Hundlurvarna, särskilt en liten suspekt gnagare, lämnade en finfin present till pappsen idag.
Vad det är?
Hans hi-tech väldigt avancerade hörselkåpor som han använder när han skjuter lerduvor (eller som jag kallar det, orange frisbees – vaddå duvor?).
Hur många gånger har jag sagt åt honom att lägga undan saker han är rädd om?
Hur många gånger har han lyssnat?
Svar på fråga ett är “SKITMÅNGA” och svar på fråga två är “NOLL”.
Men idag kan han gott ha det. För först drar han till torpet mitt i skogen (där vi brukar passa på att valla jyckarna som kan springa kilometervis utan att möta en människa) för att bara vara borta “en liten snabbis” och därmed fick hundarna vara hemma med mig.
Sen när han kom hem, för tio minuter sen, efter att ha varit borta i TRE TIMMAR för att han gick på en promenad i skogen (ja, jag frågade om han hade gömt alla sina två hjärnceller så väl att han inte hittade dem själv, eller om han hade råkat glömma att vi har hundar som älskar torpet). Då först, vid hemkomst, upplyser han mig om att vi skall vara på middag hos svärfar om 20 minuter.
För det kunde han inte sagt innan han försvann från jordens ytan tre timmar tidigare?
Jag har fortfarande OnePiece på mig, jag hade tänkt duscha, vi skall vara där om sju minuter.
Då skriver jag ett blogginlägg istället. Och antihyllar min genomkorkade make på fars dag.
Herregudihimmelen. Han kan prata till leda om kamikazepiloter, men inte ge mig en tid när vi skall vara borta på middag.
Finns det någon grundkurs i kommunikation för män?
