Ja, det luktar fortfarande bränt skumgummi här inne. Och det fattas en soffkudde.
Nu vill jag höra att alla ägnar kvällen åt att kolla brandvarnare och annat om det inte redan är gjort. *delar ut order genom att peka med hela handen*
Förut när jag letade efter min Eight Hour hittade jag denna.
Om den lagar självsprickor på fötterna borde den väl vara SKITBRA för nare?
Vad tror ni?
I helgen har både jag och Liten lärt oss varsin läxa om samma sak. Eller, jag vet i alla fall att jag har lärt mig, i hans fall är det mer tveksamt om han kommer minnas det och inte göra om det. Så jag gör det åt honom.
Igår var jag lite desperat. Det är vinter och hela min hud förvandlas till krokodilskinn under vintern. Läpparna skall vi inte ens prata om, jag skulle kunna silvertejpa fast en vaselinburk över truten och ändå ha nariga och torra läppar. Som bonus har jag en hund som morgonpussas med tänderna.
De där morgonpussarna gör inget i vanliga fall, för han är tämligen försiktig, men efter ett otal morgonpussar har det blivit små yttepyttiga sårsprickor i underläppen. Just för att de är så förbaskat torra. Överläppen har han hjälpt till med också. I morse råkade han ta lillpaddan i rena glädjefnattet över att jag var vaken, sen tappade han den med kanten rätt på överläppen. Jag ser numera misshandlad ut på riktigt.
Nåväl, alla som haft munsår vet ju hur förbannat ont det gör. Att ha en miljard små sprickor känns ungefär likadant. Och igår kväll höll jag på att bli tokig, inte ens min babysalva (mot blöjeksem) var tillräckligt fet och naturell. Det gjorde till och med ont i läppen att andas.
Upp ur sängen, rota i badrumsskåpet och där hittade jag den här.
Inbillade mig att jag hade köpt den någon gång på forntiden för just munsår. Och det står ingenstans på den att man inte skall ha den på munnen. Så jag smorde glatt in underläppen, snålade inte direkt heller. Sen lade jag tuben på nattduksbordet.
Draaaaaa åt skogen vad genomkorkat det var. Efter tio minuter kände jag förvisso inte av sårsprickorna längre, men hela truten var bedövad och det brann i underläppen. Eller snarare, det kändes som att någon gjorde tusen nålar på läppen. Oavbrutet.
Upp igen för att torka bort det och badda med kallt vatten. Som hjälpte exakt inget alls. Uppenbarligen har jag inte använt det mot munsår tidigare, för jag hade hellre gnuggat såren i tigerbalsam. Det hade garanterat gjort mindre ont.
Efter någon timma började läpparna komma tillbaka. Ihop med tungspetsen. För såklart hade jag råkat slicka lite på det med.
I morse kom Liten in på toaletten med mig (efter att han hade slängt paddan på överläppen), som vanligt bärande på något.
Han hade den lilla tuben med salva i munnen. Och även om han bär aldrig så försiktigt så hade det blivit ett hål i tuben. Jag tog salvtuben och gav honom en leksak istället. Medan jag funderade på om han skulle reagera på det lilla som möjligen hade letat sig ur tuben medan han hade den i munnen.
Efter tio minuter började han smaska. Utan att ha något i munnen. Då var det dags för hundfrukost.
Liten fyller ett år i januari, och för första gången i hela hans liv var han jäkligt skeptisk till smaken på foderkulorna. Gissningsvis för att någon gjorde tusen nålar på hans tunga medan han åt.
Att få i sig en tallrik mat har aldrig tagit så lång tid, men trägen vinner. Och han är trägen när det handlar om mat.
Nu har jag slängt salvhelvetet och ingen av oss fick bestående men.
Men vad i hela friden har man den jäkla salvan till och vad gjorde den i mitt badrumsskåp?
Aldrig mer!
…och eftersom ingen gett sig tillkänna från Dominikanska så är det väl PT-Manuel som läser. Antar jag.
