Category: Mannen i mitt liv

Spola Kröken (minns ni?)

Posted on | by Victoria | 19 Comments on Spola Kröken (minns ni?)

Eller även, “man kan ha skitroligt på krogen utan alkohol”. För gårdagen försvann, eftersom jag bestämde mig för att sitta på krogen hela dagen och halva kvällen. Ensam. Det är så oerhört underhållande att kika på folk när de inte vet att man kikar. Före 17.00 är det mat och städad volym, sedan eskalerar det efter 17.00. Väldigt fascinerande när man sitter och betraktar. Jag ÄLSKAR att betrakta homo sapiens. Och då blir det tyst på bloggen eftersom jag är generellt usel på att blogga on the go och så är jag så antik att jag glömmer använda Twitter och Instagram. Trots att det ingår i min arbetsbeskrivning att upplysa om hur himla viktigt det är att sköta sina sociala medier rätt.

Bagarns barn … etc etc.

Men vi tar det från början. Jag och min selfiepinne gick ut för att köpa puder och kajal (eftersom jag glömde sminket i Gbg och det är ungefär det enda jag använder) med INTENTIONEN att faktiskt instagramma. För att jag hade dåligt samvete pga dröm.

Varje gång jag pratar med PV-Johanna och hon berättar om nyinköp till butiken säger hon “men det har du kanske sett på instagram redan?” och så får jag skämmas (igen), erkänna att jag som vanligt glömt att instagram existerar för egen del och så lovar jag bot och bättring. Vilket teflonhjärnan glömmer direkt. Nästa samtal, exakt samma konversation. Jag är helt enkelt kass på bot och bättring.

Natten mellan torsdag och fredag drömde jag däremot att jag fick skäll av någon, på instagram, för att jag var så jäkla dålig på att använda nämnda sociala media. Oklart vem som skällde och i efterhand kan man undra om det var så smart att skälla på mig i ett forum jag glömmer titta på (jodå, jag inser att jag missar jättemycket), men på något vis fick jag, i drömmen, reda på att jag var en kass instagrammare. Därav intentionen att faktiskt bli en hyfsad instagramanvändare under gårdagen (med facit i hand vet vi ju att det gick åt helvete), men det är tanken som räknas?

Jag gillar bloggen, eftersom jag är en ordnarkoman och här får jag knarka ord precis hur mycket jag vill. Min blogg – mitt knark. Roligare dialog med er.

Nu tappade jag tråden, det fanns en sådan och den var röd.

I alla fall, gårdagen påbörjades med att jag och selfiepinnen gick för att köpa puder och kajal (ja, jag har skrivit det reda, och det låter som början på en dålig rolig historia av typen “kom nu ketchup så går vi”). Selfiepinnen låg såklart i min zombieapokalypsväska, så ingen tror att jag gick omkring med en pinne i handen hela dagen.

På väg ut ur lägenheten upptäckte jag att min varmaste jacka inte stod att finna någonstans och då slog det mig att den låg kvar i bilen. I jackan låg även min korthållare, vilket betydde att jag inte hade ett korvöre eftersom jag aldrig har kontanter och bilen var inte hemma.

Det var 30 minuter till stängning av puderaffär inom gångavstånd och jag hade två val. Skita i puder och kajal och se mer spöklik ut än vanligt, eller göra extremt pinsam shopping. Det vill säga, gå ner till affären, förklara som det var och fråga om jag fick handla på krita tills på måndag när de öppnar igen (solklar fördel liten stad där alla känner alla, skulle inte ha funkat på Åhlens i Stockholm). Det fick jag såklart. Men att fråga om man får handla på krita är verkligen gränslöst pinsamt.

Då var klockan tre och jag kände inte för att gå hem så jag knatade till det lokala etablissemanget, tillika Strömstads bästa krog, för att pudra näsan, dricka Pepsi Max, äta sen lunch/tidig middag och betrakta folk.

