…jag skulle även behöva tröttmalås.
Hade alldeles glömt bort den här “konversationen” för ett par dagar sen när jag blev tillfrågad vad mitt nick på Wordfeud är.
Mitt svar är ju verkligen klockrent.
Näe, jag hade verkligen inte druckit en droppe. Och E var åtminstone finkänslig nog att inte fråga.
Men jag varnade henne, det vill jag bara påpeka.
Är ögonen lika korslagda som benen på en nunna så bör man helt enkelt inte försöka sig på att skicka meddelanden.
// Tripod?!
Jag vet, jag har varit dödstyst idag. Men mamma har lärt mig att om man inte har något vettigt att säga så skall man vara tyst.
Eller…nu ljuger jag. Det har hon inte alls lärt mig. Men visst lät det bra?
Jag tänkte i alla fall avsluta kvällen med några visdomsord från Doktor Spjuver. Som kommer att dyka upp när vi (jag) minst anar det.
Utan att säga för mycket så jobbar han extra på larmcentralen/112. De har ju bisittande läkare där. Och jag har fått en lista med olika inte så nödfallsaktiga samtal som han tagit emot.
Ett stod dock ut i mängden.
“En yngre kvinna ringer från en skoaffär och vill reklamera sina skor. Personalen vägrar så nu vill hon ha dit polisen.”
Nu vet inte jag, men det här var väl ÄNDÅ en nödsituation?
Finns det viktigare saker än skor?
Och handväskor?
Karlar!
Som tydligen har läst bloggen igen. Och vi kommunicerar ju sådär modernt även om vi befinner oss i samma hus och samma soffa.
Den här kom på mailen. Med överskriften “Svar till bloggen”.
När är det läge att påminna igen tycker ni?
Minns ni när maken rasade rakt igenom trappan?
Det var i april förra året. En väldigt varm dag minns jag, för vi hade både ytterdörren och verandadörren på vid gavel eftersom vi städade bort makens hetsiga borttagning av trappspaljén någon vecka tidigare. Han påstod att den inte fyllde någon funktion utan det var bara estetiskt. Då kom han på den fullkomligt genialiska idén att ta bort spaljén för att hallen skulle se öppnare ut. Jag ville inte, oavsett hans stensäkra hållfasthetlära så hade vi en liten valp och en storhund. Men han gav sig inte och jag gav upp.
Sen kom den där dagen i april, när jag bara hörde ett brak. Maken var på väg ner för trappan, trappstegen kollapsade som dominobrickor och han hamnade på magen tvärsöver det understa trappsteget.
Då skulle han laga den. Det hämtades tvingar och lim och gudvetvad mer. För den där hållfasthetläran var visst lite felberäknad. Spaljén fyllde visst en funktion. Hoppsan?
Men han orkade bara hämta lagningsgrejorna. Sen hände det inget mer, och jag är fullkomligt livrädd för den förbannade trappan. Han är dessutom hälgångare, och de gånger han inte tänker sig för utan dunsar upp eller ner som vanligt, då brakar såklart trappstegen igen. Minst en gång per månad ryker ett par trappsteg, och ett par gånger i månaden “lagar” han den genom att banka in den yttre trapplankan (eller vad man nu skall kalla det).
Fast det är ingen fara säger maken. Medan jag undviker trappan så gott det går.
Imorse när jag kom upp såg det ut så här.
Hur tror ni det ser ut nu?
Jag menar, han är ju trots allt ledig och har all tid i världen att fixa sådana här grejor. Och det hände tydligen igår när han gick upp.
Det måste vara sjukt ansträngande att vara ledig.
För här är maken.
Fastlimmad och tvingad i soffan.
Och trappan ser fortfarande ut så här.
Om den inte har blivit ordentligt lagad på nästan ett år på grund av tidsbrist. Skall man räkna med att trappstegen skall ligga som vedklampar i åtminstone ett par veckor nu då eller?
Han har bara varit ledig över jul. Så man skulle kunna säga att det här är hans första riktigt lediga dag som inte hör ihop med julledighet.
Det finns en miljon saker han skulle kunna göra, men han “måste ju bara landa först”.
Man är elak om man hoppas att han brakar rakt igenom trappan och bryter några revben va?
Även om man tror att det är enda chansen att trappan blir lagad på riktigt.
(Och tackar som frågar hörrni, ögat är bättre idag igen. Svullet men inte rött och inte en molande värk. Jag har stora förhoppningar att se ut som vanligt imorgon och slippa se ut som en Sharpeihund, även om de är väldigt söta)
Okay, inte skrika på mig nu för att jag inte varit hos läkaren. Men även om det kanske inte ser finfint ut så känns det lite bättre. Och det är ju en söndagmåndag idag, så det där med akuten känns…inte så attraktivt. Hade jag vaknat med ögat igenmurat eller sämre hade jag gått, och blir det sämre så lovar jag på heder och samvete att gå. Om inte annat så kommer mamma att tvinga mig eftersom hon kom till mässan och såg mig igår eftermiddag när jag blommade ut i tjusighet.
Men jag är kanske inte fullt så oattraktiv idag?
Det känns i alla fall bättre. Och jag lovar att gå imorgon när det är normal vardag om det är lika svullet och rött.
Men nu till “flo”. SAOL måste ju ha rätt. Såklart. Vilket betyder att det finns dialektala tolkningar av just vattnet. För i norra Bohuslän är flo just…jamen…skyddat vatten? Om man kommer från öppet hav och går in bakom skyddande öar där vattnet är stilla så heter det flo.
Maken fick frågan imorse, och precis som jag tyckte han att det var svårförklarat, men han kunde säga ställen uppe i vår skärgård som är just flo. Och det står till och med i sjökorten. Då borde det ju vara ett hyfsat vedertaget ord. För det är ju ingen jäkla vattenpöl där?
I viken vid pilen är jag uppvuxen sommartid. Det är därifrån farmor kommer och hennes hus vi har kvar. Sen är det skyddande öar, och utanför det är Kosterfjorden som är rätt öppet vatten. Jag har växt upp med meningen “inne på flo”. Det har även maken.
Då är ju frågan hur pass dialektalt det är med tanke på att beteckningen finns på sjökortet?
Och nedrans ME. Jag SA att det var svårt att förklara. Men jag VET att jag inte bara skrev “bleke” som förklaring. Jäkla asfaltshöna!
Jag ger mig ALDRIG.
Mvh, Väldigt Envis