Jag har varit en jultraditionalist utan dess like. En hel del igenkänning hos alla faktiskt. Nåde den som rörde min jul, eller ens ändrade i ett recept. Mina föräldrar är skilda och styvmonstret har i alla år försökt få resten av familjen att lyfta arslet och fira jul på varmare breddgrader sedan jag var liten. Lönlöst. Syrran, jag och pappa röstade ner hennes förslag innan hon ens hunnit säga klart meningen.
Det skall minsann vara som det alltid varit. Jul hos pappa, mat före Kalle Anka, sova lite under Kalle, äta lite påfyllning efter Kalle och sen klappöppning i sisådär sex timmar. Extremt mycket klappar, alla med rim och en i taget öppnar och ingen får öppna förrän den har gissat någorlunda rätt. Sen nattmat och lek med julklappar till ögonen gick i kors. I yngre år av trötthet, senare år av alkoholhaltiga drycker.
Alltid sova över hos pappa, vakna med syrran dagen efter och fortsätta greja med julklapparna. Detta pågick alltså till för ett par år sedan. Och jag skyller hela traditionsförstörelsestarten på syrran, för hon sabbade upplägget när hon fick barn. Helt plötsligt var inte jag och syrran i centrum, utan riktiga barn.
Hur kan det bli MITT problem att syrran får ungar, det undrar jag?
Dessutom var både jag och mitt ex lika envisa, och firade inte en enda jul tillsammans under de väldigt många år vi var ett par. För det fanns inte en chans att jag satt och lekte fejkad jul med hans familj, eller att han följde med till min. Då skulle det ju inte vara jul på riktigt.
Och okay, allt kanske inte är syrrans fel. Jag skyller lite av de här moderniterna vi håller på med på maken med. HÖG igenkänningsfaktor på Linns kommentar om stackars fästmannen som skulle få genomlida sin första jul med hennes familj.
Maken har bara en pappa. Som inte firar jul. Mer än att han käkar lutfisk *blörk* till det sprutar ur öronen, sen somnar han i fotöljen vid femhugget. Maken har förvisso en bror med, men man skulle väl kunna säga att det råder vissa…oenigheter i familjen. Så brorsan med familj är ingen vi (eller någon annan) hänger med.
Med andra ord har maken spenderat julafton med sin far, de åt, de drack, de delade ut noll julklappar. När pappan somnade drog maken på krogen. När svärmor levde var det ingen större skillnad. Förutom att hon fick stanna hemma med pappan när han hade somnat och maken hade dragit.
Lätt val skulle man kunna tycka. Maken blev introducerad i våra julaftnar redan när vi bara varit ett par i tre månader. Och han led av post-traumatisk jul i ett år efter det första firandet. Bara en sån sak som att vi inte kollade på Karl-Bertil Jonsson var ju i det närmaste en hädelse enligt honom.
Nåväl. Året efter var han ju åtminstone lite förberedd på vad som komma skulle. Med tillhörande press och ångest över klappinköp och rim. Julklappar utan rim göre sig icke besvär under granen.
Men då passade han på att börja ändra på saker i vårt gemensamma hem istället. Det året fick jag jämka både till höger och vänster för att överhuvudtaget få med honom på vårt julfirande. Det var året jag inte längre fick ha gran. En riktig gran. För han kom hem med den här.
Inte katten alltså, henne hade vi sedan innan. Men granen, och pyntet. Katten råkade bara tycka att den granen var hennes personliga och bästa leksak. Och det var även hon som senare råkade leka sönder granen. Den överlevde bara två jular. Men katten och maken var överlyckliga.
Ungefär i samma veva började syrran vara en Scrooge på jul. Hon kom bara hem varannan jul, för helt plötsligt började hon förespråka rättvisa. PAH! Säger jag. Hon är ju gift med en norrman och bor i Oslo, och rätt vad det var firade hon vartannat år i Oslo med hans familj.
Jävla Quisling.