Där fastnade jag ända till kvällningen och DÅ kom jag på att jag ju skulle använda selfiepinnen.

Somliga, lite mer illvilliga vänner (PGW) tycker att pinnen är skitfånig, medan både besökare och personal på etablissemanget tyckte att den var väldigt rolig. Så rolig att till och med, för mig, okända gäster satt och vinkade i bakgrunden medan jag pinnade omkring.

Mitt första mission var att se om vinkel uppifrån kunde få mig att se lite mindre kort ut ihop med Sveriges längsta servitör. Han har figurerat på bild här förut, efter sin vinst i Halvåtta Hos Mig (det heter så va?). På det fotot ser jag verkligen ut att vara Väldigt Kortväxt Människa vilket jag ju inte är.

God tanke, sämre resultat. Eller samma resultat?

IMG_5849

Dock jätteroligt med selfiepinne.

Först smygövade jag dock ensam vid bardisken, men fick snart sällskap bakom ryggen.

IMG_5820

Inte ett enda av fotona hamnade på instagram, som ju var tanken. Jag är kass.

När jag hade ätit mig mätt, druckit mig full på Pepsi Max och ljudvolymen var jättehög gick jag hem. Hällde upp ett glas, sparkade liv i soffdatorn (den stora datorn har flyttat till skrivbordet men den lilla ligger kvar som soffdator) råkade JAG välta glaset rakt över tangentbordet. För första gången alldeles själv och utan någon som helst assistans från endera hundsvans.

Herregud så trött jag blev på mig själv. Nu kan jag inte ens räkna hur mycket Pepsi det ligger och har legat i olika datorer de senaste åren. För många?

Det tog jag inte kort på. Jag var istället snabb som en iller med att rycka loss datorn, vända den upp och ner och skaka den lite. Medan jag satt med hjärtat i halsgropen och väntade på att den skulle dö den stora datordöden som alla andra pepsiskadade datorer fotade jag däremot mängden som runnit ut där datorn hade stått.

IMG_5814

Hur är det ens möjligt?

Men tackar som frågar och kors i taket, datorn lever fortfarande. Det som inte ligger på bordet ligger dock fortfarande kvar i tangentbordet så jag antar att det bara är en tidsfråga innan den kollapsar. Igen. Eftersom det råkade vara samma dator som har bott hos datordoktorn två gånger tidigare.

Nu skall jag avsluta den här helgen med ett tips. Ett fantastiskt tips faktiskt.

Ni vet ju redan att det enda jag inte kan göra med långa naglar är att skriva på padda/telefon utan penna (nej, det är fortfarande inga problem att torka sig i ändalykten).

Jag fick en present. Ett trepack med minipennor som man sätter i hörlursuttaget för att aldrig slarva bort dem i zombieapokalypsväska. SJUKT fiffigt.

Kolla här.

IMG_1231

Ser ni den blå plutten i vänstra hörnet? Det är pennan instucken i telefonen.

Så här liten och rar är den när man har plockat ur den.

IMG_1232

39 spänn på Kjell & Company.

Nu sitter en i varje padda och en i telefonen och jag är jättesugen på att åka till Kjell och kolla på de som är lite större, men även de går att sätta i hörlurskontakten.

Dagens tips. Dagens genomgång. Dagens klantskalle. Allt i ett inlägg.

Och förresten, ni som letar efter mannen i ert liv …

IMG_5818

…ett bonustips.

Här finns han inte.

Jag tror inte att den typen av man existerar någon annanstans än som mytologisk varelse, men det var en rar sökning för all del.

Don’t get your hopes up?

Om man skulle ta och sänka ribban lite?

Posted on | by Victoria | 53 Comments on Om man skulle ta och sänka ribban lite?

Och då skall man komma ihåg att ribban är rätt låg. Jag är inte särskilt high maintanance. Tycker jag åtminstone.

Men jag börjar med ett HIPP HIPP HURRA för mig själv (eftersom ingen annan i hushållet hurrar).

