En skitgammal berättelse blir det idag

Efter två väldigt förvirrade dagar. Men roliga. Ännu roligare blev det när jag förväxlade jordkällare med Uggs (kolla kommentarerna PJAK/Anna).

Jag har inget nytt att förtälja. Det blåser orkan och jag är skitarg på Posten, ledsen för att mormor är lite dålig fast egentligen inte mer än vanligt det var bara det att vi inte visste om det innan och så är det jul och allt känns av dumma anledningar lite konstigt.

Men imorse gick jag förbi “nostalgilådan” och fick syn på ett utkast jag skrev när jag hade nästlat in mig på ett väldigt seriöst lajv för 20 år sedan. Som reporter. Jag fick inte ha kamera, jag var tvungen att ikläda mig tilldelad roll och gömma papper och penna i tidsenlig klädsel. Arrangören kunde inte lova att jag inte blev satt i arrest eller stupstock om vakterna fick syn på vad jag gjorde. Det var alltså ett stort medeltidslajv, på Kungälvs Fästning och jag tvingade med syrran som moraliskt stöd.

Jag hittar inte den korrade versionen, så ni får nöja er med utkastet. Jag minns det som om det vore igår och jag kan lova att det var både första och sista gången jag lajvade. Det gick varken bra att vara där eller att skriva något objektivt om det. Men det har passerat preskriptionstiden med råge.

Jag befinner mig i byn Kongahälla. Det är marknad och året är 1289.

Jag har blivit förflyttad hundratals år tillbaka i tiden för att deltaga i levande rollspel, eller lajv som det också kallas.

Det är en tillställning som för andra året i rad arrangeras av göteborgsföreningen Särimners Vänner. Platsen för skådespelet är Bohus Fästning i Kungälv, eller Kongahälla som det hette på medeltiden.

I lånade kläder och i en lånad karaktär skall jag beblanda mig med människor ur alla de olika medeltidsstånden, i två dagar skall jag leva, och om jag har otur dö, som en ung borgarkvinna i Kongahälla.

– Får du ett slag i huvudet måste du ligga avsvimmad på marken i minst tio minuter. Annars verkar det inte realistiskt, säger Erik Malmcrona, en av eldsjälarna bakom föreställningen och även ordförande i Särimners Vänner.

– Du kan också bli bortrövad och “våldtagen” av något kvinnogalet löskefolk, fortsätter Erik.

Mina förväntningar är skyhöga. Kanske inte just på att bli våldtagen, men jag ser fram emot två intressanta dagar av teaterspel.

Som novis inom rollspel är spänningen olidlig vid samlingen utanför Kungälvs Vandrarhem, för dagen förklätt till ett medeltida värdshus. Klockan är åtta på morgonen och jag står omgiven av vackra och lite korkade adelsdamer, galna ärkebiskopar, promiskuösa munkar, ädla riddare och drottning Bianca. Vi står alla och väntar spänt på den gemensamma inmarschen i fästningen som skall ske klockan tio. Under tiden delar arrangörerna ut så kallade “intriger”, det vill säga de roller deltagarna skall följa under det två dagar långa rollspelet. Alla riddare har stridsträning på olika platser runt om värdshuset, men får av säkerhetsskäl inte använda sina riktiga svärd, utan har ersatt dessa med latexdito. Det är lite svårt att låta bli att dra på smilbanden när man ser riddarna i sina ståtliga kläder slå varandra med vad som ser ut som leksaker och låter fånigt vid träff. Det är inte så mycket Ivanhoe över ljuden från stridsövningarna. Det klingande ljudet är ersatt av ett säreget studsbollsljud.

Då brister det någonstans i organisationen och inmarschen blir framskjuten en timma. Att stå i två timmar och vänta på att något skall hända är lång tid, ytterligare en timma blir för mycket. Jag fryser. Nervösklumpen i magen från morgonen har släppt och magen skriker av hunger. 1900-talshunger.

Vi är en liten grupp som bryter upp från de övriga och promenerar iväg till den lokala korvmojen för att äta hamburgare och bli uttittade. Vår grupp, två borgarkvinnor, en köpman, en adelsman och två kronoriddare, orsakar nästan trafikstockning där vi står och äter i godan ro. Barn pekar och fnissar. Vuxna undrar vad som försiggår. Ingen vet vad som händer på fästningen eftersom det är en sluten tillställning.

Tillbaka vid slottsporten berättar Erik Malmcrona lite om vad som kommer hända när vi kommer in på fästningen och vi blir presenterade för Drottning Bianca.

Innan Malmcrona träder in i sin roll som Albin Enbene Svårsyn Tjurnacke håller han en tyst minut för de omkomna på Estonia.

Det här är det sista vi gör 1994.