Det gick så långt att julnazisten i mig till och med gick med på att dra utomlands under en syrranändåfrånvarande-jul. Men inte helt utan firande och släkt, näerå, en mjukstart. Vi drog till USA och firade med faster, farbror och kusiner med respektive. Home away from home.
Här sitter jag lite utanför Washington DC och firar juldagsmorgon med en hund. I pyjamas. Vi var väldigt många fler, jag råkade bara vara extremt jetlaggad och pigg.
Det gick över förväntan. Det skulle ju faktiskt visa sig att jag överlevde en jul utan att vara i den ömme faderns hus utan bestående men.
Sen drog vi hit och firade nyår.
När det gäller nyår är jag inte ett dugg traditionsbunden. Amatörernas afton. Så det var inga som helst problem. Dessutom var det varmt.
Sen började ju syrran knorra igen. Det skulle fokuseras på barn. Vaddå BARN? Jag är ju faktiskt ett barn på julafton. Både mammas och pappas. Men modern har aldrig varit en julfirare eftersom hon har jobbat inom vården och därmed alltid jobbat julafton och/eller juldagen.
Lagen om Fitterbittejul har alltså varit att fira i pappahuset med ett visst antal klappar (ständig tävling med syrran om vem som hade flest och vem som kunde tjuvhålla på dem längst), mat i mängder och extremlång klappöppning.
Maken kämpade med att få igenom Karl-Bertil, vilket han lyckades med. Men det var den största förändringen före det kom syskonbarn och varannanjular.
Förra året slog det totalslint i huvudet på syrran. Hon ville ha julen hemma hos sig. I Oslo. Bara det är ju illa nog. Dessutom bjöd hon in sina svärföräldrar och svåger. Vafalls?
Där drogs gränsen. Kritisk massa, härdsmälta och ett blankt nej från mig. Så det blev en stillsam föreställning i lägenheten i Strömstad. Med den här granen.
Jamen ni fattar. Det har ju bara gått utför.
Dessutom stannade fadern och styvmonstret kvar i Sverige med, och firade med oss.
Stämningen var en aning Norénsk, skulle man kunna säga.
Som senap på melonen åkte maken på värsta flunsan under julafton och gick till slut och lade sig med fyrtiogradig feber. Akuten på juldagen eftersom han hostade sönder sig, och dagen efter blev jag sjuk. Förra julen var hejdlöst tragisk. Vi var lediga i elva dagar, och vi var sjuka i tio av dem. Låg däckade hela jäkla julferien, nyår inkluderad.
Själv minns jag inte ett skit av förra julledigheten eftersom jag var hög på feber och morfinhostmedicin.
Här kan man ana en ny tradition, eftersom vi vaknade med vinterkräkan på juldagen förrförra året.
I år var en sån här jul planerad.
Men syrran envisas fortfarande med att ha jul i Oslo. Med norrmän. Och anledningen till att en riktig jul var planerad i år var att pappas hus äntligen skulle vara klart, det där käcka huset som ligger på krypavstånd från vår lägenhet. Det är slutbesiktning på fredag.
Syrran vägrar. Och vi vägrar åka dit. Så återigen kommer det bli pappgran från Ikea, Karl-Bertil, få och orimmade klappar ihop med styvmonstret och pappa. I lägenheten. Eftersom de inte kommer hinna få klart insidan av huset.
Återigen kommer jag vara Sveriges mest bittra människa på julafton. Som har blivit snuvad på konfekten.
Sen kommer syrran med bihang på juldagen.
Men numera vågar ju inte en jäkel göra planer eftersom vi, traditionsenligt, borde bli sjuka på juldagen.
Det suger att bli gammal när man fortfarande är barn.
Så nu skiter jag helt sonika i hela julen. Det får bära eller brista.
Jag har alltså gått från att vara julnazist med lilla julafton hos mormor helgen före jul, ytterligare en lilljulafton hos mamma dagen före julafton och stora trumman med varenda detalj under kontroll på just julafton till att sitta med en pappgran och tycka extremt synd om mig själv.
Dessutom har jag nått rock bottom genom att inte ha köpt en enda julklapp.
