.

Det är DYRT att kröka och gänga!

Vi har en bänkdiskmaskin, men den har inte fått flytta med upp ännu så jag roar mig med att handdiska. Förvånansvärt avkopplande faktiskt och det var inte direkt i förrgår jag pysslade med dylika uppgifter, jag minns inte ens när jag inte hade diskmaskin. Eller jo det gör jag. I den väldigt pyttelilla lägenheten med kokvrå och sovalkov som jag bodde i från jag var 16 år tills jag var 21 år. Det var alltså *räknar på fingrarna* skitmånga år sedan jag diskade. Fingrarna räckte dessvärre inte till för att komma fram till en slutsumma. Hrmf.

Efter väl utfört arbete i köket igår satte jag mig i soffan. Då ringde makens telefon och om telefonsignaler kan låta koleriska så var det just så de lät. Väldigt koleriska.

Det var grannen under oss som upplyste om att det regnade vatten i hans sovrum. Som ligger under vårt sovrum. Förvirringen var total. Det enda vatten som hade runnit var diskvattnet och min största ångest var att det skulle vara vajsing med det nyrenoverade badrummet, så jag stängde bara av all vatteninformation eftersom jag inte orkade bli mer upprörd än jag redan var.

Maken rusade ner till grannen, via telefon fick jag spola i köket och sedan i badrummet. Spolning i kök genererade tropisk regnskog i undergrannens sovrum, spolning i badrum gjorde det inte. Tropisk regnskog är bland det sämsta man kan ha just inomhus. För det är dyrt. Vi vet ju redan att maken är rörmokarson och det finns en anledning till att svärfadern kunde gå i pension ganska tidigt – de tar rätt bra betalt för att kröka och gänga – även om det givetvis är ett jävla skitjobb (Göteborgsvits HÖHÖHÖ).

Imorse kom rörkrökaren med kamera för att stoppa ner i diskhoröret och vi närde en förhoppning att han skulle kika i kameran, se ett plättlätt hål och säga “eureka, här har vi problemet, det löser vi med lite kitt” (eller vad man nu löser hål i rör med?).

Så var det naturligtvis inte. Rörkrökaren såg inte ett skit (höhö igen). Och ville utföra diverse operationer som lät väldigt avancerade. I det läget är man svinglad över att ha rörkrökarson som make, för han sa nej, vi gör så här istället. Vad exakt “istället” är vet jag inte, eftersom rörmokeri är ungefär lika komplicerat som kyrilliska i min värld. Men slutsatsen var väl ungefär att makens lösning eventuellt blir marginellt billigare.

Nu är han tillbaka under vår diskbänk.

IMG_5144

Han har sågat upp hela väggen bakom diskhon och hittat någon slags läcka. Han har även sågat upp sovrumsvägg i undergrannens tropiska sovrum för att kika på rörgångarna.

Jag har sagt det tidigare, men jag säger det igen.

Det finns en bransch som suger mer än ALLA andra branscher och det är fastighetsbranschen.

För det första har man kunder som enligt lag får uppföra sig som små svin. Skulle man jämföra fastighetsbranschen med exempelvis att ha butik motsvarar det att man i butiken skulle ha kunder som kommer in och kräver saker som inte finns i ordinarie sortiment, när de får saken som inte ingår i sortimentet kan de ta prylen, lämna butiken och skita i att betala och skulle man drista sig till en prishöjning på ordinarie vara kommer de vägra att betala mellanskillnaden. Dessutom har de rätt att bära sig åt så, enligt lag.

Säg den butik som hade jobbat med de förutsättningarna?

Det händer rätt ofta att jag saknar att vara anställd och bo i hyresrätt ägd av någon annan. Idag är en sådan dag.

För de där som ligger i köket och krökar och gängar kostar inte bara pengar i egen arbetstid, de kräver även visst engagemang av oss.

Det där köpstoppet verkar komma rätt lägligt. Man blir inte Joakim von Anka av att driva eget.

Om man inte heter Steve Jobs.