Den där Sven alltså

Jag sover ju i ett eget krypin i Göteborg, för att slippa makens snarkningar och för att få sova. Men inatt vette fasen om det inte var jämt skägg mellan Sven och maken, eftersom rummet jag ligger i har fönster mot framsidan där Svempa verkade härja som värst. Jösses som det knakade i fönsterkarmen. Och saker fladdrade omkring på utsidan. Medan hundarna fortsatte att ligga och knipa med benen i kors.

Det är första gången jag har sett Stor totalvägra utgång i blåst. Utgång i åska och hällregn har han vägrat en gång tidigare, men inte blåst.

Man skulle kunna säga att han var en smula nödig imorse. Men det var fortfarande farligt utomhus. Jobbigt läge när det man faktiskt revirpinkar på börjar blåsa omkring.

Och så kollade jag runt våra ägor. Sven har hädat. Rivit ner båda våra flaggor.

bild 2(8)

De hänger vanligtvis på varsin sida om farstukvisten. Skändning av flagga är allvarliga grejor, var anmäler man?

Och så hade han roat sig med utemöblerna.

bild 1(6)

Näe, han hade inte flyttat ut dem på gräsmattan, men däremot hade han roterat soffan rätt rejält och flyttat bordet någon meter. Skottkärran likaså.

Det ser “varmt” ut, men det är förrädiskt tjocka isfläckar lite varstans och snorkallt. Helt oförklarligt. Jag har aldrig sett spridda skurar av is som kommit från ingenstans.

Kvasten i förgrunden står stadig, och är mitt fortskaffningsmedel nu när jag inte är betrodd med bil.

Funkar finfint – förutom att det är svårt att skjutsa.

Hur ser det ut hos er?

Förresten. Vi kollade webkameran för att titta till båtarna igår, men de ligger ju liksom i rätt riktning.

Nu var jag tvungen att rusa in till webkameran eftersom segelbåten där jag ritat en pil, låg lite på sniskan igår. Den såg ut som att den fick precis hela Sven i sidan/aktern (röven för er som inte pratar båtspråk) och det såg lite otrevligt ut.

Screen Shot 2013-12-06 at 11.33.09 AM

Till min stora glädje hade hon inte blåst upp på land. Men det var inte en bra position att ligga när Sven kom på besök.

Hos oss ser det till och med ut som att hummertinorna som ligger framför storbåten har klarat sig.

Fascinerande.

Äntligen

Jag vet inte hur mycket bubbelvatten det släpas hem i det här huset, men det är mycket. Eftersom det är det enda jag dricker i princip. Minst två liter per dag, och då får man långa armar och tom plånbok.

Jag minns inte ens hur många gånger jag tänkt köpa/önska mig en Soda Stream, men det blir ju fasen aldrig av. För jag tänker att kostnaden för en Soda Stream borde löna sig på ett par veckor, och sen fortsätter jag kånka vattenflaskor. För att sedan kånka tillbaka dem till affären och panta dem. Eller ja, skall jag vara helt ärlig är det maken som kånkar och pantar. Men det är också han som inte varit så himla tänd på en bubbelmaskin.

Han kanske gillar att bära?

Idag kom han hem med den här. Utan att ens ha blivit ombedd.

bild(9)

En tysk dessutom. Från Ö&B. Som kostade skit och inget alls.

Medan jag är full upptagen med att kolsyra allt som går att kolsyra kan ni läsa ME:s blogg. För den är skitrolig. Granntanten heter den.

Jag kommer vara fullt upptagen med att testa kolsyrad ketchup och allt annat som finns i köket. Det kan omöjligt finnas något som är för gott för att kolsyras. Inte ens Mer.

Har ni tips?

Annars återkommer jag med resultat – det här kallar jag vardagslycka.

Helt väck i kolan

När Johanna var här i helgen köpte vi godis. Hon köpte blandat medan jag bara var ute efter mullsjökolor med lakritssmak. Just de kolorna är min stora stora last.

Så jag fick lite panik inne i godisaffären, det fanns bara ett “fåtal” kvar. Vilket slutade med att jag köpte alla.

På riktigt kan jag alltså säga att jag köpte ALLA mullsjökolor i HELA Strömstad. Det känns lite coolt. Och taskigt mot de som inte får några.

bild(8)

Påsen var överfull i måndags. Det är den inte idag. Men jag ransonerar så gott det går.

Tydligen har jag redan börjat oroa mig för att se slutet i påsen, för nu kommer det äckliga. Inatt drömde jag att jag åt kolor, som jag hade snott från någon annan. För att slippa ta av mina egna (väldigt smart måste jag säga), vad som inte var LIKA smart var att jag i verkligheten reste mig upp lite ur sängen, öppnade min snusdosa och stoppade in en snus i munnen. Inte för att snusa den, utan för att den var en snodd kola enligt drömmen.

