Tycka Turist Trist!

Årets första, men absolut inte sista, turist är utskälld. Efter noter.

I vanliga fall brukar turisterna skällas ut från båten/bryggan för att de inte är läskunniga och kan skilja på privata båtplatser och på gästhamnsplatser. Men antagligen mest för att de är respektlösa, gästhamnen är full, vi har båtplatser på bryggan närmast stan och norrmän ooohoooorkar inte gå så långt när de skall till Systembolaget och hamstra. Så de är nödgade att ta vår båtplats, fast det står “privat” med så stora bokstäver att det går att se från månen utan teleskopkikare. Oftast ligger det även ett rep på tvären över båtplatsen också, men det knyter de helt sonika upp och parkerar nonchalant sin båt. Stackare. Som ser så dåligt, och läser så illa.

Blir de tillsagda, alltså de gånger vi ser det innan de hunnit lägga till, så är svaret ALLTID:

– Jamen vi skall ju bara gå och handla/gå och äta/gå på toa (eller något annat som “bara” måste göras).

Och säger man åt dem att dra blir man kallad allt från könsord till…ja…satans avkomma. Det där med ursäkter är inte deras grej.

Men idag hände det för första gången i bil. Och klimakteriekossehumöret fick komma ut och leka på allvar. Man undrar hur folk är funtade egentligen.

Vi firade gårdagen hos svärfar, med fyra stycken 80 plus-åringar. Astrevligt. När vi skulle hem vräkte regnet ner och trots att det bara är sisådär 500 meter att gå hem var vi inte jättesugna på att bli dyngsura, så vi snodde svärfars bil. Svärfar kan knappt gå, och har handikapptillstånd i bilen, och idag skulle jag köra tillbaka den till honom samtidigt som jag tänkte uträtta lite ärenden.

Det var galet mycket folk i stan. Barnvagnar som körde på mig och folk som gick fyra i bredd på trottoarerna. Helt enkelt dumskallarnas (turisternas) sammansvärjning. Det värsta är att de som uppför sig absolut sämst är de som är så kallat vuxna, de i min ålder och äldre. De bakfulla kidsen är oftast svintrevliga.

Inte en enda ledig handikappparkering i hela stan. På riktigt. Och utan att säga för mycket om vårt grannland så var det inte precis svenska registreringsskyltar på de felparkerade bilarna. Herregudihimmelen som jag såg rött. Men till slut hittade jag en ledig handikapplats. Som bilen framför mig körde in på. Det höll på att bli det sista den bilen gjorde med lacken intakt.

Jag körde upp vid sidan om honom, en kille i min ålder med två små barn i baksätet, vevade ner rutan på passagerarsätet och pekade på handikappskylten på gatan och frågade:

-Du ser att du står på handikapp eller? Har du tillstånd? (medan jag visade mitt (svärfars) tillstånd)

– Näe, men vi skall bara köpa glass.

Det där “vi skall bara”! Det finns inget i världen som får igång alla mina cylindrar. Jag blir som en övertänd V8:a, och mullrar ungefär lika mycket.

– Då föreslår jag att du kör härifrån NU. För jag SKITER i att du bara skall köpa glass. Jag har tillstånd, du har det INTE.

– Jahaaaa, så DU skall ha platsen? Ja du ser ju VÄÄÄÄLDIGT handikappad ut! (snorkig översittarton och med en dialekt från kungliga hufvudstaden)

Då brast det för mig.

ÄR DU DISTANSLÄKARE ELLER SYNSK? Hur fan i helvetes jävlar kan du se, genom att bara kolla fejjan på mig med ett bilfönster mellan oss, om jag har benprotes eller inte? ANTINGEN FLYTTAR DU BILJÄVELN NU ELLER SÅ KÖR JAG PÅ DIG SÅ MÅNGA GÅNGER ATT DU FÅR EN WHIPLASHSKADA OCH KAN ANSÖKA OM HANDIKAPPTILLSTÅND DU MED!

Ungarna började grina, och pappan backade ut från parkeringen med ljusets hastighet. Så snabbt att han höll på att backa in i stolpen med handikappskylten. Och jag fick inte ens en gnutta dåligt samvete. Jag satt bara i bilen och log elakt mot honom medan jag rattade in på “min” parkeringsplats.

