Om man har förklarat samma sak för sin man ungefär en gång varannan dag i tio år och han fortfarande inte fattar, räknas det som någon slags förmildrande omständighet vid ett…låt säga…hypotetiskt dråp?
Jag minns inte ens när jag var så här rosenrasande sist. På honom i synnerhet och karlar i allmänhet (fast det var kanske inte så himla längesen). Han hade EN viktig sak att komma ihåg. Det gjorde han inte. Såjävlaklart.
Dessutom hade vi en enda sak planerad. Det var att gå ut och käka. Bara vi två. Först skulle han bara ner och fixa med båten eftersom det är minusgrader, han drog som en avlöning runt lunch. Inte mig emot. Frånsett att han inte grejade så HIMLA mycket med båten, för det råkade komma förbi ett par kompisar, och de råkade åka ut en sväng till Koster. Och helt plötsligt hade fem timmar RÅKAT passera och jag var svinhungrig.
Sen släpade han med dem till restaurangen.
Jag åt min mat och min marängsuisse medan jag satt och nästan självantände. Och ganska nyss bad jag honom dra åt helvete och så gick jag hem.
Det här med tomtebolycka, rosiga kinder och välartade familjer – det måste väl ändå vara en myt?
Om ni ursäktar så skall jag hypotetiskt googla hypotesiska metoder att…ehh…hypotetiskt utföra plågsamma mansförsök.
För det måste ju vara värsta bästa idén.
Vem vill droppa maskara i ögonen på små söta kaniner när det finns riktiga idioter att testa på?
Det som retar mig mest. Att jag kommer vara så arg imorgon att jag kommer vara tyst. Och det ser ju inte ens karljävlar som ett straff utan snarare en belöning.
Det var ju det här med två krutdurkar under samma tak.