Vi går genom slottsporten och 1900-talet känns långt borta. Vi har, bildligt talat, färdats genom tid och rum och befinner oss nu på 1200-talet. Mitt systersällskap borgarkvinnan och jag är ju bara här för att beskåda och försöka undvika att bli beskådade. Vi hittar en sten i muren som går att sitta på, solen lyser från en höstblå himmel och reflekteras i den lilla damm som ligger vid våra fötter. Utsikten över fästningen är fantastisk, platsen är vacker och oavsett vilken riktning vi tittar åt är det något som händer och allt är tidstypiskt för medeltiden. Människor passerar oss hela tiden. Munkar i bruna kåpor mumlande på latin, riddare kommer och går i skinande ringbrynjor och ibland skymtar vi drottningens följe. Sceniskt är det oerhört vackert.

Men det händer ingenting. Vårt moderna solur visar halvett och vi har egentligen inte sett något alls så vi bestämmer oss för att gå en runda. En ensam adelsman gör oss sällskap och första anhalten för vår brokiga lilla skara är rökrummet. För det finns ett specialinrättat sådant då cigaretter inte fanns på medeltiden och då får man gömma sig för att röka.

Adelsmannen heter Theofil och har inte alls roligt. Det här är hans första lajv och han hade väldigt höga förväntningar, men det visar sig att han tycker som vi. Det är rätt trist och dessutom är han 1900-talsbakis. Vi står i rökrummet och pratar om förbjudna saker. Det vill säga saker man inte pratade om på medeltiden. När vi får syn på en vakt ur det kungliga gardet stå på muren ovanför erinrar vi oss att straffet för 1900-talsprat är fem piskrapp av bödeln.

Tysta och rädda lämnar vi rökrummet, men slipper den offentliga förödmjukelsen. Vakten har inte hört oss.

Vi börjar gå mot platsen där tornerspelen skall äga rum. Nu känns det i luften att något händer och det blir lite mer liv och rörelse.

Första striden går av stapeln. Låt oss kalla den kvartsfinal. Fyra grupper med två riddare i varje skall strida mot varandra. Striderna avlöser varandra, men inte ens det här blir särskilt spännande. Så fort det börjar gå lite hetsigt till avbryts striden av någon slags domare för att riddarna skall lugna ner sig. De får helt enkelt inte slå varandra för hårt med latexsvärden.

– Är man med i leken får man leken tåla, muttrar en irriterad riddare bakom oss som fått benet avhugget.

Under finalstriden börjar det hända saker och adrenalinet rinner till på både stridskämparna och oss som tittar på, men säg den lycka som varar för evigt.

Den tappre riddaren, den ena av de två kämpar som blev kvar i slutstriden, fortsätter fäktas med en arm och båda benen avhuggna. Stående. Och blir till slut korad till vinnare efter att domaren har diskvalificerat hans motståndare.

Motståndaren blev nämligen arg för att den tappre aldrig dog och slog honom så hårt med gummisvärdet att han började blöda från näsa och knogar.

Riktigt 1900-talsblod alltså.”

Jamen ni hajar? Det blev inget reportage av det alls. För det kan ha varit en smula negativt skrivet. Men det var ett skitdåligt lajv och antagligen inte tillräckligt planerat. Jag gick inte ens dit dagen efter.

Däremot tycker jag fortfarande att arrangörens påhittade namn är fantastiskt underhållande.

Vem kommer ens på tanken att ge sig själv namnet Albin Enbene Svårsyn Tjurnacke?

Som jag önskar att jag faktiskt hade kunnat smuggla in en kamera och att kamerorna hade varit lite mindre då än de faktiskt var. Idag hade det ju varit busenkelt att fotografera. För vackert var det, om än pisstrist.

Trevlig fredag. Nu skall jag fortsätta gräla med posten och installera ny skrivare.

Det här är jäkligt mäktigt

Vi har ett foto hemma i Strömstad. Taget under en vidrig storm 1913, och fotot vi har är ett inramat original som ser ut så här.

20131205-011353.jpg

Enda skillnaden är att på vårt har någon skrivit “4/12-1913”

Det vill säga igår för exakt hundra år sedan.

Vi har planerat att ta ett likadant foto, just den fjärde december, sedan i somras. Och det var ju meningen att jag skulle vara kvar i veckan, men det blev inte så. Vitsen med ett sådant foto är ju just att det skall vara samma vinkel och allt det där, vilket gjorde att jag inte kunde be vem som helst. Så jag bad kamrat K, som är en helt fantastisk fotograf.

Hon hade en lite dålig dag. Hennes make hade tagit bilen. Hon målade om hemma och hade placerat röven rakt på målarburkslocket och förstört sina nya mjukisbyxor. När hon skulle försöka styra upp Situation Målarfärg överallt utom just där den skulle vara så sopade hon ner ett glas vatten. Vatten överallt, målarfärg överallt och ingen bil.