I år blir jag alltså vuxen på riktigt. Efter 43 år och lika många jular kan det kvitta.
Jag kommer bjucka på köttbullemackor med köpt rödbetssallad.
Sen kommer jag sucka dramatiskt hela dagen. Och jobba mig igenom mellandagarna.
Ja’ ä int’ bitter. Eller jo det är jag. Som fan.
Och barnslig. Men säg inget till någon. Jag vet att jag är skitbarnslig. Schhhhhh….okay?
Jag måste kanske klargöra att maken inte är helt tappad. Bara halvt. Det här med den snygge och gravyren är inte fullt så osjälvinsiktsfullt som man kan tro. Alltså, en snubbe i Crocs kan omöjligt gå omkring och tro att han är guds gåva till kvinnorna (och männen).
Men, en gång på forntiden, det vill säga när han var i övre tonåren och det sprangs mycket på krogen som singelraggare. DÅ var det en tjej, en gång, som frågade hans kompis “vem den där snygge i baren” var.
Det har han levt på i närmare 40 år.
Egentligen ser han ut så här.
Luftgitarr och långkallingar är superhett. Verkligen.
Och sen kan det hända att man har en fru som tycker att det är roligt att påminna honom om forna glansdagar genom att pika som fan.
Jag köpte domänen densnygge.se. För att ge honom en mailadress. Sen gjorde jag en…ptja…hemsida skulle jag nog nästan inte drista mig till att kalla det, men typ? I alla fall lade jag in något slags innehåll på just det namnet, sedan skickade jag ett mail från den mailadressen, till alla hans arbetskamrater och utgav mig för att vara maken. Och hänvisade dem till webbplatsen.
Jag är så himla schysst.
Sen finns det dagar när vi ser nästan normala ut. Nästan.
Då kan man gå till fotografen och göra en familjefotografering.
Och det blir härmed det första och sista nästannormala fotot som kommer att visas.
Det är alldeles för prydligt och tillrättalagt för att passa mig.
Nu bakar jag ihop lite önskemål/förslag i ett inlägg, och narcissisten i mig är stormförtjust. Att få skriva flera tusen tecken om bara MIG. Eh. Eftersom bloggen inte alls handlar om…mig?
Ni fattar?
En kandidatuppsats om och med Victoria. Med empiri fast utan slutsats. För än är det inte slut. Hoppas jag!
Även den här, vet jag redan från start, kommer jag bli tvungen att dela upp. Jag har oerhört svårt för att vara kortfattad. Inte bara i text, samma sak gäller för det som kommer ur truten på mig. Maken, som har tålamod som en treåring när det gäller att lyssna, brukar tröttna när jag har berättat en tredjedel av något jag tycker är intressant. Som sagt, enligt honom var min sämsta egenskap att jag aldrig slutar prata.
Nu blir det inte kronologi, för nu tänker jag berätta om när och hur jag träffade maken. Och varför i hela friden vi blev ett par.
Egentligen började det nog redan här. I alla fall geografiskt.
Japp, det är jag som är den vithåriga krulltotten i mitten. Med lillasyster och mina kusiner. Minus en som inte var född ännu.
På den där ön är min farmor född, och hela vår släkt på farmors sida kommer därifrån. Ön ligger en fjärt från Strömstad. På ön som ligger tvärsöver viken, den syns inte i bild eftersom klipporna och sjöboden skymmer den, där spenderade maken sina somrar som barn eftersom hans mamma hade anknytning dit.
Tomten som alla vi skitungar sitter på är farmors och farfars från början, de byggde kåken någon gång på 40-talet och den togs sedermera över av pappa och hans syrra. Och jag minns nästan inga sommarlov och helger som vi inte var där. Både när farmor och farfar fortfarande levde och efter de gick bort. Japp, vi har fortfarande kvar huset. Och vid sjöboden ligger bryggan där jag hade Albin 25:an som gjorde en bejublad tjejsemester.
