Varje gång jag/vi lämnar hundarna ensamma i huset, lägenheten eller båten så går jag igenom varenda detalj och flyttar saker de skulle kunna nå. De bryter mot alla fysikaliska regler som finns om de verkligen vill, för det är inte meningen att en valp som är 40 centimeter hög skall nå upp till saker som ligger två meter uppe på en hylla. Men Liten klarar det. Hur vet jag inte, men ibland undrar jag om han bara helt enkelt skäller ner prylarna. Och ja, vi skall sätta upp en spionkamera för att se om de eventuellt är hundar med såna där superhjälteegenskaper. Eller om de gör en väldigt liten hundpyramid och ställer sig på varandra.

I alla fall, ända sen Liten (eftersom han är värst) knaprade i sig mina glasögon sist så kör jag bankvalvsmetoden. Allt göms bakom låst dörr. Alla mina 35577223 glasögon följer med i handväskan. De skall i vart fall inte äta upp något mer som gör matte blind och får ställa in en Barcelonaresa igen. Där gick gränsen. Och det kan man läsa om här om man vill.

Igår när vi lämnade hundarna att vakta båten medan vi gick och käkade (torskrygg med hummerbea och friterad färskpotatis, så gott, men jag fick så ont i pulvermagen sen), så gick jag igenom samma ritual som vanligt. Allt ätbart in i skåpen, allt annat ner i sovavdelningen med låst dörr. Det enda som stod framme var två tomma ölburkar. Trodde jag. Och då var jag safe. Trodde jag också.

Det här mötte mig när jag kom tillbaka till båten. Ett glasögonfodral. Som det tackgodegudihimmelenamen inte låg några glajjor i. För det sista jag hade gjort var att ta på mig ett par av mina solisar, men glömt att lägga tillbaka fodralet i handväskan.

Man får lite känslan av att de är listiga rackare som tänker “nu siktar vi på det dyraste”.

Sen hittade jag visserligen en av de två tomma ölburkarna söndertuggade till aluminiumkonfetti under bordet. Normala hundar tuggar inte på metall. Normala hundar gillar inte öl. Normala husdjur bor inte i vår familj tydligen.

Sen det andra “hur jävla svårt är det att lära sig”, men det handlar mer om den skitgamla hunden.

Vad är grejen med att alltid alltid glömma något? Skall han handla och jag ber honom om fyra grejor, så kommer han hem med tre. Skall han ringa två samtal så ringer han ett.

När jag drog hem från båten med jyckarna igår, snabbare än en avlöning, för att slippa tvångssocialisera mer så bad jag honom om en sak. En jäkla sak. Och det var att ta med min kameraväska så jag kunde ladda under natten, och dona med objektiven, för att nyttja den här dagen till att ha fotosafari. Vad är en sak minus en och vad kom han hem med?

Ingen kameraväska i alla fall.

Och det var bara en del i rosenraseriet.

Nu åkte han ner och hämtade den, och tog med sig hundarna till skogen medan jag skall leka singel i ett par timmar.

Men det är ju ett smärre mirakel att han lyckas få med hela sig själv, och alla sina lemmar utan ledsagare i normala fall. Han är ju inte alltid helt intakt, men inga delar kvarglömda åtminstone.

Nu skall jag njuta och sätta tjurigheten på paus tills han dyker upp igen.

Ahhhhhhhh!

Må hans stinkande anus gro tänder och äta upp honom när han sover.