Category: Mannen i mitt liv

Det existerar inga lyckligt gifta människor förutom min man

Posted on | by Victoria | 21 Comments on Det existerar inga lyckligt gifta människor förutom min man

Den rubriken sätter vi på bröllopsdagen. En imponerande självinsikt.

Eftersom jag är en rakt igenom fantastisk och perfekt människa.

Grattis maken. Till att jag stått ut med dig så här länge. Hittills har jag firat den genom att springa skottspole med nödiga hundar halva natten, och Liten firade genom att äta upp innanmätet på en moppehjälm.

På något vis en passande start. Om man gifter sig…ehh…väldigt onykter i Las Vegas så skall väl någon vara risig i kistan. Tråkigt bara att det blev Stor.

Nån som vill slå vad om han kommer på att det är bröllopsdag eller inte?

Isåfall sätter jag en hunka på att han inte kommer på det.

En riktig alltså, inte en hunka hunka burning love (gillar ni Elvis så fattar ni hehe).

Men vi tar och förbereder lite till firande då

Posted on | by Victoria | 7 Comments on Men vi tar och förbereder lite till firande då

Vi har femårig bröllopsdag imorgon.

Någon som har förslag på vad jag eller hundarna skall äta upp för att fira detta storslagna event?

Jag är dessutom villig att sätta en peng på att synnerheten har glömt av det. Vilket jag också brukar göra, men för en gång skull kom jag ihåg.

Knapra i sig en vänstersko kanske?

Såhär grattas det på Fars Dag i det här huset

Posted on | by Victoria | 15 Comments on Såhär grattas det på Fars Dag i det här huset

Hundlurvarna, särskilt en liten suspekt gnagare, lämnade en finfin present till pappsen idag.

bild(11)

Vad det är?

Hans hi-tech väldigt avancerade hörselkåpor som han använder när han skjuter lerduvor (eller som jag kallar det, orange frisbees – vaddå duvor?).

Hur många gånger har jag sagt åt honom att lägga undan saker han är rädd om?

Hur många gånger har han lyssnat?

Svar på fråga ett är “SKITMÅNGA” och svar på fråga två är “NOLL”.

Men idag kan han gott ha det. För först drar han till torpet mitt i skogen (där vi brukar passa på att valla jyckarna som kan springa kilometervis utan att möta en människa) för att bara vara borta “en liten snabbis” och därmed fick hundarna vara hemma med mig.

Sen när han kom hem, för tio minuter sen, efter att ha varit borta i TRE TIMMAR för att han gick på en promenad i skogen (ja, jag frågade om han hade gömt alla sina två hjärnceller så väl att han inte hittade dem själv, eller om han hade råkat glömma att vi har hundar som älskar torpet). Då först, vid hemkomst, upplyser han mig om att vi skall vara på middag hos svärfar om 20 minuter.

För det kunde han inte sagt innan han försvann från jordens ytan tre timmar tidigare?

Jag har fortfarande OnePiece på mig, jag hade tänkt duscha, vi skall vara där om sju minuter.

Då skriver jag ett blogginlägg istället. Och antihyllar min genomkorkade make på fars dag.

Herregudihimmelen. Han kan prata till leda om kamikazepiloter, men inte ge mig en tid när vi skall vara borta på middag.

Finns det någon grundkurs i kommunikation för män?

När man och ens man inte är som andra män

Posted on | by Victoria | 17 Comments on När man och ens man inte är som andra män

Eller: Mitt liv är ett enda långt lidande?

Mitt absolut första inlägg i den här bloggen är daterat i slutet av mars. När maken GLATT satt och fyndade på internet och det visade sig, till min enorma besvikelse, att det inte var en kryssning i karibien utan en helg i Ullared. Genom Let’s Deal.

Mitt förhållande till Ullared är lite…komplicerat. Fel, mitt förhållande till maken i just Ullared är komplicerat. Eftersom maken fullkomligt går bananas på Ullared och kan vara där hur länge som helst och handla allt. Mest saker vi inte alls behöver. Japp, jag inser att det inte låter som jag. Eller maken, som i vanliga fall får en höftledsfraktur bara av att se entrén på en klädbutik. Får jag in honom bär han sig åt som en sexåring med blodsockerfall. Men han älskar Ullared över allt annat på jorden.