Men hon löste det. Med bravur. Exakt hundra år senare har vi nu ett nytt originalfoto taget på samma plats.

20131205-012300.jpg

Jag måste säga att jag faktiskt tycker att det är mäktigt. Lite ståpäls.

Nu är det bara att hoppas att någon fortsätter på inslagen bana och fortsätter fota, år 2113.

En svindlande tanke.

Och sjukt irriterande att vi inte kommer kunna vara där för att ta det själva.

Vad tycker ni?

Just det – kamikazegåtan och en mycket upprörd make

Apropå älgar och deras bajs så fick jag ju gåtan om varför i helaste friden kamikazepiloter under andra världskriget hade hjälm på sig. En klart berättigad fråga enligt lilla mig och mina begränsade kunskaper/intresse. Men som jag inte funderade på överhuvudtaget, utan svarade att jag skulle ta med maken (krigsnörden) när han kom.

NU kom jag på det och ställde frågan. Och jag ångrar det bittert. Eftersom det är fysiskt omöjligt att ställa en vanlig simpel fråga om en liten liten krigsdetalj utan att få en föreläsning. Men fine, jag hade ju lovat.

Konversationen började så här:

– Hörrö, jag har en fråga/gåta som jag fick på bloggen, varför hade kamikazepiloter hjälm på sig under andra världskriget?

– (högljutt lätt nedlåtande stön) VADDÅ HJÄLM?

– (lite irriterat) Jamen de hade ju någon slags hjälm, vad fan var vitsen när de ändå skulle DÖ?

– (DJUP suck) De hade INTE hjälm, de hade nån slags huvudbonad med hörlurar i för att kunna ha radiokommunikation med varandra.

– (förvånat efter att ha googlat fram en bild) Men vaddå? Det ser ju ut som…umm…kanske inte hjälm då, men nästan? Vaddå hörlurar?

Och DÄR började föreläsningen. Som jag besparar er. Men den inkluderade väldigt detaljerad information om flygplan, japaner, hörlurar, krigsfartyg, radiokommunikation, hur jävla viktigt det var med just radiokommunikationen så de inte slösade bort sig och kraschade på samma…eh…båt (och så minns jag just inte mycket mer eftersom jag zoomade ut). Plus att han blev skitirriterad över den oerhört dumma frågan och eldade upp sig (inte helt ovanligt när det gäller krigsinformation – han är inte direkt pacifist), googlade och till och med reste sig upp för att picka argt på skärmen medan han förklarade HUR dum gåtan var.

bild(10)
Han pekar på en “hjälm” och dumförklarar mig vilket syns på de lätt höjda ögonbrynen.

Så. Jahapp. Nu återgår jag till min specialitet. Skor och sånt.

Men nu vet ni.

Vi är helt utdömda av maken när det gäller kamikazepiloter.

(Jag hade själv gissat på att de kanske drog någon slags gräns vid att spräcka skallen, men det är ju jag det)

Med risk för livet publicerar jag detta mot somligas vilja

Jag har ju redan berättat att jag bor med en hoper små människor och två stora. Fem barn som delar på tre rum.

Äldsta tjejen har eget rum, de jämnåriga grabbarna delar rum och lillasyster och storasyster delar ett annat. I syrrornas rum finns två våningssängar, så de totalschyssta snubbarna flyttade in till syrrorna och jag fick eget rum.

Igår fick då alla småmänniskorna (åldersspann 5-10 år) enbart befinna sig i tjejrummet för att både leka och sova.

Imorse när jag skulle gå på toa kikade jag in i rummet. Jag borde kanske inte ha gjort det? Jag borde antagligen inte alls ha gått ner och hämtat telefonen för att fota. Men nu råkade det bli så.

Tydligen var det städat där inne innan jag kom. Sen lekte de, sov, gick upp och drog till skola respektive dagis.

Jag funderar lite över vad de har lekt? Har de gjort en rekonstruktion över Hiroshima under andra världskriget eller har de lekt tsunami i Thailand?

Det lutar åt tsunami i Thailand eftersom det mest ser ut som att en gigantisk våg har sköljt in, rört till och sedan lämnat spridda skurar av…ptja…leksaker. Dessutom ser det ut som att barnen sköljdes med ut av vågen (eller tryckvågen för all del) eftersom de är borta.

Vem vet. Fyrisån kanske svepte in imorse och släpade dem hela vägen till skolan.

Men det är ju för all del väldigt samhällsrelaterade lekar. Och det måste man ju bli lite imponerad av.

Vad tror ni?

