En blåsfisk

Han vaknade, pratade om saker som skulle göras imorgon. Och jag sa:

– Fast jag tror du har glömt något nu va?
– ????
– Det är Robbie Williams idag. I Göteborg. Vi är inte i Göteborg.

Då blåste han upp kinderna i en så enorm suck att andades in så mycket luft att vinden vände från sydlig till nordlig. Och så satt han där och såg ut som en blåsfisk. Fast en blåsfisk som tänker så hjärnan nästan brinner upp, och det han tänkte på var hur han skulle kunna trassla sig ur att han både glömt det och dessutom ursäkter för att slippa. Och så släppte han ut all luften så vinden vände igen och sa:

– Men ÅHHHHH!?

Och den meningen rymde allt från besvikelse över mjuka julklappar som barn, till att “helvete det här tar jag mig inte ur för jag är spak som fan så det är bäst att vara tyst”.

Då frågade min ömma moder:

– Men du hade väl inte glömt av det på riktigt väl?
– NEJ, men jag hade hoppats på att han skulle bli sjuk, eller hes, eller att det kanske blev strömavbrott på Ullevi. ÅTMINSTONE HES!

Så blåste han upp kinderna som en blåsfisk igen (jag tror att det var flera minuter totalt som han inte syresatte hjärnan alls). Och så gav han upp. För det är klart som korvspad att han hade glömt.

Och nu skall jag och mamma ta en snabbsväng på stan. Medan han gör det han hade tänkt att göra imorgon.

Själv är jag svinnöjd.

(För övrigt kom han hem klockan två inatt, spik nykter, och det han hade gjort var att prata med en revisor som skall ta sig an våra planer – det var bara det att revisorn råkade ha semester och satt på en pub. Tänk så mycket enklare det hade varit om de pratade i fullständiga meningar FÖRE de drar ut)

 

Han har kommit, och gått…

Han gör mig galen, och kanske just inte på det där positiva passionerade sättet. Om vi inte pratar lustmord. Om det betyder lust att mörda?

För det första så var detta en rätt unik fredag då han kunde åkt direkt från jobbet och upp. Eftersom jag liksom redan var här. Och då kunde han varit här vid sex – halvsju. Fortfarande en hel kväll framför sig. Istället för att åka hem från jobbet, packa ihop bilen med alla löss och loppor och vara uppe vid tio. Jävligt mycket win-win på att kunna dra direkt från jobbet.

Men nä! Vi har en avfallskvarn hemma. Som maken var kär i när vi köpte den för 100 år sen. Han bodde mer eller mindre i köket den första veckan, gick i princip runt bland grannarna för att få extra saker att mala ner. Vi var områdets sopstation och maken tog gladeligen emot. Det var nästan så att han slängde alldeles ny mat direkt ur kylskåpet om det inte fanns något annat att hiva i kvarnen.

Sedan var den bara där, och sjukt fiffig. Det skall jag villigt erkänna. Jag gillade vår kvarn, för helt plötsligt slutade vi producera så in i bängen med sopor, och de sopor vi producerade luktade aldrig sunk. Sunket gick i kvarnen.

Men för ett par år sen klappade den ihop (gissningsvis av överanvändning). Trots att leverantören ligger en kvart hemifrån så hade kärleken mellan maken och kvarnen tydligen svalnat lite. Så det var inte akut, han löste problemet med att lägga en bricka över den delen av diskhon. För funkar inte kvarnen så funkar inte diskhon. Gissa hur praktiskt DET har varit? Så. Jävla. Irriterande!

Idag köpte han en ny på lunchen. Och nu gissar jag bara, men då blev det väl en helt ny fancy modell. För trots att han inte behövde åka hem och hämta mig efter jobbet så kunde han inte hålla sig. Han var alltså tvungen att åka hem och installera avfallsjävlakvarnen innan han åkte upp. På riktigt. När vi varit utan kvarn i två år, och haft en bricka över diskhon, så blev det svinakut en fredagkväll.

Sådana beslut gör mig väldigt o-imponerad. För jag förstår inte. Och undrar om det är fel i huvudet på honom på riktigt.

För drygt en vecka sedan hade vi ju även “samtalet” om hur man kommunicerar och informerar. Det funkade ju asbra ända tills i söndags när han kom hem med husesynsbröderna mitt i natten och jag var mordisk. Och han var sjukt spak i måndags och tisdags, men längre räckte antagligen inte hans teflonminne. Glömmer man att man skall på konsert på mindre än en vecka så glömmer man ju självklart äktenskapsregler på ett par dagar.