Jag ÄLSKAR födelsedagar, men jag hatar att bli äldre. Jag älskar andras födelsedagar lika mycket som mina egna, eller ännu mer. Älskar att ha hittat den perfekta presenten, hemlighetsmakeriet och överraskningsmomentet. Dessvärre har jag en lagvigd som är min raka motsats, han avskyr det och han avskyr att stå i centrum på egna födelsedagar och hjärncellerna jobbar inte ihjäl sig när vi går mot annans födelsedag. I det här fallet min.

Av den enkla anledningen är uppvaktningen en aning … ojämn (för att uttrycka sig MILT). Han har briljerat med frukost på sängen och diamantring i paket (ett antal år sedan). Men han har även icke-briljerat när det kommer till presentavdelningen. Dock är det inte presenten som är viktigast, det viktigaste för mig är frukosten på sängen, jag blir lika glad för ett glas O’boy och en torr bulle som jag blir för en tårta med en manlig strippa inuti (det sistnämnda har jag dock aldrig fått – tack och lov?!) och ett “grattis”. Blomma och kort är en bonus. Och DET brukar jag alltid få. Frukost på sängen i någon form alltså, inte strippor eller nödvändigtvis blommor (det är ju ändå i januari och brukar vara kallt och svårt att gömma).

Varje år inbillar jag mig mer och mer att jag inte bryr mig, så till den milda grad att jag tror på det själv innan det är dags för födelsedag. Just för att det inte är speciellt kul att bli äldre, men varje år på min födelsedag inser jag att jag visst bryr mig och att jag blir skitjävlaglad över sänguppvaktning. För det skall vara så, det har alltid varit så och i vår familj har födelsedagar alltid varit en big deal. Det har varit smusslande med paket, tårta och skönsång (nåja) och man behöver inte gå längre än till pappa för att inse att det här med big deal födelsedagar aldrig kommer gå över. Han är fortfarande lika barnslig som jag och ÄLSKAR det. Både sina och andras.

Häromdagen när vi var och käkade med Halvkusin mumlade den lagvigde något om att det skulle komma en bra present. Och dyr. Men mest bra och jag hade tydligen nämnt någon gång att jag ville ha en sådan (vad det nu var) och att den kunde vinklas som elak i bloggen. Då blev jag lite fundersam. I år hade jag ju ändå en önskelista liksom, ritplatta eller symaskin (hur länge skall jag behöva önska mig den förbaskade symaskinen?).

Man kan nog säga att den här födelsedagen, hittills, ligger på topp tre-listan över SÄMSTA födelsedagar. Och att jag sjunger “Får man inte va gla på sin födelsedaaaa” oavbrutet.

Maken sa grattis tio minuter över midnatt innan han somnade. Imorse gick han upp först (och väldigt tidigt för att vara han) medan jag låg kvar och sov räv lite, i spänd förväntan. Ända tills jag hörde att han gick ut i vardagsrummet och satte sig i farbrorfåtöljen för att kolla på morgon-tv. Och där satt han. Tills han gick förbi sovrummet, såg att jag var vaken och då sade han “godmorgon”. GODMORGON?

Då blev jag fem år och skitbesviken. Inte. Ens. Frulle. På. Sängen? Det får jag ju alltid?

När man är fem år och skitbesviken gråter man Lille Skutt-tårar och plutar med underläppen. Det gjorde även jag och då gick jag upp och talade om precis hur femårigt besviken jag var. Och fick svaret:

– Men jag trodde verkligen inte att du brydde dig i år?

Alltså! Var skall jag börja? Min enda fråga var bara “KÄNNER DU MIG ELLER?”, sen satte jag mig i soffan och fortsatte pluta och tjura.

Då kommer kommentaren “men jag har en fin present, men den verkar ha suttit fast i Uddevalla i ett par dagar så jag vet fortfarande inte om den kommer idag” och så visar han beställningen han gjort.

Håll i er nu.

Verkligen håll i er.

