Nu är jag i den andra hemstaden. Strömstaden alltså.

Ni vet ju redan att jag lever med samlare. Som mest samlar på dammsugare. Plus allt annat som han kan “fynda”.

Med andra ord älskar han Tradera och Blocket, och jag dristar mig till att säga att hans behov att finkamma de sajterna är fullkomligt jämförbart med ett kokainberoende.

Häromsistens hittade han en gåbom på Blocket. Ungefär en sån till vänster i bilden nedan.

Skitbillig var den, för sådana är riktigt jäkla skitdyra. Men då var förutsättningarna att han fick åka till Marstrand och montera loss den, lyfta den ur vattnet och forsla hem den själv. Sen var det tydligen ytterligare en bom inblandad. Jag var inte så himla engagerad och lyssnade inte så noga.

Hämtningen och allt det där grejade han med en kompis nu i veckan, och jag funderade inte mer över det. Och eftersom han är ungefär lika informativ som alla andra karlar sa han nog inte så mycket om det heller.

Idag var det ju dags att fara norrut igen, och först när det var dags att åka fattade jag att vi på något sätt skulle ha med oss släpkärran som bommen/bommarna låg på. Vad jag absolut inte hade fattat var att bomjäveln/jävlarna var åtta meter lång(a). Kärran är tre meter. Det stack alltså ut fem meter bom bakom kärran. Som en jäkla hävstång.

Maken hade försökt kompensera hävstångseffekten genom att spänna fast några såna där sjöstensplattor längst fram, men det visade sig redan efter sisådär 500 meter på vägen att det INTE funkade. Bilen och kärran började orma sig på vägen om man körde över 50 km i timman.

Då blev jag lite skrajsen, eftersom min ömme fader körde plank på samma sätt för ett gäng år sedan, och helt plötsligt på motorvägen började hans kärra orma sig och drog honom ett varv över vägen i motsatt färdriktning och sen ner i diket. Inga personskador men kärran blev skrot. Hans smala lycka var att det inte kom mötande trafik just då.

Vi påbörjade resan vid tretiden, när det var ljust, och jag kan helt ärligt säga att jag inte ens minns när jag var rädd fem timmar i sträck senast. Trots att vi inte körde snabbare än 50 km/h. För i minsta lilla gupp så ville ju kärran orma sig oavsett hastighet. Och även om vi var aldrig så försiktiga så är man inte skitkaxig när man sitter i en ormande bil medan man blir omkörd av lastbil efter lastbil.

Sen blev det mörkt, nollgradigt och snöblandat regn.

Efter att ha suttit stel som en pinne i just fem timmar, med minimalt antal andetag ställde vi av eländet på torpet.

Nu sitter jag i säkerhet i soffan. Och maken har ställt sig i säkerhet i sin älskade källare.

Jag har träningsvärk efter att ha spänt mig oavbrutet under hela bilresan, och antagligen en liten släng av syrebrist efter att ha andats för lite.

Fy farao som jag lider med folk som har flygskräck, tågskräck eller vadsomhelstskräck. Nu vet jag hur det känns att vara konstant skräckslagen.

Vi är tamig tusan en kringresande cirkus. Hundar, katt, bommar och två idioter till människor.

Från och med nu får maken inte köpa något större än ett vykort på sina älskade köpsajter. Inte om vi skall köra runt med det i alla fall.

Men jag slapp åtminstone Jula i Uddevalla.

*tappert försök att se mörkret från den ljusa sidan*