Han kom upp, klockan 22:00. Hälsade på hundarna, hälsade på mig och mamma, och 22:15 gick han ut genom dörren. För att träffa “någon” som han sprungit på när han körde genom stan och lovat att komma ner och diskutera viktiga saker med (på puben, över en öl, samma pub som han var på med bröderna i söndags no less). Sen skulle han även träffa “någon annan” som något annat viktigt skulle diskuteras med. På “någon annans” båt. Gissningsvis ackompanjerad av ytterligare öl.

Vi har inte setts på en vecka. Han borde vara så spak att han slickar mig mellan tårna. Men han har till och med glömt att han skall vara spak. Och det räckte med femton minuter i samma bostad för att jag skulle gå i taket i raketfart.

Men det värsta var att jag inte ens hann informera honom om morgondagens konsert.

Gissa om jag absolut inte har ens en gnutta dåligt samvete över att jag vet att han kommer bli besviken.

Gissa om fjärilarna i magen är helt borta, och gissa hur jäkla mycket jag faktiskt längtar efter att tala om för honom att det är dags att åka om ett par timmar igen.

Han kan sova ut imorgon, och sen är det dags att sätta sig i bilen igen.

Och det har han inte en jävla aning om.

Farbror Frejs Nageltips?

En klunsig fil – ett stycke kopp, lacket är borta innan du hunnit säga “snopp”.

Min besatthet av nagellack är inget nytt, men nu sörjer jag min Ikeakasse med vanligt lack som jag troligen aldrig mer kommer använda. För mitt liv blev magiskt när jag upptäckte gelelacken. Behöver jag ens lovorda det igen? Känns som att jag gjort det en hel del.

Men idag var det dags för semesterbyte, och jag har samlat på mig lite tricks som glad målarlärling.

Nagelointresserade bör sluta läsa nu.

20130718_115156_resized

Så såg naglarna ut för en stund sedan. Det har väl suttit i två veckor tror jag. Och då har man två alternativ, eftersom det börjar bli ett glapp mellan nagelbandet och lacket. Plus att lacket börjar se lite mindre glansigt ut. Det lätta alternativet är att bara fylla i. Ta en klossfil (bild nedan) och fila ner kanten på lacket vid nagelbanden plus en ordentlig “buffring” över hela nageln. Efter det, på med ett lager till i samma färg, och ett lager topplack. Voila, naglarna är som nya igen, glänsande som aldrig förr. Och det tar max tio minuter.

Men nu vill jag ha semesterfärg. Fan vet vilken bara, men det ger sig.

Det där med att följa instruktioner är inte min grej, för det funkar aldrig som jag vill och är alltid asmycket jobbigare än vad som står i manualen. Det här är alltså min variant av vad som står i manualen. Med lite extra tillbehör.

Först ut, en klossfil. Eller vilken jäkla fil som helst, men jag tycker denna är enklast. Och det räcker.

Nu kör jag överkurs med min rehabfil för liktornar, för att jag är bekväm. Men det är på intet vis ett måste.

20130718_120747_resized

Jag filar bort så mycket jag orkar. För att få mindre att gegga med sedan. Inbillar mig att det är mer skonsamt för nageln också, för att man slipper använda två liter remover och skrapa ihjäl nageln.

20130718_120632_resized

Efter filning, på med gummidelen av “menskopparna” och gegga på remover precis som vanligt. Fördelen med kopparna är att jag slipper gå bananas på foliehattarna som det står i manualen att man skall ha. De trillar av och det torkar ut. Rena rama skiten.

20130718_121109_resized

På med locket till menskoppen.

20130718_121201_resized

Sätt dig och spela spel på iPaden med den lediga handen och glöm av att du bara behöver sitta i tio minuter. Upptäck det när det börjar bli varmt och det har bildats kondens på insidan koppen.

20130718_123602_resized

Inte bara kondens, även stasmärken i fingrarna från gummit.
(Ingen aning om hur länge jag satt, jag råkade fastna lite i Candy Crush)

20130718_123655_resized

Sluta fokusera på spelet och skrapa försiktigt med ledig nagel från andra handen. Helst med en turkos bajspåse som underlägg.

20130718_124300_resized

Efter skrapning. Fila lite med klossfilen för att få bort det sista av baslacket, och polera lite för all del om suget skulle infinna sig.

Har man riktiga förstärkta naglar under behöver man inte vara så nedrans försiktig. Men har man inte det så är det käckt att vara lite extra varsam, för annars tar man ju av nagelytan.

Mina är vanliga simpla pöbelnaglar som inte har något annat grundskydd så jag ger dem lite kärlek i form av en halv liter nagelolja när jag är klar.

20130718_130740_resized

Busenkelt.

Nu kommer det svåra.

Vilken färg skall jag välja som får sitta över sommaren? Det är den absolut jobbigaste delen av hela maskineriet.

20130718_135458_resized

HJÄLP?