För det första hade han ingen aning om ifall jag faktiskt var handikappad, och kunde därmed ha sårat mig enormt genom att dels nonchalera parkeringsförbudet och mitt tillstånd, och dessutom snorkigt ifrågasätta ett eventuellt handikapp.

För det andra, jag skulle parkera bilen åt svärfar. Som inte klarar att gå mer än ett par meter till sin bil, och inte skall behöva ta en taxi för att komma åt sin bil för att en respektlös vuxen “bara” skulle köpa glass åt sina ungar.

För det tredje ljög han så tungan blev svart. Det finns inte en glasskiosk inom en radie av en kilometer där han parkerade. Han skulle bara helt enkelt chansa och ljuga sig ur situationen.

Det var det första sommartecknet i stan. Årets första utbrott på korkad turist. Här finns det gott om fiskmåsar och de med IQ fiskmås.

Nu kan jag bara bli bättre. Övning ger färdighet. Klimakteriehumör ger ännu bättre färdigheter.

Må badjävlarna överleva sommaren. Jag är verkligen en hemsk människa. Men nu har jag åtminstone gapat så mycket att jag känner mig så tillfredsställd att maken kommer få en lugn kväll.

Jag känner nästan att jag kommer klara av att vara rar ikväll.

Men jag lägger in en brasklapp för oförutsedda händelser för säkerhets skull.

Vad är klimakteriet egentligen för satans påfund?

Saxat lite ur sjukvårdsupplysningen:

“Klimakteriet, övergångsåldern, inträffar oftast i 45–55-årsåldern och varar vanligen i två-tre år. Det börjar många gånger med att mensen förändras. De flesta kvinnor får någon form av besvär i övergångsåldern, till exempel svettningar, sömnsvårigheter eller sköra och torra slemhinnor i underlivet.”

Två-tre år…MY ASS. Enligt min stamtavla har jag ärvt alla dåliga egenskaper från min mor. Och hon har som sagt varit konstant förbannad sedan hon var 35 år, gissa hur praktiskt DET var med en klimakteriekärring och en pubertetstrotsare under samma tak? Ja, vi har slagits på riktigt. Hon rev sönder mitt halsband, jag slet sönder hennes tröja, allt medan min stackars styvfar (som är tio cm kortare än både mig och mamma) kämpade med att försöka dra isär oss. Hade hon och mormor varit utställningshundar hade det högst troligt avråtts från att avla vidare på den linjen.

“Klimakteriet skulle kunna liknas vid en omvänd pubertet. Under klimakteriet producerar kroppen allt mindre mängder av det kvinnliga könshormonet östrogen, och några år efter den sista menstruationen är östrogennivån i kroppen lika låg som före puberteten. Det är just den minskade mängden östrogen som gör att man får övergångsbesvär. Det kan bland annat vara vallningar, det vill säga plötsliga inre värmevågor, och svettningar.”

HAHAHAHAHA! Bland annat vara vallningar? BLAND ANNAT? I detta nu (sluta läs om ni inte vill ha bilden på näthinnan) sitter jag i luftkonditionerat hus, iklädd enbart trosor och svettas som om jag hade sprungit New York Marathon i bävernylonoverall. Det har vissa fördelar att jobba hemma, hade jag jobbat i ett kontorslandskap hade det varit högst olämplig klädsel. Troligen otillåtet. Men jag hade antagligen klätt av mig i alla fall. Det enda jobb som skulle fungera hade varit ensam ansvarig för något slags kylrum. Dagab kanske. Men utan arbetskamrater, eftersom det är jättelätt att slå ihjäl irriterande medmänniskor (motmänniskor) med djupfryst grytstek.

“De psykiska problem som kan uppträda i samband med klimakteriet är nedstämdhet, att man lättare blir irriterad och får svängningar i humöret liksom ökad oro och svårt att sova.”