Om man trodde att en våg i julklapp var lite … oromantiskt så var det intet mot vad som komma skulle tydligen.

Genom mina femårigt tåriga ögon ser jag en bild på en snordyr MOTIONSCYKEL.

*paus för mordiska tankar*

Ja, jag har nämnt att jag skulle vilja ha en eftersom jag suger på att ta mig till gymmet. Ja, jag har sagt att jag verkligen skulle vilja ha något att träna på här hemma. Det är inget jag har tjatat om (som jag har gjort om ritplatta och symaskin), men det har varit uppe på tapeten ett antal gånger det senaste året, det erkänner jag.

MEN ATT FÅ EN VÅG I JULKLAPP OCH EN MOTIONSCYKEL I FÖDELSEDAGSPRESENT?

Förlåt. En bild på en motionscykel. Och ingen frukost på sängen.

Jag vet att det är ett ilandsproblem, men det är mitt ilandsproblem. Herregud så avundsjuk jag är på kvinnor som har män som förstår sig på viktighetsgraden av något slags födelsedagsfirande.

Ikväll skall jag fira med tillresande öm moder och man, och pappa med styvmor.

Jag är osugen. Minst sagt.

En motionscykel alltså.

Men okay, när den väl kommer skall jag cykla skiten ur mig, bli orimligt snygg och smal, åka och träffa Robbie Williams, gifta mig med honom istället och fira alla kommande födelsedagar med honom sjungande Angels i örat på mig.

*suckar dramatiskt*

I went to Christmas 2014 and all I got was this lousy …

Posted on | by Victoria | 35 Comments on I went to Christmas 2014 and all I got was this lousy …

Minns ni julklappen förra året från maken? Den där hunden som man kunde styra med en app på telefonen eller vad det nu var? Alltså?

Nu hör det i och för sig till saken att maken själv dealade sig till att slippa köpa och få julklappar för ett antal år sedan, med undantag för jämna år och större bemärkelsedagar. Samma man som kan VARENDA replik i Karl Bertil Jonssons Jul, vilket får mig att undra om jag har närt en kommunist vid min barm. Eller ja, jag kanske inte har närt honom, men han kommer ju i närheten av barmen någon gång ibland.

Julafton började med att jag trampade i kall hundskit (jag håller med kommentarerna, det känns som lera men luktar SATAN och fastnar verkligen mellan tårna). Där lade jag ribban för julafton. Sedan hade jag, eftersom jag var en dag efter alla andra, planerat att ägna en del av dagen åt att hämta makens julklapp på Nordby. Som visst var stängt. Pga julafton. VILKA stora köpcentra har stängt på julafton undrar jag bara?

(Svaret är tydligen; de som livnär sig på norrmän?)

Så. Ja. Det sket sig ungefär lika mycket som det jag hade mellan tårna?

Klockan fyra skulle vi vara hos ömme fadern och även om det inte är långt alls (hela 200 meter) så behövde vi bilen för att få med oss hundar som inte var välansade samt juklappar modell större. Det finns en gräns för hur mycket som går att bära när man skall snubbla över och göra piruetter under hundkoppel medan man går, särskilt när man har två, det vet alla som någon gång hållit i ett hundkoppel. Man utför någon slags okoordinerad koppeldans medan man promenerar.

Tadam, då startade inte bilen eftersom värmaren hade gjort slut på batteriet.

Eftersom det är svårt att hitta sherpas och packåsnor här på västkusten var det bara att börja koppeldansa och knata. En med en dammsugare under armen (julklapp till ömme fadern tack och lov) och den andra med en enorm påse övriga klappar. Bear Grylls, släng dig i väggen.

Som tur var skulle julafton bli väldigt lugn och stillsam med bara fyra vuxna, två hundar, jättemycket mat och julklappar. Det vill säga inga Marty Feldman-ögon runt julklappspåsarna.

Först åt vi. Sen kollade det stora barnet på älsklingsprogrammet.

