…det vill jag bara säga.
Nämn en kvinna som har kontroll över sin rumpa?
Det här är anledningen till att jag älskar skvallerblaskor. Man får lite perspektiv. Kan Hollywoodkändisarna ha okontrollerade arslen så kan jag.
Dessutom är det helt egalt att ha panik över det.
Jag lärde mig en ny sak idag. Igen. Man lär så länge man lever sägs det. Men dra åt skogen vad man önskar att hjärnan hade någon sorteringsfunktion med inbyggd informationsförstörare när det gäller vissa grejor. Ni vet den där gigantiska avdelningen för värdelöst vetande som alla har. Somliga mer (maken, andra världskriget), andra mindre.
I alla fall, och det här har retat mig i åratal, det här med att alla jäkla datum numera är en -dag. Är det inte kanelbullens dag så är det alla hjärtans dag. Och allt där emellan.
Det finns ta mig fan en dag för allt. Skoskavets dag, köttbullens dag, silldagen, räkdagen, långfingerdagen och papperspåsedagen. In absurdum. Något snille, oklart vem eller vilka, kom på den briljanta idén att lägga ett tema på årets alla 365 dagar. Jag känner spontant att jag skulle vilja ge den/dem hela året i form av idioternas dagar.
Eller ja, vi kan behålla fettisdagen. För jag gillar semlor. Typ.
Nu vet jag just inte om alla årets dagar är upptagna, men alldeles för många är det, och det kommer nya fiffigheter hela tiden. Och om jag låter bitter beror det på att jag är en varulv idag som inte har sovit så mycket, men jag lovar att jag hade dissat alla dessa konstruerade dagar en alldeles vanlig dag med. Med den enda skillnaden att jag kanske hade godkänt några fler dagar än fettisdagen. För att jag är så mycket mer ädel och generös när jag inte är varulv.
Idag lärde Expressen mig att den 12 november är en motviktsdag till alla hjärtans dag. Det är alltså alla krossade hjärtans dag. Och utan att grotta ner mig i det verkar det som att en viss värktablett står bakom påhittet.
Nu kommer det jag tycker är roligast. Jag och maken gifte oss sent (jättesent) på kvällen den 11 november i Las Vegas. Med tanke på nio timmars tidsskillnad så gifte vi oss alltså jävligt tidigt på morgonen den 12 november i Sverige.
Och jamen såklart, givetvis har vi tvistat till leda om vilken datum som gills eller vilket vi skall ha, men vi kom till slut överens om att 11/11 är lättare att komma ihåg. Jomenellerhur. Det är i vilket fall som helst datumet vi enades om att skriva i ringarna.
Men EGENTLIGEN, eftersom vi är svennebananer gifte vi ju oss den 12 november. På alla hjärtans krossade dag.
Som det förklarar saken och att ingen av oss nästan aldrig minns det.
Men allvarligt. Vad är det för snillen som sitter och kommer på alla dessa dödslarviga dagar och får vem som helst gå in och bara claima en dag och ett syfte?
Visste ni om det?
Först och främst går jag på Lena C:s linje och delar ut ett skavsårsplåster, nya skor och knatande mellan alla dessa all inclusive-restauranger är jobbigt.
Och sen fortsätter jag att skratta så jag gråter åt nattens kommentar. Cigarrprovning med nioåringar och män som kallar sig Hot Chocolate.
Jag är nykter. Och pisstrött.
Det kan inte bara vara jag som sover inget alls när det är fullmåne?
Eller så är jag latent varulv(inna). Vilket förvisso skulle förklara en hel del.
Ska’re va så här?
Jag tror vi har en gemensam kamrat ni och jag. En som, trots att hon så jävla väl vet att jag bor i Strömstad, ändå envisas med att kalla det Strömsund. Och Göteborg har blivit Vetlanda. Hennes man kommer från en liten pytteort i Västergötland, men jag misstänker att frun fortfarande tror att det är Småland.
Ni vet vem jag snackar om eller?
Handikappet visar sig dock bara när hon måste ta sig utanför Stockholm, för i hufvudstaden med förorter har hon järnkoll. Väldigt fascinerande med tanke på att hon kan åka ner till Sundsvall och upp till Malmö, utan problem (det sistnämnda har jag från väldigt säker och glatt skvallrande källa hehe).
Nu är ett besök i Borlänge på tapeten, som ni redan vet om ni har koll på henne. Och dit skall både jag och den lätt geografiskt handikappade. Ihop. Och även Christina Stielli. Hur, var, när och varför skall vi prata om så småningom, men jag hoppas verkligen att både karta och GPS kommer vara involverade i…somligas planering.
Vad vill jag säga med det här? Jo, om vi kan sy ihop det här så vill jag poängtera att det självklart är jag som skall stå i rampljuset (vill ni se en stjärna se på mig…remember?).
Eller näe. Men däremot vill jag slå ett slag för Christina. Av alla miljoners miljarders föreläsningar jag har varit på under mitt…unga…liv, så har ALLA varit dödstrista. Förutom Christinas. Jag är rätt svårflirtad, men hon tog mig med storm. Jag trodde inte ens det var möjligt att pendla mellan att garva så jag grinar till att grina så jag grinar inom loppet av bara några sekunder.
Hon måste komma ifrån en “fabrik” där de tillverkar människor med den magiska förmågan att fånga en publik. Hon och…kanske Robbie Williams?
När, var och hur det nu blir, ta chansen. För Mona är faktiskt lika jävla rolig om hon bara hittar dit.
Mig får ni på köpet, som en slags nitlott. Eller jumbo. För all del Dumbo? Men det får ni bara leva med.
Det här var nog egentligen inte så mycket mer än ett hyllningsinlägg till Christina. Och Mona.
Men ni kan väl kila in på Monas blogg och verkligen försäkra er om att hon vet var Borlänge ligger någonstans?
