Jag säger bara HERREGUD vad hundar jag har sett idag. Hade jag fått gissa så hade jag trott att alla jyckar i hela Sverige var på samma ställe. Gänghäng på mässan i Gbg.

Det var så många att känslan av att det skulle vara en bråkdel av alla som finns skulle innebära att det finns fler hundar än människor i det här landet.

Efter fem timmar i montern är jag bortom trött. Tillståndet är mer åt det vegeterande hållet.

Mässan var dock inte ensam bov i dramat. I ren skräck över att försova mig på grund av jetlag gick jag och bingade redan vid nio igår. Somnade kanske tio. Vaknade klockantvåmittinatten med ett rött öga som skavde och varade. Och sen blev jag tydligen livrädd för att försova mig (alarmet stod på sex), vilket gjorde att jag inte somnade om ett endaste dugg. Jag spenderade natten med att äta glass, dricka bubbelvatten och lyssna på ljudbok. En väldigt deprimerande ljudbok dessutom. Till det var dags att knata upp och förbereda.

Jamen grattis liksom. Jag gick från amerikansk östkusttid direkt till Thailands tidszon. Då blir man inte ett dugg piggare.

Men! Ljuspunkterna idag. Två ickesvikande läsare dök upp och gjorde både mig och Liten jätteglada. Mest mig, eftersom Liten var fullt upptagen med att med att nosa både trevliga och otrevliga flickor i rumpan.

Och då tar man kort. Lyssnar inte alls på muttrande i form av “passar inte på kort” eller “inte fotogenisk alls”. Snicksnack.

Först kom Helena. Då tvingade jag in mig och Liten i bild. Hennes lätt hundmotsträvige make var på vift på mässan. Han skall minsann inte ha hund påstår han. Men han följde med på mässa, och dessutom knatade han runt själv jättelänge och intervjuade hundar. Jag ger dem ett år, sen har de hund. Det är härmed min profetia Helena.

Sen kom Åsa med lilla sonen. Som inte var ett dugg liten. Han hade i alla fall växt om sin ömma moder. Men “lilla sonen” var titeln. När Åsa hade varit där ett tag kom Helena tillbaka. Då tvingade jag in Liten i bild på de båda. Han var ju faktiskt dagens stjärna, inte mer än rätt.

Säg hej till Åsa, Liten och Helena. Det är för övrigt Åsa som är svårt utklassad av mig i Wordfeud. Per min alldeles egna definition hehe.

Och så kom min lilla Jumbo-Maria med dotter. En av mina väldigt få vapendragare från Friiberghs. Men då drabbades jag tydligen av minnesförlust och glömde att jag hade kamera. Men oj vad det var roligt att ses igen Maria.

Mamma kom och överraskade både mig och Liten, och när mitt pass i montern var slut gick vi runt och kikade på andra hundar. Mitt bland alla hundraser på rastorget hittade vi en skitmysig badrumsmatta.

Eller, förlåt så mycket. Det var ingen matta.

Det var en jätterar hund. Bonuspoäng till er om ni vet vad rasen heter och vad pälsen fyller för funktion.

Sist av allt gick vi till dalmatinermontern för att klappa prickar för PGW. Men monterhunden hade tagit rast. Vi väntade och väntade men den dök inte upp. Det är tanken som räknas?

Sen kom maken och hämtade mig, hem kvickt som attan och nu ligger jag utslagen i soffan med ett öga som har totalhavererat igen. Och en röst som är lite whiskeybeslöjad efter att ha försökt överrösta kakafonin av en triljard hundar.

Någon som råkar veta vad det är för mysko grejor som försiggår i ögat när man inte är jätteröd i ögonvitan, men däremot är ögonlocket svullet och lite rödblått, och det känns som jag har fått en dansk skalle på ögonbrynsbenet. Det gör så in i h-vete ont. Så skall väl inte en vanlig hederlig ögoninflammation uppföra sig?

Helt orimligt, och en värdelös avslutning på en finfin dag. Jag är så tacksam för att ni hälsade på mig.

Nu skall jag stänga båda ögonen en smula, Liten har redan kapsejsat i en hög av ben och päls.

Tack som fanken för idag hörrni.