IMG_5677

Sen åt vi lite till och så hade vi julklappsutdelning och jag fick en hel del trevliga paket. Hade ju redan innan konstaterat att maken hade fyra stycken till mig (svårt chockad sådär generellt). Ett av paketen var oerhört underhållande och praktiskt. En thermomugg som var ovältbar. Ingen aning om hur det fungerar, men det fungerade, så nu kan Stor putta på muggen bäst han vill med sin uppkäftiga nos utan att välta den. Jag skall filma den när jag knuffar på den så skall ni få se, jag är våldsamt fascinerad.

So far so good.

Som ni vet hade jag ju en önskelista i år. Överst på den önskelistan stod en symaskin. Det fick jag inte. Men jag fick absolut inget alls på önskelistan så det måste verkligen ha varit hörbarhet nolla.

Och sen … sen trumfade han förra julen med en julklapp som jag övervägde att dänga i skallen på honom.

Jag VET att det finns män som är helt fantastiska på att köpa julklappar till sina fruar (min svåger till exempel), jag vet även att det finns folk i min närhet som gnäller över att de har universums sämsta presentköpande män trots att de får precis ALLT på sin önskelista nästan jämt. Som ljusstakar från Svenskt Tenn och annat SOM DE VILL HA (jag ger mig fan på att hon har fått en ny ljusstake i år).

Kom igen när ni får en våg i julklapp säger jag bara.

IMG_5678

EN VÅG?

När jag går omkring och gnäller över att jag är sälformad?

Men jag får ge honom cred för att han har stake, inte många män som skulle våga ge sin fru en våg i present, AV FÖRSTÅELIGA SKÄL.

Och om man nu skulle tro att han är av sorten som lär av sina misstag så är det fel. Jag har fått en våg i julklapp förut, 2007, och jag var ungefär lika jävla glad då. Även om jag vägde betydligt mindre.

Nu är det exakt 29 dagar tills jag fyller år och 45 är väl lite halvjämnt?

Mejkar han inte upp det då så … ja … då händer något. Som jag har 29 dagar på mig att klura ut vad det kan vara.

Ja, jag har givetvis hunnit väga mig cirka 20 gånger sedan jag öppnade paketet, därav den något kladdiga finishen på vågen. Mest i förhoppningen att jag kanske vägde mindre efter att ha bajsat eller att jag bara stod lite fel på vågen de andra 19 gångerna (det gjorde jag inte).

Jag vågar knappt fråga vad ni har fått?

Men det KAN inte vara värre än en våg, det kan det inte?

Vad fick ni?

God Fortsättning hörrni.

Från kravatt till … hurfanserhanut?

Posted on | by Victoria | 35 Comments on Från kravatt till … hurfanserhanut?

Jag har fått fotona från Dammråttan! Och att inte så mycket min lagvigde gör förvånar eller chockerar mig längre har just fått en lite förändring. Jag vet vad han skall få i julklapp, ett kok stryk och en klädkod.

Men först!

1520816_786429078079265_212588222737776928_n

Dammråtta Maggan (den hala ålen) och Dammråttekonditor Terje (hur fan kan man vara smal och snygg när man bakar kakor till vardags?).

Det ser ut som om hemsidan hans inte är riktigt färdigbakad, men bloggen finns ju att ge honom stående ovationer i åtminstone. Och jag är så imponerad att jag kommer skriva det SKAMLÖST stort.

 

nettbakeren.no

 

Sen kommer dum och dummast. Och då menar jag INTE ömme svärfar faktiskt. En person kan ha två epitet, det går alldeles utmärkt.

(Internt meddelande till maken) Kim för helvete, man går inte på middag i Carlsbergtisha! Aldrig någonsin faktiskt! (Jo, här i stan går det bra)

Nej, han är inte hemma än.

Det här är alltså mannen som inte skulle få för sig att gå till jobbet i jeans och tisha för … tio år sen. Det var slacks och skjorta och finskor som gällde. Sen bytte han slacksen mot jeans. Och sen bytte han allt.

