Ett jäkla mirakel

Maken läser ju som sagt bloggen. Inte direkt var femte minut och väldigt noga, men han skummar igenom den en gång om dagen eller så. Och så har han åsikter. Inte om inläggen där jag sågar honom jäms med fotknölarna, näerå – de inläggen bryr han sig inte om. Däremot gnatar han på mig om de få stackars inlägg som handlar om hundarna. Eller katten. För det är tydligen dööööötrist att läsa om.

Ibland undrar jag vad han skulle skriva om ifall han under pistolhot tvingades ha en blogg. Eftersom han är självutnämnd bloggmästare. Uppenbarligen inte husdjur i alla fall. Han kanske skulle skriva hyllningstal till sina foppatofflor *odiskret gäsp i handen*…?

I alla fall, han har tydligen råkat läsa bloggen idag. För han frågade om jag hade skrivit skit om dammsugaren.

Japp. Guilty as charged.

Eftersom vi hade varit i skogen med hundarna och de såg ut som om de hade vunnit OS i kamouflage när vi hade traskat i dyngbäckar, över rotvältor och genom allsköns barrskog. Det fanns inga pinnar, mossa eller granbarr kvar i skogen när vi lämnade den, allt satt i pälsen på Stor och Liten. En första rensning på farstukvisten, och sen en andra rensning i soffan medelst nedkastning av pinnar med hundhår på golvet föranledde den här synen.

20131207-234102.jpg

Och ett pilutta från maken. För nu kan jag inte säga att dammsugarna bara står oanvända längre. Inte den senaste i samlingen åtminstone. Dessutom är jag lite chockad, snacka om att det är sug i en grovdammsugare (eller vad det nu hette). Jag satt mest och var förvånad över att inte parketten släppte och att inte soffan åkte med in i röret.

………

Det här skrev jag igår medan maken klippte Liten i örat. Det var alltså en bra lördag ända till det inte var en bra lördag mer. För det blev Torslanda Blodbad. Vilket generade ett sånt där trist djurinlägg (enligt bloggmeister då’rå) istället. Live från Blå Stjärnan.

Och nu är det dags att åka dit igen. Slita sönder hönsmammans navelsträng och lämna Liten för öronlagning alldeles ensam i stora vida världen.

Jamen ni hajar. Jag är en fjomp. Nu behöver både jag och Liten köttbullepussar. Och leverpastej.

En fjomp som skall klippa ett jack i makens öra nästa gång det är dags för hårklippning.

Öra för öra, tand för tand.

Mitt i ett inlägg om hur bra lördagen var…

…så blev den kass. Och omintetgjorde det positiva inlägget.

Somliga satt och klippte örontovor på Liten. Fast inte bara tovor. Han råkade klippa ett jack i örat.

Så nu sitter vi här.

20131207-200344.jpg

Och väntar på sövning, stygn och sedan lampskärm på huvudet antagligen.

Vilken härlig lördagkväll. Stackars Liten.

Sen att somliga trodde att det inte behövdes veterinär ens (det är ju bara öron, katter har ju trasiga öron hela tiden) skall vi prata väldigt väldigt tyst om just nu.

Skittyst.

Skicka bara köttbullehälsningar till den lille lurvige, okay.

UPPDATERING: Vi blev hemskickade efter en miljon timmar i väntrummet. Det kom in en tik som precis hade valpat, och något hade hänt med livmodern så hon behövde akutoperation. Stackars tiken, och stackars valparna. Det betydde att vi kunde suttit kvar till mitt i natten, men då hade ändå de där “sy inom fyra till sex timmar” gått åt skogen. Nu blev det koll och tvätt av sköterska, hemgång och in på operationsbordet för att sy imorgon klockan tio istället. Så praktiskt för den här hönsmamman att få en dag till att noja på. Först ikväll (visste ni att öron blöder sjuuuukt mycket när man klipper i dem?), och sen imorgon när Liten skall lämnas, sövas, sys och hämtas senare.

Det där med att inte oroa ihjäl sig över sina håriga bäbisar skulle kunna vara min sämsta gren.

Ich bin eine sjusärdeles hönsmamma när det kommer till lurvarna.

Näerå, maken misshandlar mig inte ett dugg

Eller, “jag är så jäkla snygg”.

Så här ser båda mina armar ut. Eftersom jag har två murmelhundar som dööööör om de inte får ha något i munnen när de blir glada.

20131207-020327.jpg

Stor har vett på att alltid hämta en sko, en mössa eller en förbispringande katt. Liten har blivit precis som sin mormor (mamman till Stor, det skippade tydligen en generation). Han tar en arm. Eller båda två. Och det är inga mjuka tag som synes.

Som bonus snuttar han med framtänderna på armarna när han njuter av att bli kliad.

Alla blåmärken är ju en kärleksförklaring. Men det gör ont, det är inte snyggt och när jag biter tillbaka gråter han hjärtskärande och förstår inte felet. Arm eller grisöra, same same i jyckens ärthjärna.

Dessutom konstaterade jag just att mina finaste tröjor antingen är gjorda av helt genomskinlig spets, eller så har de en sprund från axel till ärmslut.