När man vaknar mitt i natten av att man tuggar på en snus så vaknar man med besked. Trots att jag de första sekunderna av vakenhet tuggade och bara tyckte “kolan” smakade lite konstigt. Salt men fel liksom. Sen vaknar man och dör äckeldöden.

Jag vet inte riktigt vad det här säger om mig och min osunda relation till kolorna, men det kanske ni kan upplysa mig om?

Det här är jäkligt mäktigt

Vi har ett foto hemma i Strömstad. Taget under en vidrig storm 1913, och fotot vi har är ett inramat original som ser ut så här.

20131205-011353.jpg

Enda skillnaden är att på vårt har någon skrivit “4/12-1913”

Det vill säga igår för exakt hundra år sedan.

Vi har planerat att ta ett likadant foto, just den fjärde december, sedan i somras. Och det var ju meningen att jag skulle vara kvar i veckan, men det blev inte så. Vitsen med ett sådant foto är ju just att det skall vara samma vinkel och allt det där, vilket gjorde att jag inte kunde be vem som helst. Så jag bad kamrat K, som är en helt fantastisk fotograf.

Hon hade en lite dålig dag. Hennes make hade tagit bilen. Hon målade om hemma och hade placerat röven rakt på målarburkslocket och förstört sina nya mjukisbyxor. När hon skulle försöka styra upp Situation Målarfärg överallt utom just där den skulle vara så sopade hon ner ett glas vatten. Vatten överallt, målarfärg överallt och ingen bil.

Men hon löste det. Med bravur. Exakt hundra år senare har vi nu ett nytt originalfoto taget på samma plats.

20131205-012300.jpg

Jag måste säga att jag faktiskt tycker att det är mäktigt. Lite ståpäls.

Nu är det bara att hoppas att någon fortsätter på inslagen bana och fortsätter fota, år 2113.

En svindlande tanke.

Och sjukt irriterande att vi inte kommer kunna vara där för att ta det själva.

Vad tycker ni?

Jag gjorde en LITEN tabbe igår

Igår körde jag ju som sagt Johanna till tåget. I makens bil, eftersom min bil har stått på verkstad hur länge som helst. Det har liksom inte varit så himla brådis att laga min bil eftersom jag har haft permobilmoppen.

Ungefär två gånger om året har jag makens bil, och skulle därmed hämta upp honom när han slutade jobba klockan fem.

Igår satt jag djupt försjunken i andra saker, och funderade över vad jag skulle be maken köpa på väg hem. Han ringer alltid när han är i närheten av affären och frågar vad som behövs, och efter långhelg i Strömstad har vi ju mest inget alls i Göteborg (som till exempel toapapper tydligen).

Vad jag inte visste var att min telefon hade kollapsat. Jag tyckte bara det var tyst och skönt. Vad jag tydligen inte heller visste var att det var jag som skulle köra och hämta.

17:06 kom ett sms till iPaden med en fråga från maken där det stod “Var är du?”. Jättekonstig fråga tyckte jag. Klart som korvspad att han borde fatta att jag var hemma. Så jag svarade just precis det “hemma, varför undrar du?”.

Efter att jag hade skickat det började några kugghjul längst bak i hjärnan röra sig så sakteliga. Jag hade glömt något, men vad?

Jag kollade telefonen, som inte funkade, så jag tvångsstartade den. Och DÅ slog det mig som ett baseballträ över huvudet. Jag hade bilen. Jag skulle varit på makens jobb för tio minuter sen. Så jag messade snabbt “heeeeelvete, jag glömde att jag hade bilen”.

Sen ringde jag. Vilket var som att ringa den största tjurskallen i världen. Jag hann inte ens säga förlåt innan hans ilska hade fått mig att bli attackarg istället. Så jag sa “men ta en taxi då för helvete och sluta gapa”. Bra där?!

Han slängde på luren i örat, tog tydligen en taxi (eller tog sig hem på något annat sätt, jag frågade inte hur) för hem kom han. Och jag blev av med alla mina bilrättigheter.

Alltså. Jag kan ju inte låta bli att tycka att det var en gnutta underhållande eftersom han aldrig kommer ihåg något alls, och det är jag som står för 99% av logistiken i den här familjen. Men givetvis fattar jag irritationen när han inte ens fick tag i mig för att påminna mig. Vilket jag då inte visste om.

Jag tror det är dags att min bil blir klar på verkstaden så jag vänjer mig vid att faktiskt ha bil igen.

Men till dess har jag ingen bil.

För jag är inte pålitlig. Jag glömmer sämre hälfter på deras jobb så de får stå i regnet och vänta.

Näe, jag tycker fortfarande att det ligger en gnutta humor i det.

Karma tror jag det kallas. Ibland slår den tillbaka. Tydligen.

För han minns ju fan ingenting alls.