Från att ha svept runt som någon jäkla Carl-Jan i kravatt på krogarna i Gbg på 90-talet till det HÄR?

10868074_786430128079160_3195705783428568678_n

Eller kan man åberopa tillfällig sinnesförvirring efter att ha delat hytt med ömme fadern i elva dygn? *muttrar*

I alla fall, proudly presenting i ordning uppifrån vänster:

Dammråttan: Margareta Strand (fan, hon var ju snygg hon med)
Konditor: Terje Skaar
Konditorlärling: Glenn Ludvig Pedersen
Illa Klädd Make
Bättre klädd svärfar (och nybliven 85-åring på fotot)

Och fotografen är: Ingvild Katrine H. Lines

Maggan, jag vet att jag inte känner dig men jag tvingar dig ändå. Du måste skriva ett gästinlägg här på bloggen om hur det gick till bakom kulisserna. Du bara måste.

*applåderar ALLA*

Äntligen äntligen ÄNTLIGEN löst

Posted on | by Victoria | 29 Comments on Äntligen äntligen ÄNTLIGEN löst

Lättnadens suck och allt det där för herregudihimmelen vad det höll på att driva mig förbi vansinnets gräns. ALLA var till slut misstänkta. Hela världen, mig själv inkluderad. Jag trodde på fullaste allvar att det kunde hända att jag hade gjort det utan att veta om det och den tanken är ju fascinerande vanvettig faktiskt. Sedan blev det en knorr på det som inte ens Master Dammråtta visste om faktiskt, mer om det senare.

I alla fall. Först och främst (sorry Master Dammråtta) kudos till Margareta (eller Maggan som hon tydligen kallas) som jag skrev om i början av mysteriet, efter första tallriken. Här är det inlägget.

Men där hade jag missuppfattat, Margareta var inte en av de som gick i hytten. Hon var däremot den som hade hand om servisen för maken och svärfar och det var även hon som var en del i kvartetten som genomförde det här. En STOR del. Och nu kommer det vara komplicerat så ni får hänga med helt enkelt.

När det första fatet kom och maken började sin egen undersökning på båten tog han med sig lappen upp till middagen för att fråga just Maggan om hon visste något eller om hon möjligen kunde luska lite. Och så visade han Maggan lappen hon själv hade skrivit. Snacka om pokerfejs på den tjejen för hon höll masken och sa att hon givetvis skulle hjälpa till, men att hon inte visste något. Det var den kvällens rapport från Hurtigruten, maken hade alltså inte misstänkt henne alls, utan sa bara att hon var hjälpsam och skulle kolla runt.

Jomen tjena. Kolla runt. Hon behövde ju egentligen inte kolla särskilt mycket alls faktiskt eftersom det var sin egenskrivna lapp hon fick upptryckt i ansiktet utan att tappa fattningen alls. Så givetvis kollade hon inte runt överhuvudtaget. Hon rapporterade bara till logistikansvarig bloggläsande väninnan i land att hon hade fått frågan vid den middagen och att maken fortfarande satt intet ont anande. Oerhört underhållande. I efterhand.

Där och då började jag ju misstänka Fru M. För att hon är en spjuver generellt. Vilket jag ju skrev i bloggen med. Men efter att ha upplyst henne om att hon var suspect no 1 så sa hon saker som fick mig att göra en tankevurpa. Eftersom jag vet vad hon jobbar med så var steget till Hurtigruten egentligen ganska långt och hon började prata om Enlisailivet. Och då fastnade jag på maken i familjen, Ola (Elefantpenismannen). Eftersom kommentaren om de vikta elefanterna dök upp i bloggen. Han är den enda som viker elefanter såvitt jag vet. Han hamnade om suspect no 2 och blev även han ordentligt grillad, men både han och frun svor lika dyrt och heligt som Fru M att de inte hade något med saken att göra.

Då kände jag mig som Mellberg. Jag höll på att bli TOKIG. På riktigt tror jag?