Om jag går ut med maken i någon av de tröjorna, hur lång tid tror ni det tar innan han hamnar bakom lås och bom? För att det ser ut som att han nyper mig med sina dasslockshänder dagarna i ända. Och det känns lite beige att säga “Näe jag lovar, det är inte han. Det är min lilla nallebjörnssöta unghund som gillar att bära på mina armar innan jag hinner stoppa något i munnen på honom”.

Hej vad det låter som en konstruerad ursäkt från en kuvad kvinna.

Så vad fan skall jag ha på mig nu då – va va VA?

(Och än värre, vad skall jag ha på mig till sommaren/på solsemester? Än så länge går det ju att drapera sig i heltäckande plagg och skylla på årstiden. Det funkar sämre när det är 25 grader varmt.)

Då blev det en present

Jag drömde om dammsugare inatt. Inte sådana där gröna med marsipan, utan sådana maken samlar på. För jag fick även reda på att han hade köpt en avfallskvarnar till. Vi har redan en, fullt fungerande, och vi har bara en diskho avsedd för kvarnar.

Då undrar man vad han har tänkt göra med nummer två. Kela med den? Beundra den? Tala om för den hur bedårande den är där den ligger i sin låda?

Det kan hända att jag råkade slira in på en webbshop för att köpa en present till mig själv för att sura lite mindre.

Det kan även hända att maken idiotförklarar mig när han upptäcker vad jag har köpt.

Och DÅ kan det hända att jag drämmer den blänkande dammsugaren i skallen på honom.

Godmorgon.

Dammsugare och fredagsmyyyyyz

Förlåt. Jag skall jobba bort mina zäta. Men det går nästan inte att stava det ordet utan ironi. Vi har dock inte käkat tacozzzzz.

I vilket fall som helst så beror inte tystnaden ikväll på att vi har åkt motorväg. Inte heller har vi spenderat kvällen med att ha taklyftarbråk. Visst är det nästan så man tror att jag ljuger?

Jag gillade förra fredagen. Det var infernaliskt skönt att samla vuxenpoäng genom att slänga sig raklång på soffan redan klockan fem. En pervers njutning helt enkelt. Och med tanke på Sven kommer det inte bli någon tomtefiering av båten i alla fall, för han kommer blåsa bort. Inte Sven alltså, utan tomten. Sven får gärna blåsa bort. Vi har inte klurat ut hur vi skall lösa vindfångsfaktorn, just nu lutar det åt hederlig maffiametod. Cementera fast fötterna på honom. Frågan är väl mest bara hur bra teakdäcket kommer må av det.

Så, jag har helt sonika spenderat kvällen på arslet i soffan. Utklassat Åsa här på bloggen i Wordfeud (min blogg, jag kallar två vinster utklassning hehe), och pillat navelludd.

Jag säger bara en sak. Ni som lever opendlande liv vet inte hur bra ni har det. För oj vad jag har njutit.

Nu har jag bäddat ner mig. Stängt av ljudet på mobilen och hotat maken med påsklämmor runt bröstvårtorna om han glömmer stänga av sina. Jag har storartade planer för morgondagen som innefattar sömn, sömn och lite mer sömn. Och promenad i skogen.

Men vad skådade mitt norra öga när jag knatade genom hallen på väg till min sovplats? Ni vet ju redan om makens osunda relation till dammsugare (och avfallskvarnar). Jag trodde nog verkligen att centraldammsugaren på båten var the shit. Nu var han klar. Inga andra dammsugare skulle han hava jämte centraldammsugaren.

Jomenvisstellerhur. I hallen stod något och blänkte som jag inte kände igen. Dessutom stod den bredvid en dammråtta stor nog att bita av hälsenan.

20131206-233838.jpg

Jag trodde att det var något han hade plockat fram ur sin dammsugarsamling, och frågade vad det var.

– Doh! En grovdammsugare seruväl?

Sa han lite avmätt.

– En ny? Frågade jag. Med förvåningens finger i häpnadens mun.

Japp. Dagsfärsk.

MEN VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ HONOM?

Nu vet jag inte hur många dammsugare vi har längre. Men jag är rätt säker på att vi har fler dammsugare än dammråttor. Vilket säger en hel del med tanke på att dammsugarna mest fungerar som dammsamlare, och inte används särskilt frekvent.

Är det någon som har lust att förklara varför man köper minst fem dammsugare i halvåret men aldrig använder dem. Särskilt inte centraldammsugaren på båten.

Imorgon vill maken åka 20 mil för att köpa en snöskyffelmonteringssats som man sätter på gräsklipparen, så att den kan transformeras till åksnöskyfflare vintertid.

Han är en hamster.

Precis som om vi behöver mer prylar. Tanken är liksom att vi skall börja småflytta ur huset nästnästa vecka. Och bo på 60 kvadrat.

Och han har mage att klaga på min skosamling.

Han måste vara den enda mannen i världen som, utan överdrift, har fler dammsugare än skor.

Jag tror att det är dags för professionell hjälp.

Den här fetischen har gått överstyr.