Jag föddes som sagt irriterad. Och irriterande. Så det där med att man “lättare blir irriterad…”, återigen…HAHAHAHAHA! Jag är arg jämt. Svinförbannad. Så här arg:

20130620_133904_resized

(Ja, jag svettas i håret. I hårrötterna till och med. Trodde inte det var möjligt)

Sova? Jomenvisstabsolut. Om jag inte vaknar mitt i natten och har en vallning. Och här trodde jag att vallningar bara gjorde att man kanske får lite pattsvett. Fetglöm. Först svettas man (jag) ur varenda por, och sedan är jag arg. För inget alls. Inatt var jag uppe på toa vid fyrasnåret, kunde inte somna om, och låg på allvar och funderade över olika sätt att dräpa en man. Vet ni att man kan injicera något, minns inte vad, i ollonet så karln stendör. Och man efterlämnar inga spår, för hålet i just mannens ollon drar ihop sig så att inte ens en patolog kan se det, plus att ämnet var något som redan finns i kroppen men inte är så bra när det sprutas in i snoppen. Det låter ju som en fullständigt normal nattfundering.

Däremot är jag inte så himla orolig, det har jag inte tid med mellan alla svettbrytningar och vansinnesutbrott.

“Ungefär 7 av 10 kvinnor får besvär under klimakteriet. 3 av dessa har så svåra besvär att det påverkar livskvaliteten negativt.”

HAH! Inte bara min livskvalitet. Även alla som befinner sig i min omedelbara närhet. Jag kan lova att 7 av 10 MÄN har fått en väldigt försämrad livskvalitet även de. Om de stannar hos frugan. Det där med att män byter ut sin fru mot en yngre modell börjar mejka mer sense. Det handlar inte om att vi blir tråkiga och inte har silikontuttar. Det handlar om självbevarelsedrift och de som stannar måste ha någon slags dödslängtan.

“Dessa besvär varar hos de flesta kvinnor i sex månader till ett år, men det finns kvinnor som har kvar besvären i 10-15 år och i enstaka fall hela livet.”

HELA LIVET! Jodå. Hela livet. Kan vara lite besvärligt. En smula jobbigt.

Jag kommer få flytta till en väldigt öde ö. För är den inte öde från början, så lär den bli det efter ett par vallningar.

Jag tror att klimakteriet är anledningen till att det heter Moder Jord. Nu är Moder Jord så gammal att hon har hamnat i klimakteriet, och det sker mer och mer naturkatastrofer. Tsunamis, jordbävningar, översvämningar. Glöm växthuseffekten, det måste vara en manlig och rationell förklaring. Klart som korvspad att det ligger en klimakteriekossa bakom allt som händer.

Rapport från Göteborg

Jomensåatte…jag åkte tillbaka till Göteborg. Har inte sett huset på över två veckor. Hade hoppats att Joe Labero varit på besök så att det magiskt var storstädat. Eller att maken faktiskt hade lyft ett finger eller två medan han varit här ensam. Men icke sa nicke, samma nuclear wasteland som vanligt.

Ett par anledningar till att jag åkte hem. Jag skulle få ett paket med fyra par jeans, två par shorts och en tröja från min älsklingskund/väninna. Det kom inte. Jag hatar Posten jättemycket. Gråt och tandagnisslan. Kommer det inte imorgon kommer jag gråta på riktigt.

Däremot kom min ömma moder med mat, och lite käcka råd om klimakteriet. Eller ja, ett enda råd egentligen, och det var “se fram emot att vara förbannad de kommande 30 åren, jag är ju fortfarande förbannad”.

Mhmm…men det låter ju lovande eller?

Men det var trevligt med besök, och så var det trevligt att två eBay-fynd dök upp i brevlådan. En tubklänning med mycket resår, så man slipper Spanx och kan äta jättemycket utan att det märks (dock överdrev jag en smula med storleken så antingen får jag sätta in extra resår upptill eller så får jag snabbfixa silikontuttar). Och de här plupparna:

pluppar

Oerhört praktiska pluppar. Någon som kan gissa vad det är? Ni får en ledtråd. Det är inte en menskopp.

Nu skall jag hänge mig och varulvar och vampyrer och avsluta dagen med True Blood. Och dregla ihjäl mig efter Eric och Alcide!

Hörbarhet nolla och kärt återseende

Idag kom maken. En dag för tidigt, som en bonus. Och jag får väl erkänna att det var ganska trevligt att se honom eftersom jag knappt sett röken av honom på två veckor (har däremot känt den distinkta fisdoften de få nätter vi spenderat under samma tak).

