Category: Mannen i mitt liv

Och det pyser i skallen på mig. Eftersom jag var färdigletad. De misstänkta var hittade och jag var på väg med handklovar (med fluffigt rosa ludd på såklart).

Efter de här kommentarerna …

Och kommentaren innan som handlade om elefantvikning som jag var SNÄLL nog att deleta för att maken inte skulle se den, så var det klappat och klart. Det var Elefantpenismannen med hustru (Enlisailivet). Såklart. Vem annars skriver om vikta elefanter?

Men jag blev Mellberg i Läckbergböckerna. Den lite puckade polischefen som går händelserna i förväg. Inte Erika.

OM det nu mot all förmodan inte är Ola, som fortfarande är misstänkt på indicier. Starka indicier. Så har jag totalt tappat det. För både han och frun påstår sig vara oskyldiga.

Sen står det även i någon kommentar att de har lämnat ledtrådar och då undrar jag givetvis vilken roll maken spelar i det här om jag är Mellberg? Han är ju uppenbarligen blind OCH döv i sina spaningsförsök om han inte ens ser eventuella ledtrådar? Eller är det verkligen så att jag inte ser skogen för alla träd?

Vad vet vi så här långt då?

Vi VET att det är någon som är skillad nog att kollra bort mig med IP-adresser i sina kommentarer vilket kräver ett visst hum när det gäller just IP och analyser.

Vi vet ÄVEN att det är någon som har koll på bloggen, annars hade inte fokus legat på dammsugare. Och foppatofflor.

Sen vet vi att det är någon som har koll på mitt privatliv utanför bloggen men ändå på FB. Eftersom vi har Partagas, kevlarbyxor från Pelle P (som inte är med på resan). Och de förbaskade vikta elefanterna. Jag känner ingen mer än Ola som viker elefanter (vad jag VET). Jag känner ett par stycken som är skillade nog när det kommer till IP.

Och så skall jag SKÄRPA MIG? För att Dammråttorna känner sig avslöjade.

Till saken hör ÄVEN att Hurtigruten har mer än en båt och jag kan inte påminna mig om att mer än en person vet vilken båt han är på. Vilket är min kompanjon. Hon är även skillad nog när det gäller datatjafs, men med sex barn och en annalkande  jul så näe, jag kan inte misstänka henne. Det går bara inte.

Någon behagar skämta med mig aprilo, och jag är totalt clueless IGEN.

// Mellberg

Och då menar jag mig själv, eftersom jag går upp i atomer av både imponering och nyfikenhet.

Nummer ett på listan numera är … vilken stjärnkonditor som helst. Och så får jag feeling, jag måste såklart ordvitsa, det är inte “deckare ombord” längre – självklart måste det ju vara “däckare ombord”?

Nu är båten annorstädes, eftersom båtar flyttar på sig. Idag har Dammråttorna varit framme igen dessutom. Med en skapelse som är ÄNNU tjusigare. Därav min misstänksamhet mot just alla stjärnkonditorer varav jag inte ens känner till någon.

Är det någon som känner till ett litterärt verk där huvudpersonen dör av dammsugarformat bakverk? Jag gör det inte, men efter den här turen har min lista av bokidéer ökats med minst en. Och nej, jag har fortfarande inte en susning om vem som ligger bakom det här. Just nu är hälften av mitt fniss de serverade dammsugarna och den andra hälften av mitt fniss en totalt clueless svärfar där maken har försökt förklara varför han får bakverk hela tiden och att han faktiskt inte har en affär med någon i servisen. Gissa om det är lätt att förklara för någon som inte har en aning om vad en blogg är?

Svärfar är övertygad om att “piltongen” har en affär med servisen.

Idag kom den här.

Kära Dammråtta. Jag tycker också att det är väldigt beklagligt att han inte har tagit med sig foppatofflorna så att du kunde gjort mig en björntjänst och slängt dem.

Men kolla detaljerna!

Fatta varför jag misstänker stjärnkonditor?

För jag har enormt svårt att tro att just dammsugartillverkning är en “dagens” på Hurtigruten? Det här är ju mad skills?

Dammråttorna (på fatet) är helt klart i skalenlig storlek med dammråttorna här hemma (i jämförelse med dammsugarna alltså).

Jag är förbluffad och nyfiken. Och SJUKT sugen på att åka Hurtigruten.

Sorry Mona, men det verkar tusen gånger mer spännande på den här båten.

Faktiskt.

Nu skall jag bara sitta här och häpna lite innan hjärncellerna måste jobba igen.

Nu verkar våra kära dammråttor vara väldigt close to home. Och fortfarande väldigt smarta.

För det första, jag har ALDRIG skrivit i bloggen om makens kevlarbrallor. Som han har ett gäng av, eftersom de är de enda som han låter bli att göra sönder så ofta. Han har heller inte med sig något par, bara jeans. Däremot finns det säkert bild på dem. Någonstans. Men VEM tänker på en sådan sak?

Sen kommer Partagas, som jag heller inte skrivit om och som … just ingen alls vet något om. Liten heter Partagas i stamtavlan. Men det är ju inte direkt något konversationsämne någonsin. Inte ens våra närmast sörjande skulle ha en aning om jag ställde frågan vad Liten heter i stamtavlan. Verkligen INGEN.

Med tanke på att Partagas inte direkt är känd för något annat än cigarrer så känns det väl lite otroligt att det skulle vara en slump?

Döden på Nilen ain’t got nothing on Hurtigruten säger jag bara.

Dammråttorna vet mer än … vad vi själva vet?

Jag har träningsvärk i hjärncellerna nu.

PS: Men ni är lite fega kära Dammråttor. Ni har fortfarande inte hämtat fatet och den fina tack-lappen 😉

PS2: Det börjar bli dags att kalla in Vera Morgana Bengtsson

Den bruttan är inte att leka med på ett rederi.

Saker maken har kommit fram till (jag har alltså inte varit involverad alls, han upplyser mig i efterhand):

Lappen är ju faktiskt skriven på svenska (med väldigt vacker handstil dessutom), det eliminerar ett gäng på båten

Han har bara sett två stycken gå i hytten, en kille och en tjej (som är svensk och som han tror heter Margareta), killen är eliminerad pga handstilen (vi kan låtsas att han har anlitat handstilsexperter nu)

När han gick till någon slags reception för att fråga om han fick låna printer svarade tjejen bakom disken att hon kunde printa åt honom om han mailade till henne. Han hade gjort en bild i paddan och paddan var under armen så han mailade direkt. Sin tackbild till den som nu kanske inte vågar sig tillbaka till hytten för att hämta fatet hehe.

När tjejen i repan fick mailet frustade hon över hela skärmen och sa något i stil med “är det du?“.

Men hon var norsk och kan med andra ord inte ha skrivit brevet.

Slutsats hittills, det är flera misstänkta på båten som vet om det här ljuvliga tilltaget.

Och fatet är dammsuget, som synes.

Någon som har fler idéer och förslag att ge honom?