Hur tjejen i repan som printade tacket kommer in i bilden är fortfarande ytterst oklart, men det kanske spred sig hos personalen?

Sen kom fat nummer två, med den stora dammsugaren i samma veva som mystiska kommentarer som i princip INGEN känner till. Byxorna har jag varken skrivit om på bloggen eller på FB vilket gjorde mig besatt av människor som visste vem maken var irl (eftersom han inte hade byxorna med sig på resan) och Partagas har jag skrivit om en ENDA gång på FB. När Liten var fem veckor gammal och valde oss på kenneln. Där någonstans vred jag ut och in på hjärnan.

head-explosion

Och kände mig så här i flera dagar.

Just det! Eftersom jag hade mina misstankar om Fru M ganska tidigt gav jag även maken hennes förnamn (nu råkar jag veta att hon är lite hemlig av sig så jag skriver inte ut det här), så jag TROR att han även namedroppade det till Maggan. Utan respons.

Nu kommer knorren som ingen av dammråttorna visste om. För ingen visste om det alls. Ytterligare en anledning till att svärfadern prompt skulle åka tur och retur och just det här datumet var att han fyllde 85 år igår.

Igår var det även Captain’s Dinner och Dammråttorna gav sig tillkänna. Först Fru JÄVLA M här hemma, till mig (JAG VISSTE DET…men ändå lurade hon skiten ur mig). Och ungefär samtidigt på båten dök Maggan, konditorn och konditorns lärling upp vid makens och svärfaderns bord och presenterade sig som Dammråttorna. Sen kom en fotograf och plåtade dem vid bordet.

OCH HÄR SKALL FOTOT VARA SOM ALDRIG KOMMER!

Dum och Dummare liksom. Stendummast satt ju här hemma i soffan och försökte lösa det.

Knorren i det hela är att svärfadern blev fullkomligt skräckslagen eftersom han absolut inte ville bli firad och så hör han lite illa så han fattade inte att det var dammråttsrelaterat utan trodde att någon fått nys om hans födelsedag. Men se DET visst inte dammråttorna. Och när maken relaterade det hela till mig efter middagen skrattade jag så tårarna rann vid beskrivning av livrädd svärfar. Tajmingen var klockren och de visste inte ens om vilken tajming de hade. Skrämda svärföräldrar är ALLTID ett gigantiskt plus.

Det visade sig i alla fall att Maggan hade fått önskemål från Fru M i land och ägnat nätterna ihop med Hurtigrutens konditor Terje (kolla för guds skull hans sida nettbakeren.no och ge honom all kudos i världen för jobbet han gjort, för det är ju ett jättejobb de har gjort nattetid)

Och hur kände Fru M och Maggan varandra? Jo, någon gång på forntiden var de arbetskamrater trots att de idag jobbar inom vitt skilda branscher. Det var ett lyckokast att Maggan mönstrade på just Finnmarken. På den här resan.

Jag skulle vilja ge stående ovationer till Fru M, Maggan, Terje och övriga dammråttor på plats, men det kan jag inte, så jag får nöja mig med att göra det i bloggen.

Vilket jobb, vilket pokerfejs och vilket sjukt roligt mysterie de satte ihop.

Nu förväntar jag mig ett gästinlägg av Maggan för att få historien bakom kulisserna. Eftersom jag inte har en aning om hur det har gått till, bara ATT det har gått till.

Och det är jävligt skönt att slippa känna sig som Mellberg.

(Just det. Den där Fru M har ett läskigt bra minne. Kevlarbyxorna hade vi pratat om EN enda gång. Och EN enda annan gång hade vi pratat kennlar och jag hade berättat om Litens kennelnamn. Hon hade inte ens sett fotot på FB som var min misstanke.)

Stor gigantisk kram till Maggan, Terje och Fru M för ett sjukt bra iscensatt deckarmysterie.

När jag åker Hurtigruten kommer jag inte tala om det för någon alls. Och ge igen 😉