Han hade hämtat ut lite paket som hade kommit till mig i Gbg som han hade med sig upp.

Först var det jätteroligt att se honom. Tyckte både jag och hundarna. Hundarna fick förtur på välkomsthälsandet, och Liten pussade honom så hårt på munnen att han nästan bet igenom läppen. Blodvite uppstod och då var det min tur att få en puss. Kommer helt klart bli omvänd ordning nästa gång.

Sen gick maken in i duschen och jag packade upp mina paket. Jag hade köpt två nya hattar. Väldans fina. Tyckte jag. Han den där jag bor med skrattade så han kissade ner sig och sa att jag såg ut som…

rattlesnake

…gubben till vänster i bild. Min man tycker alltså att jag ser ut som en gammal tjock gubbe som jobbar med att fånga skallerormar i Texas (jag kollar inte på det, han följer tydligen det programmet på Discovery).

Då blev jag lite gramse och sa att JAG i alla fall tyckte att jag var fin. Hatten var dessutom blå.

Sedan packade jag upp mina Spanx och provade. Jag skall på bröllop, jag skall ha klänning, det finns ett visst behov av magi som jag trodde Spanx skulle vara. Det var det inte. Jag gissar att det antagligen inte finns några genvägar i form av trolleriunderkläder. Man måste antagligen träna och äta lite mindre rysk yoghurt.

Vad han sa om åsynen av mig ett ett par hudfärgade Spanx tänker jag inte ens återge. Men det hånskrattades en hel del, och han förstod inte riktigt vad de fyllde för funktion mer än att vara fruktansvärt fula. Då blev jag ännu surare och satte på mig gubbhatten ihop med Spanxen.

Till sist packade jag upp ett bokpaket. En bok till honom (med bilder på väldigt gamla skepp i Strömstad från olika krig) och en bok till mig (med noll bilder i, som handlar om energitjuvar).

bok

Jag läste baksidan för maken, för att liksom betona allvaret i att han SKULLE kunna vara en energitjuv.

Jag: – Finns det någon i din närhet som gör dig oförklarligt trött och får dig att må dåligt? Någon som inte lyssnar på dig … … …
Han: – … … …
Jag: – Men HÖR DU INTE VAD JAG LÄSER?
Han: – Va? Vad sa du?

I rest my case.

Nu skall jag lägga mig och läsa och börja sortera ut lite energitjuvar i min närhet. En vet jag redan om, men behöver en spark i arslet för att göra mig av med henne. Efter en halvtimmas umgänge med maken känns det som att även han ligger rätt brunt till.

Men han får vara kvar till andra gallringen tror jag.

Saker jag inte visste om klimakteriet

Men som jag önskar att jag hade vetat! Så hade jag åtminstone haft en sak mindre att reta upp mig på.

Jag är medveten om att jag är tidig, och jag är medveten om att det kommer bli värre. Min morsa är 65 och har varit förbannad i 30 år. Eller ja, hon var säkert förbannad före det med, men helt klart blev hon bara mer och mer förbannad. Ungefär som jag.

Så, en kort del ett:

  • Jag fick synproblem när jag med raska kliv rusade rakt in i klimakteriet
  • Synproblemen gav mig ögonmigrän
  • Ögonmigrän gör ont
  • Smärta gör mig förbannad
  • Det finns medicin som tar bort migränen
  • Medicinen gör mig trött (men inte sömnig, bara degig)
  • Tröttheten gör mig förbannad
  • Migrän kommer på natten
  • På natten får jag ofta även vallningar
  • Vallningar ger mig pattsvett
  • Pattsvett gör att jag vaknar
  • Vaknar jag har jag svårt att somna om
  • Sömnbrist gör mig förbannad

Nyckelordet är ju helt klart “förbannad”. Inte undra på att Gunilla Persson är så infernalist arg hela tiden. Jag börjar relatera till henne. Även det gör mig förbannad.

Jo, jag fick ett migränanfall inatt. Nu är jag klubbad, arg och svettig.

Så här ligger jag och har svinsnygga ögonfransar helt i onödan.

Som Fru M bad om. Tips att laminera och lägga i handväskan. Du kan börja nu, det kommer mera.

Jag lovar.

Eller ja, det kanske kan tyckas vara mer ett hot än ett löfte?