En helg med hotell i Ullared ihop med maken. Två shoppingdagar. Återigen, IHOP med maken. Det är kanske inte min idé om en drömweekend. För där har snubben helt plötsligt järnkoll. Han har färgglad tröja så han skall synas ifall vi slarvar bort varandra (vilket jag brukar göra mitt yttersta för att lyckas med) och hade han fått hade han hängt en lapp runt halsen på mig med vårt kundvagnsnummer så jag inte “glömmer” den någonstans. Medan han mer eller mindre tatuerar in kundvagnsnumret på sig själv samt har med sig något att knyta runt vagnen som bara är vårt. Så den syns.

Så skall man göra. Det har han sett på TV.

Jag inser att ett inlägg om min…inte så positiva inställning kommer lite olägligt med tanke på bloggresan men det har inget med Ullared att göra. Däremot har det allt med maken att göra.

Vårt äktenskap tål mycket, men enligt all jävla hållfasthetlära så är en heldag på Ullared ihop med maken ett gränsfall. En heldag, kväll på hotell och ytterligare en shoppingdag – jag blev nervklen bara av tanken. Sen låtsades jag glömma av det. Och det har jag då alltså gjort sedan i mars. Dealen går ut 31/12 och jag är snubblande nära mållinjen.

Igår kväll sade maken att han ville åka nästa helg. Idag skall han ringa och boka hotell. Före jul, när det är som mest folk. För vi skall köpa julklappar.

Jag ligger i fosterställning.

Någon som vill byta make? Bara en helg?

Ni får honom gratis. Ni kan till och med få handla på hans kort.

(Nu LÄNGTAR jag till första februari och att åka till Ullared med okomplicerade människor)

Just det – kamikazegåtan och en mycket upprörd make

Posted on | by Victoria | 25 Comments on Just det – kamikazegåtan och en mycket upprörd make

Apropå älgar och deras bajs så fick jag ju gåtan om varför i helaste friden kamikazepiloter under andra världskriget hade hjälm på sig. En klart berättigad fråga enligt lilla mig och mina begränsade kunskaper/intresse. Men som jag inte funderade på överhuvudtaget, utan svarade att jag skulle ta med maken (krigsnörden) när han kom.

NU kom jag på det och ställde frågan. Och jag ångrar det bittert. Eftersom det är fysiskt omöjligt att ställa en vanlig simpel fråga om en liten liten krigsdetalj utan att få en föreläsning. Men fine, jag hade ju lovat.

Konversationen började så här:

– Hörrö, jag har en fråga/gåta som jag fick på bloggen, varför hade kamikazepiloter hjälm på sig under andra världskriget?

– (högljutt lätt nedlåtande stön) VADDÅ HJÄLM?

– (lite irriterat) Jamen de hade ju någon slags hjälm, vad fan var vitsen när de ändå skulle DÖ?

– (DJUP suck) De hade INTE hjälm, de hade nån slags huvudbonad med hörlurar i för att kunna ha radiokommunikation med varandra.

– (förvånat efter att ha googlat fram en bild) Men vaddå? Det ser ju ut som…umm…kanske inte hjälm då, men nästan? Vaddå hörlurar?

Och DÄR började föreläsningen. Som jag besparar er. Men den inkluderade väldigt detaljerad information om flygplan, japaner, hörlurar, krigsfartyg, radiokommunikation, hur jävla viktigt det var med just radiokommunikationen så de inte slösade bort sig och kraschade på samma…eh…båt (och så minns jag just inte mycket mer eftersom jag zoomade ut). Plus att han blev skitirriterad över den oerhört dumma frågan och eldade upp sig (inte helt ovanligt när det gäller krigsinformation – han är inte direkt pacifist), googlade och till och med reste sig upp för att picka argt på skärmen medan han förklarade HUR dum gåtan var.

bild(10)
Han pekar på en “hjälm” och dumförklarar mig vilket syns på de lätt höjda ögonbrynen.

Så. Jahapp. Nu återgår jag till min specialitet. Skor och sånt.

Men nu vet ni.

Vi är helt utdömda av maken när det gäller kamikazepiloter.

(Jag hade själv gissat på att de kanske drog någon slags gräns vid att spräcka skallen, men det är ju jag det)