Hej älskade älskade fotmaskin. Jag inser att kroppen sviker mig när det första jag gör vid ankomst Strömstad är att sätta på dig.
Jag lovar att aldrig mer lämna dig i så många dagar. För du har inte bara hjälpt mig med mina onda svullna ben, mina nattvallningar är inte lika frekventa.
Vi skall aldrig mer vara isär så länge. Du mötte mina stabbiga smärtande ben på dina små hjul i solnedgången. Och nu sitter vi här fot i fot.
Det finns bara en av oss och det är vi!
Här är vår älskade och hatade men nödvändiga Hollywoodfru:
Och här är Strömstadfrun, som utlovat.
Det finns vissa likheter. Men jag måste öva mer på posen. Det lär komma fler bilder ju mer vi närmar oss programmet. Självutlösare och motsträviga hundar gjorde inte det hela enkelt. Det fick bli en levande, en i plysch och en bakom ryggen. Och det här skall helt klart bli min nya hobby (mani), att göra mig så lik Gunillas olika poser som det bara går. “Döden” i pälsen har jag ju redan gjort. Men den här var det längesedan jag lovade att ta.
Det som skrämmer mig mest är att jag äger en liknande klänning. Som jag förvisso aldrig använt ute bland folk.
Borde det inte skrämma mig mer att jag kan göra mig skrämmande lik?
Icke!
Det har börjat rassla in foton i bröllopsappen. Även lite information om hur det var, och det var tydligen urtjusigt. Någon jämförde det med Oscarsgalan, en annan med fest i Hilton-anda. Med tanke på att det där jäkla slottet tog 350 euro per kuvert så borde det vara festernas fest.
Sen såg jag bruden. Iklädd bröllopsklänningen. Och nu vill jag skilja mig, hitta en ny man, så jag kan få gifta mig och se ut så här.
Utan att veta om det så var jag inte helt fel ute när jag ville ha den där 20-talsklänningen. Jag hade ju åtminstone matchat bruden fast med en lite mer Ullared-variant jämfört med hennes.
Bruden och klänningen var löjligt vackra. Min dröm om att se lika vacker ut kräver dock ohemula mängder med pulverdiet först, för självinsikten talar och säger till mig att den inte skulle sitta riktigt likadant på mig.
Men tänk. En sådan klänning. Med dubbla Spanx undertill. En man som håller ett liknande tal som Norges kronprins gjorde till Mette-Marit (jag såg inte ens bröllopet, jag läste talet i GT dagen efter och grät Lille Skutt-tårar för att det var så vackert). Kanske en glassko eller två?
Jag såg även filmen när brudparet dansade sin första dans. Och Oh.My.God! Det var inte direkt wienervals. Det var kärlek som osade erotik.
Näe, jag har ingen aning om varför jag alltid vill gifta mig sådär überromantiskt när jag ser sådana här saker. Egentligen är jag inte ett skit romantiskt lagd. Men att se att folk i min närhet faktiskt genomför sådana saker helt naturligt så blir jag fem år igen, och stampar ilsket med foten i golvet och säger “JAG VILL MED”.
Det där genomtänkta och faktiskt planerade bröllopet i Vegas känns helt plötsligt som en värdelös idé. Ingen klänning. Inte ens ett tal. Nyblivna maken somnade under prålig Las Vegas-show som vi var på efter bröllopet. Det mest påkostade var roomservicen med frulle på sängen dagen efter.
Och maken i en Hawaiian Tropic-skjorta inköpt på Wal-Mart för tre dollar.
Det är nog säkrast att jag slutar kolla på appen med bilder och filmer.
…men jag har varit fullt upptagen med att vara klimakteriekossa. Varför lär man sig inte detta i skolan, eller åtminstone snackar om det på kafferasterna?
Folk i allmänhet kan prata om färgen på barnbarnens bajs, men klimakteriet eller andra underredesrelaterade åkommor verkar vara tabu. Undantag för underredesinformation är förstås förlossningar. De kan ältas in absurdum. Att de bajsade på sig, hur moderkakan såg ut, ifall de sprack från framstjärt till den förlossningsslappa ringmuskeln. Då finns det absolut inga tabun. Fascinerande.
Jag umgås fortfarande med alla tjejer från min grundskoleklass, och under en period födde alla barn. På riktigt. Alla utom jag. Gissa hur trevliga DE middagskonversationerna var när vi träffades?
– Men varsågod, skall du inte ha lite mer köttfärssås?
– Hörrni tjejer, tog ni lavemang innan?
– Åh guuuud…mig fick de sy med tio stygn, jag kunde inte bajsa på flera veckor!
Att prata om klimakteriet känns som när man var tonåring och pratade om onani. Alla läste om det i Mitt Livs Novell, men absolut INGEN erkände att de faktiskt gjorde det. SÅ himla äckligt och onaturligt (sen sägs det att man får håriga handflator)!
