Igår somnade jag rekordtidigt. Igen. Och så skulle det kunna hända att jag av oklara skäl inte åkte med till Göteborg för att humöret var på topp (lite svajigt). Inget att hymla om. Bra dagar är dagar man spenderar exakt noll sekunder på att klura ut alternativa metoder att mörda sin man, sämre dagar är när man gör det.

Än så länge har vi inte kommit till dagen dådet utförs, och det borde man ju få någon slags uthållighetsmedalj för? Jag tror inte så många kommer dit, men en sån jävla tur att tanken är fri hehe.

I alla fall, min ytterst ospännande natt och morgon så här på femårsdagen.

Så här mysigt hade jag det i sovrummet, medan jag läste om mina vampyrer.

Snopplampa och levande ljus.

Vad jag INTE visste vid den här tidpunkten var att de två håriga herrarna låg uppe i köket. Eller jo, jag visste att båda låg där, det gör de alltid första natten när de inte vet om herrn i huset skall komma hem eller inte. Stor väntar och är en smula dramatisk, Liten ligger bredvid och sover. Trodde jag.

Som jag bedrog mig, för helt plötsligt hör jag Stor göra sitt “mamma nu gör jag i brallorna (pälsen) om jag inte får gå ut NU-ljud”. Upp, på med kläder (nåja, OnePiece) ut med jyckarna i mörkret och då ser jag hjälmen.

Det blev inte en vänstersko, det blev en hjälm. Sen kan man undra var han hittade hjälmen och varför vi har en jävligt gammal och sunkig moppehjälm liggande?

En kamikazehjälm måhända?

Efter en smått förvirrad natt med av- och påklädning (jag), utspringande (jyckarna) somnade vi allihop till slut vid fyrahugget imorse.

Ungefär fem minuter senare var det dags att gå upp (nej, kanske just inte fem minuter men det kändes så). Och nu kommer förklaringen till varför jag kallar de två för mummelhundar eller murmelhundar. Har sagt det innan, men det var längesedan de illustrerade det så väl som imorse.

När de två “små” blir glada måste de ha något i munnen. Hundar blir glada av väldigt mycket. De blir glada när matte vaknar och det är dags för frulle, de blir glada när det är dags att gå ut, de blir glada när man pratar med dem, jamen ni hajar, de är glada jämt. Förutom kanske i sömnen.

För att i möjligaste mån rädda våra människokroppsdelar (det gör svinont när de tar en arm, ben eller röv på oss) har vi en miljard hundgosedjur utspridda som de kånkar omkring på medan de “murmlar”. Det är svårt att förklara ljudet som kommer ut truten på dem eftersom det blir “mufflat” av saken de bär på. Men det är ett rätt mysigt ljud.

Först murmlar de uppe på huvudet på mig i sängen, för att säga godmorgon. Sen går jag in på toa, och där har de (o)vanan att vilja dricka ur handfatet. Jag förstår dem, hade jag fått välja så hade jag inte valt en skål där vattnet har stått en hel natt utan även jag tagit det rätt ur kranen.

Vad jag däremot kanske inte förstår är att samma hundar gladeligen dricker ur dyngpölar utomhus, men det är en annan femma.

Nåväl, imorse hade Stor sin älsklingsvaddetnuär i munnen, jag satte på kranen för att ge de stackars uttorkade jyckarna vatten, och det är jävligt svårt att dricka samtidigt som man har sitt gosedjur i munnen. Så han släppte den, men inte förrän han hade hoppat upp med tassarna i handfatet.

1 = Liten, 2 = Stor. De är svarta. Det går inte att fota med mobilen. Men pilarna pekar på deras nosar. Där står de och dricker upp ett halvt reningsverk.

Och sedan lämnar de sitt älskade djur att drunkna?

Jodå, där fick han/hon/det ligga kvar medan två svarta racerhundar drog upp i köket för då var det frukostdags.

(Lugn bara lugn, mina nerver klarar inte drunknande gosedjur, jag räddade det)

Och det är ENDA gången man kan få dem att sitta så still, bredvid varandra, och faktiskt fånga dem på kort. För de får inte ta maten förrän jag säger “varsågod”.

En staty rör sig mer än vad respektive hund gör i väntan på mitt ord som tillåter dem att kasta sig över tallrikarna. Förutom att en staty kanske inte råkar dregla om det tar för lång tid.

Stor till vänster i bild och Liten till höger (vilken syns på den Timellska frillan). Liten är inte så liten längre. Alls. Och beviset på att jag räddade gosedjuret från att drunkna syns också.

Med tanke på att det här inlägget handlar till större delen om de håriga monstren så fortsätter jag på inslagen bana. I den lilla staden bor vi i lägenhet, men vi har en jäkligt välplacerad lägenhet. Den är inte stor men den har två sjuhelsikes fördelar. För det första ligger den mitt i stan, för det andra har vi större tomt på baksidan än vad vi har till huset i Göteborg. Och dörren till baksidan är precis utanför vår ytterdörr.

Så. Jäkla. Skönt. När man har hundar som är risiga i kistan.

Så jag slängde ut dem efter frulle, och fångade båda på kort genom köksfönstret. Kors i taket, två gånger på samma dag som båda fastnar på samma bild.

Tomten fortsätter ovanför muren i en halv oändlighet, bra på sommaren, mindre bra på sensensensommaren för det står träd som fäller där.

Vän av ordning kanske frågar sig varför jag måste klä på mig när jag kan slänga ut dem så här lätt.

Det är fortfarande lägenheter i huset. Vi har fem grannar ovanför oss, jag måste fortfarande ta ett steg ut i svalen och öppna dörren ut.

Bara tanken på att göra det enbart iklädd underkläder medan Herr Norrman högst upp skulle råka vara på väg ner i tvättstugan, eller någon av de andra i huset går in eller ut genom ytterporten på andra sidan huset får mig att dö inombords.

Det ingår inte i deras hyreskontrakt att hyresvärdinnan näckar ett par gånger om dagen.

Sen kan man ju tvista om det är en bonus eller en förskräckelse.

Det var några timmar från min natt och morgon så här på självaste bröllopsdagen.

Vad har ni gjort? Och jag ber om ursäkt på förhand för att detta skulle kunna vara mitt hittills mest substanslösa och längsta inlägg.