20131023-011059.jpg

Jag ber om ursäkt över frånvaron…

…men jag har varit fullt upptagen med att vara klimakteriekossa. Varför lär man sig inte detta i skolan, eller åtminstone snackar om det på kafferasterna?

Folk i allmänhet kan prata om färgen på barnbarnens bajs, men klimakteriet eller andra underredesrelaterade åkommor verkar vara tabu. Undantag för underredesinformation är förstås förlossningar. De kan ältas in absurdum. Att de bajsade på sig, hur moderkakan såg ut, ifall de sprack från framstjärt till den förlossningsslappa ringmuskeln. Då finns det absolut inga tabun. Fascinerande.

Jag umgås fortfarande med alla tjejer från min grundskoleklass, och under en period födde alla barn. På riktigt. Alla utom jag. Gissa hur trevliga DE middagskonversationerna var när vi träffades?

– Men varsågod, skall du inte ha lite mer köttfärssås?
– Hörrni tjejer, tog ni lavemang innan?
– Åh guuuud…mig fick de sy med tio stygn, jag kunde inte bajsa på flera veckor!

Att prata om klimakteriet känns som när man var tonåring och pratade om onani. Alla läste om det i Mitt Livs Novell, men absolut INGEN erkände att de faktiskt gjorde det. SÅ himla äckligt och onaturligt (sen sägs det att man får håriga handflator)!

Nu är det istället ingen som säger att de möjligen skulle ha hamnat i klimakteriet. Så HÄR tidigt? Nej nej, absolut inte. Humörsvängningar säger du? Jaaa, det har jag, men det har ju med min depression att göra och jag äter ju antidepressiva så DET har ju absolut inget alls med klimakteriet att göra.

Jag börjar misstänka att vår generations klimakterie har blivit depression. För depression är rumsrent och det har ju var och varannan människa. Ungefär samma symtom, men att vara deprimerad är okay, medan att tänka sig klimakteriet – nej då blir man väl av med sin kvinnlighet och det går ju inte an?

I mitt fall är jag askvinnlig (mja, inte mindre kvinnlig än förut i alla fall), men skitförbannad. Inget annat har hänt ännu. Förutom att jag tappar humöret. Och det har jag haft svårt att hålla reda på i hela mitt liv. Det har liksom inte blivit bättre. Med tanke på att det “bara” är hormonerna som svajar så kan man tänka sig de där perioderna med både PMS och lite klimakterievallningar. Helvetet på jorden. För både mig och alla i min närhet.

Så. I lördags skulle vi ju ut med båten. Jag satt på båten och myste med jyckarna och kollade på folk i det fina vädret. Fick bonusbanna en och annan norrman, och sedan var det dags att åka ut till valfri “öde” ö. Ut på böljan den blå, jag kollade hundarna med ett öga och kollade tillförordnad kapten med det andra (ja, vi är två kaptener på båten – det brukar funka dåligt men är inget att göra åt). Men nu låg fokus på att Liten inte skall bli båträdd utan tycka att det är kul eftersom vi inte ha åkt så mycket.

Vips hade vi Kosterfärjan vid sidan om oss. Och den ger ordentliga svallvågor. Inget var surrat och det stod prylar mest överallt eftersom det var så stilla ute. Försök hålla i två hundar så det inte regnar tvåliters Ramlösa i huvudet på dem samtidigt som man själv håller balansen. Det gick sådär.

Det räckte för att jag skulle explodera på maken. Han borde ha sett den. Han borde helt klart ha sett den före jag gjorde det eftersom vi har en miljard elektroniska mackapärer som visar sådana saker om man nu råkar vara blind för allt annat, eller inte kan vrida på huvudet.

Då blev jag så monsterarg att jag bad honom köra in mig till stan igen. Oresonligt vansinnigt arg. Jag mönstrade av, tog min väska och hundarna och gick tillbaka till lägenheten medan han åkte ut till den planerade ön. Sen var jag arg i flera timmar, ända tills jag mentalt hade sparkat mig så trött att jag somnade.

Igår vaknade jag med mina älskade jyckar. Då firade vi tre min och makens förlovningsdag, för han var ju kvar på ön. Och så var jag lite mer dramatisk. Eller kanske snarare martyr. Eftersom vi aldrig firar vår förlovningsdag, men just igår var det tydligen svinviktigt. För då kunde jag ju bli arg igen.

Ej att förglömma, det var dessutom tillbakaresedag, och jag hade en missad Barcelonaresa i bagaget vilket gjorde susen för humöret.

Nej, vi har fortfarande inte talat med varandra.

Men däremot hade jag ett asschysst snack med Björn Hellberg om felen i Herman Lindqvists böcker om Sverige medan vi roadtrippade i norska fjällen inatt.

Sjukt trevlig snubbe.