Nu är det istället ingen som säger att de möjligen skulle ha hamnat i klimakteriet. Så HÄR tidigt? Nej nej, absolut inte. Humörsvängningar säger du? Jaaa, det har jag, men det har ju med min depression att göra och jag äter ju antidepressiva så DET har ju absolut inget alls med klimakteriet att göra.
Jag börjar misstänka att vår generations klimakterie har blivit depression. För depression är rumsrent och det har ju var och varannan människa. Ungefär samma symtom, men att vara deprimerad är okay, medan att tänka sig klimakteriet – nej då blir man väl av med sin kvinnlighet och det går ju inte an?
I mitt fall är jag askvinnlig (mja, inte mindre kvinnlig än förut i alla fall), men skitförbannad. Inget annat har hänt ännu. Förutom att jag tappar humöret. Och det har jag haft svårt att hålla reda på i hela mitt liv. Det har liksom inte blivit bättre. Med tanke på att det “bara” är hormonerna som svajar så kan man tänka sig de där perioderna med både PMS och lite klimakterievallningar. Helvetet på jorden. För både mig och alla i min närhet.
Så. I lördags skulle vi ju ut med båten. Jag satt på båten och myste med jyckarna och kollade på folk i det fina vädret. Fick bonusbanna en och annan norrman, och sedan var det dags att åka ut till valfri “öde” ö. Ut på böljan den blå, jag kollade hundarna med ett öga och kollade tillförordnad kapten med det andra (ja, vi är två kaptener på båten – det brukar funka dåligt men är inget att göra åt). Men nu låg fokus på att Liten inte skall bli båträdd utan tycka att det är kul eftersom vi inte ha åkt så mycket.
Vips hade vi Kosterfärjan vid sidan om oss. Och den ger ordentliga svallvågor. Inget var surrat och det stod prylar mest överallt eftersom det var så stilla ute. Försök hålla i två hundar så det inte regnar tvåliters Ramlösa i huvudet på dem samtidigt som man själv håller balansen. Det gick sådär.
Det räckte för att jag skulle explodera på maken. Han borde ha sett den. Han borde helt klart ha sett den före jag gjorde det eftersom vi har en miljard elektroniska mackapärer som visar sådana saker om man nu råkar vara blind för allt annat, eller inte kan vrida på huvudet.
Då blev jag så monsterarg att jag bad honom köra in mig till stan igen. Oresonligt vansinnigt arg. Jag mönstrade av, tog min väska och hundarna och gick tillbaka till lägenheten medan han åkte ut till den planerade ön. Sen var jag arg i flera timmar, ända tills jag mentalt hade sparkat mig så trött att jag somnade.
Igår vaknade jag med mina älskade jyckar. Då firade vi tre min och makens förlovningsdag, för han var ju kvar på ön. Och så var jag lite mer dramatisk. Eller kanske snarare martyr. Eftersom vi aldrig firar vår förlovningsdag, men just igår var det tydligen svinviktigt. För då kunde jag ju bli arg igen.
Ej att förglömma, det var dessutom tillbakaresedag, och jag hade en missad Barcelonaresa i bagaget vilket gjorde susen för humöret.
Nej, vi har fortfarande inte talat med varandra.
Men däremot hade jag ett asschysst snack med Björn Hellberg om felen i Herman Lindqvists böcker om Sverige medan vi roadtrippade i norska fjällen inatt.
Sjukt trevlig snubbe.
Dagen började finfint. I lugn och ro fick jag läsa om att Kim Kardashian var trött på att bli tjockmobbad (en vecka efter förlossning?), jamen vem fan är inte trött på att bli tjockmobbad? Fast det är ju jag själv som mobbar mig, så det är ju egentligen rätt enkelt att lösa. Men det är ju så himla lätt att ha goda intentioner när man är mätt, och så vansinnigt svårt med samma intentioner när man är hungrig.
Nåväl, härmed lovar jag mig själv dyrt och heligt att jag skall sluta tjockmobba mig själv. Problem solved.
Sen ringde pappa. Igen. Han har ringt varje dag sedan de landade i Barcelona i fredags, och varje dag har jag sagt till honom att jag inte VET något förrän imorgon när folk faktiskt arbetar igen. Eftersom allt är stängt över helgen. Och det är väl fint och käckt att den däringa familjen typ saknar vår närvaro, så jag antar att det är positivt det med?
Efter det packade vi ihop och åkte till Strömstad, för det är här jag skall till optikern imorgon. Så de skall ge mig ett besked om det går att göra en quick fix så vi kan boka om biljetterna till Barcelona och vara med på THE BRÖLLOP.
Så långt en helt okay dag.