Där vi har stugan finns det bara tre stugor, den ena var kiosk när jag var liten. Inte vidare värst bebott just där med andra ord. Med tanke på att det bara skiljer två år mellan mig och maken och hans ö inte hade en kiosk men de hade båt, så kan man ju lätt räkna ut att vi har snubblat över varandra utan att veta om det redan från koltåldern.
Så, trots att vi båda är ungefär lika gamla, var på grannöarna på somrarna och rörde oss i Strömstad som äldre, han mer än jag såklart eftersom han är född och uppvuxen mitt i stan, så träffades vi inte förrän han blev anställd i Göteborg på samma företag som jag hade durchfall. Och som jag avskydde honom redan innan han började.
Det fanns en otrevlig prick på vårt kontor. Som verkligen utmärkte sig som en otrevlig prick. Samma ålder men den där typen som slickar röv tills hela huvudet är inne i anus rektum på cheferna. Samtidigt som han sparkade neråt och åt sidan. För egen vinning. En sån där som gör kometkarriär eftersom många chefer gillar att ha andras huvud i sina rövhål.
När maken skulle börja på kontoret hörde vi att det var just rövslickaren som hade hittat honom, för de var kompisar privat. Sades det. Dessutom hade han ingen erfarenhet av branschen men fick ändå ett bra jobb. För att rövslickaren gick i god för honom. Och det värsta av allt, han fick en vecka mer semester (dvs sex veckor) och väldigt bra lön.
Det var ju liksom omöjligt att inte avsky honom redan innan han ens hade börjat?
Tur i oturen så skulle han inte jobba på min avdelning, otur i oturen var att vi hade som policy att alla småpåvar som var ansvariga för respektive avdelning skulle ta hand om alla nyanställda en dag var de första veckorna. För att få helikopterseende över organisationen. Jag skulle alltså ha pesthögen i knät en hel dag. Vara käck och trevlig och ägna en heldag åt att förklara hur allt junk på vår avdelning funkade, och hur han skulle komma att vara inblandad i det genom jobbet han hade.
Vi kan väl säga att det var mitt, i särklass, mest oproffsiga bemötande av en nyanställd någonsin. I vanliga fall kan jag koppla på autopiloten och köra oavsett, men när jag fick den här långa tjommen på besöksstolen reste sig varenda hår på kroppen i ren och skär avsky. Vilket inte var helt sansat, men humöret har bättrat sig en…gnutta sedan dess.
Jag var ett drygt as mot honom. Och tyckte bestämt att han var ett lika drygt as. Eller värre. För att sitta där och höra på dialekten var han var ifrån, få reda på att han var uppväxt i Strömstad, hade egen båt och att vi hade gemensamma kompisar fick mig att gå i taket. Inte nog med att fanstyget hade seglat in på en räkmacka, han umgicks med mina sysslingar och annat löst folk på MITT ställe. MIN ö. Och jag hade aldrig sett människan förr. Komma här och komma liksom?
Man skulle kunna säga att det inte var kärlek vid första ögonkastet alls. För han tyckte verkligen att jag var det dryga as som jag uppförde mig som. Men det visste jag ju inte då såklart, eftersom jag hade fullt upp med att vara just ett as.
I ett halvår skydde vi varandra som pesten.
Första firmafesten som råkade infalla bara några månader efter att han blivit anställd var med respektive. Min dåvarande sambo jobbade på samma företag så för vår del var ju alla firmafester med respektive och vi funderade inte så mycket över det.
(Ja jag inser att jag är en levande klyscha som raggar på jobbet hehe)
Då kom pestmaken ihop med sin dåvarande sambo. Givetvis en skitsnygg liten piffig blond sak. En sån där som jag omedelbums bestämde mig för att om hon var ihop med honom, så kunde hon ju inte vara annat än dum i hela huvudet. Så jag satte ytterligare ett bottenrekord i otrevlighet. Jag hälsade, talade om för alla runt mig att jag hatade firmafester med respektive, och sen sa jag till henne:
– Ja ursäkta alltså, men jag är liksom intresserad av att hänga med mina jobbarkompisar på festerna, jag har noll intresse av deras respektive.