Väl framme i lägenheten ringde syrran, och hennes första ord var:
– Hej på dig, här ringer jag från Costa Brava och 30 graders värme och jag sitter vid poolen utanför villan (den vi hyrt en vecka) med ett glas rosé och tittar ut över medelhavet!
Får man slå sina småsystrar när de säger så? Det måste man väl få?
Jag föreslog att hon skulle hälla lite mer salt i såret och tala om hur varmt det är i vattnet också.
Det visade sig att hon ringde för att tala om att hon hade pratat med den blivande bruden, som sagt att hon var tvungen att säga upp vårt hotellrum på slottet nästa helg, samt bröllopsmiddagen.
Då ruttnade jag. Frågade om det var någon i familjen som kommunicerade eftersom jag hade pratat med pappa ett par timmar tidigare och sagt att jag kan ge besked efter att jag varit hos optikern. Men att jag skulle ringa kusinen. Vilket jag gjorde. Det visade sig att de inte alls sagt upp hotellrummet, men tydligen var jag tvungen att göra det senast imorgon för att inte bli debiterad hela summan för det TVÅ nätter vi skall bo där. Och det var ju dumt att förlora 1000 euro. TUSEN EURO för TVÅ nätter? Skall vi sova på guldblad i syrgastält?
Jag började räkna igen. Från början skulle det kosta oss, i bara boende- och resekostnader, 30.000 kr att åka på bröllopet. Helt sinnesjukt.
Sedan åt dokumentförstörarkrokodilvalpen upp mina glasögon. Där rök 10.000 till. Vilket gjorde att vi blev tvungna att avboka flighten till Barcelona igår. 6000 spänn åt helvete.
OM vi inte åker, så får vi betala 1000 euro på slottet vi inte kommer bo på. Plus att kusinen talade om för mig att de måste betala 350 euro per kuvert för bröllopsmiddagen om de inte meddelar senast imorgon bitti. 700 euro till. Om allt löser sig och vi åker kostar den billigaste flighten 7000 spänn (nån sa att det var F1 i Barcelona den här veckan, för det är ju idiotpriser).
Det känns lite som att den ekonomiska förlusten (konkursen) blir en gnutta mindre om vi stannar hemma. SJUKA priser.
Frågade kusinen hur i helvete det kunde kosta 350 euro per skalle, och om de serverade handplockad hummer serverad på en bädd av silke, men fick ingen riktig klarhet i det.
Och ungefär då blev jag kontaktad av hyresgästen från helvetet. Som inte klarar att betala sina hyror i tid, drog oss inför Hyresnämnden när hon inte fick hyra ut lägenheten i andra hand när hon skulle på semester (självklart dömde nämndjäveln till hennes fördel) och nu är hon hemma och har vattenläcka. Som enligt henne uppkom i fredags. Min rumpa att den uppkom i fredags. Min kvalificerade gissning är att det är hennes andrahandshyresgäst som skitit i det. Så synd. Eftersom det i så fall blir hennes problem då hon inte varit en ansvarsfull hyresgäst. Men det tar vi imorgon.
Då var det dags att göra roligare saker. Som att sätta menskopparna på fingrarna och ta bort gellacket.
Men först använde jag den där mani/pedifilen (pedifilen – pedofilen hehe) jag köpte i rehabbutiken för att ta bort det yttersta lagret gel. Vilken grej!
Asfiffig! Med sju olika filgrejor. För allt från naglar till liktornar (rehabbutik som sagt).
Efter det satt jag bara och andades en stund, med mina pluppar på fingrarna.
Och OJ vilken skillnad det var på att ha pluppar på fingrarna istället för de där jäkla foliehattarna. Fort gick det, och lätt var det. Nu skall naglarna få vila inatt, och imorgon skall jag, efter optikern, gå och köpa alla de nya sommarfärgerna som kommit in. Vad det är för färger vet jag inte än, men jag vet att jag skall måla nytt imorgon. Urkul!
Jag avslutar dagen med ett helt random foto på Stor. Eftersom jag hittade ett nytt filter på min älskade Samsung. Med det säger jag godnatt. Och hoppas att jag drömmer om att hyresgästen trillar ut från sin balkong på tredje våningen och dör en utdragen smärtsam död. För i hennes sista sms skrev hon att vi fick komma före hon börjar jobba klockan 10:00, eller efter 20:00 när hon är hemma igen, annars får vi inte komma in alls. Little does she know att när det handlar om vattenläcka så har hon inte ett skit att säga till om. Vill vi in så går vi in. Det är en av de FÅ saker som inte är på hyresgästens sida.
Jag HATAR hyresgäster. Och hyreslagen.
Gonatt sa Stor. Gonatt sa Fitterbittan. Sov så gott. Och dröm mordiska drömmar.
(Ja, han sitter på köksbordet som vanligt. Ohyfsat tölp är vad han är)