Vilket såklart var en stor fet lögn. Vi hade svinbra sammanhållning på jobbet. Jag VILLE verkligen vara ett arsle. Och det kan väl hända att jag har ytterst lite dåligt samvete över det nu. För det är egentligen inte min stil alls.
Efter det där halvåret flyttade jag över till hans avdelning, och tog hans jobb. Och han blev flyttad inom avdelningen. Samma avdelning som min dåvarande sambo jobbade på dessutom. Det blev lite svårare att undvika honom helt. Men som jag kämpade. Ända till en dag när jag inte kunde undvika honom, för det råkade bli så att jag, han och en kille till gick på lunch ihop. När man bara är tre är det skitsvårt att inte prata alls med en av de två man käkar med. Efter det tyckte jag nog mest inget alls, han var en walking and talking klant i mina ögon.
Ända till det visade sig att en av mina bästa tjejkompisar på jobbet började hänga med honom. Då var det helt jäkla omöjligt att undvika honom. Och det visade sig att han var en rätt hyvens kille. Så vi gick från att knappt tåla varandra till att bli bästa kompisar på rätt kort tid.
Och även om jag framstår som det dryga aset här så har det visat sig i efterhand att han var väl medveten om att jag inte tålde honom, så han spelade balalajka på mina nervsträngar hela tiden på rent jävelskap.
Ett oerhört gammalt firmafestkort. Med haremtema där festkommittén var utklädda. Det ser ut som att jag ligger i knät på min haremskollega och upplyser min blivande man om storleken på mina meloner. Men det gjorde jag inte eftersom jag fortfarande hade sambo. Vad jag sa har jag ingen aning om, men tittar man på mig ser det viktigt ut och tittar man på maken ser det roligt ut. BFF:s forever där och då.
Det gick ett par år, vi hängde ihop mycket eftersom det visade sig att vi hade gemensamma kompisar. På somrarna var det mycket båt och Strömstad och på vintrarna var det mindre, men vi var verkligen astajta. Det fanns inget som blivande maken inte talade om för mig eller pratade med mig om (på gott och ont…jösses…han kan aldrig bli minister och ha mig i motståndarlaget, just sayin’). Trots att jag hade min dåvarande sambo på jobbet så kallade alla mig och blivande maken för “jobbparet”. Och vi själva sa att vi var gifta mellan åtta och fem, vilket min sambo var rätt nöjd över. Han slapp i alla fall dras med mig och mitt humör på arbetstid. Men ingen av oss var intresserad av den andre.
Until one day. Och jag har ingen aning om vad, hur och varför. Jag vet bara att JAG ändrade mig. Började kolla på honom med andra ögon och blev sjusärdeles förvirrad. Jag förstod inte ens vad det var som hade ändrat sig. Definitivt inte att det kunde ha med attraktion och kärlek att göra.
Lång historia kort. Jag separerade från min sambo där vi hade gått på sparlåga under ett par år. Flyttade alla mina grejor till pappa och lämnade exet och våra hundar i vårt gemensamma hus. Ringde bästisen/blivande maken för att jag var ledsen och han sa till mig att komma över. Jag behövde ju inte sitta hos pappa och gråta över spilld mjölk.
Efter det åkte jag aldrig mer tillbaka till pappa. Första tiden grät jag mig igenom dagarna medan blivande maken lyssnade, och sen visade det sig att han nog var lika förvirrad som jag för simsalabim så hade vi blivit ett par.
När vi gick ut med vårt förhållande (tack och lov hade både exet och maken bytt jobb då) sa precis varenda arbetskamrat:
– MEN DET VAR VÄL PÅ TIDEN ATT NI FATTADE DET SOM VI HAR FATTAT HELA TIDEN!
Och nu sitter vi här. Två dryga skitar som fattade väldigt väldigt trögt.
Kärlek som börjar med bråkar slutar med barnvagn. Eller giftermål och hund. I vårt fall.
Trevlig advent.