Men herregud som jag älskar mitt gelelack.

(Kopparna är bara att skölja av med varmt vatten, och ställa undan tills det är dags nästa gång)

 

Jag ger er min morgon

Först låg jag i sängen och läste. Sen såg jag att det hade kommit en uppdatering på Candy Crush Saga och blev så exalterad att jag nästan grät en skvätt av lycka. Det var väl någonstans där jag insåg hur innehållslöst mitt eget liv är när jag blir genuint lycklig av skvaller och ett karamellspel.

Klockan nio ringde svärfar och frågade om jag behövde hjälp. Mm…samma svärfar som maken är ledig varannan måndag för att hjälpa. Men han envisas fortfarande med att köra bil, det är bara gången som är lite knackig. Och att han inte orkat bära så mycket att han klarar att storhandla själv, samt att han inte har kunskapen att laga sina egna uppfuckade datorer.

I vilket fall som helst så var det hemskt rart av honom att fråga.

Efter det fortsatte jag att läsa, fast ungefär så här.

20130717_112542_resized

Jag vet inte, men att sitta och dregla över sjukt snygga karlar samtidigt som jag “lagar” mina svullna gamla ben, är det månne en smula gumsjukt?

Då plingade det i telefonen och jag fick ett sms från han som skulle blivit min äkta make om vi inte träffat någon annan vi var nöjda med när vi fyllde 40. En rent platonisk deal eftersom han varit makens bästis sedan de fick mossa på staken. Men för att göra en lång historia svinkort så var vi bästisar allihop tills jag och maken fick ändan ur vagnen och faktiskt blev ett par. Just idag känns det lite som att jag kan ha valt fel man? Måste ha haft vajsing på bedömningsförmågan?

2013 knut

För även han erbjöd sin hjälp. Och jag visste inte ens att han visste att jag var i stan. Eller att jag hade migrän.

Och gissa vem som INTE har ringt och frågat hur det är med mig? Eller rättare sagt, han har ringt och varit väldigt spak och erkänt att han är var den mest korkade människan i universum i söndags. Men idag har han bara ringt för att fråga om en sak han köpt till hundarna var okay eller om den skulle bytas. Det var alltså inte ett gullesnullefjulle-hurmårduminsjälsälskade-samtal. Inte för att ett sådant samtal någonsin skulle äga rum.

När hela tidningen var genomgången, och det tar sin tid att gå igenom 100 sidor med skvaller och bilder, hamnade jag på horoskopsidan.

20130717_120334_resized

“…Är du i ett förhållande kan din partner komma att ge dig en gåva”

Kan komma? Jag säger bara; he better! För den här veckan kommer jag inte orka köpa något till mig själv. Så kommer han upp tomhänt på fredag så åker ut med vändande post.

För det står ju faktiskt att lyckan skulle LE mot mig om jag var singel.

Och som bonus har han lovat att gå på Robbie Williams med mig på lördag. I Göteborg. Han hatar Robbie Williams på riktigt. Klarar inte att lyssna på hans musik utan att kräkas i sin egen mun. Men han lovade att gå med för att a) han skulle blidka mig, b) han skulle blidka mig och c) han skulle blidka mig.

Jag misstänker att han har glömt av det, eftersom han är en sån jäkla kålrot när det gäller att komma ihåg vissa saker.

Fredag eftermiddag. Jag ser SÅ fram emot presentregnet när han kommer, och sedan vansinnesutbrottet som han måste kväva när jag påminner om att vi måste åka tillbaka redan dagen efter för att gå på konsert.

Jag tror jag måste filma den reaktionen. Han kommer implodera. På riktigt.

Och jotack, jag mår galet mycket bättre. Oliven i ögat är mycket mindre och spiken i skallen är bara ett häftstift idag.

Apropå hänsyn eller bristen på den

Min man pratar inte så mycket. Han är en sån där som OM han skulle råka känna något som inte är normalt för honom (typ hunger, törst, kiss- och bajsenödighet = det basala för en treåring) som…jag vet inte…ledsenhet? Då meckar han hellre sönder något och lagar det sen. Medan han håller käften såklart.

Och det är ju inte heller så att han kommer till mig och säger:

– Men OJDÅ, du låter lite hängig idag, mår du bra? Har det hänt något? Vill du PRATA om det?

Det skulle bara inte hända. Om han mot all världens samlade förmodan ens skulle märka något sådant så är det troligare att han skulle bosätta sig på heltid i Sibirien än att säga ovanstående mening.

Men det som är lite mer vardagsirriterande är den bristande kommunikationen när det gäller planering, logistik och sånt där. Återigen, tackgodegodihöjden för att vi inte har några barn att blanda in i vår logistikbrist. Han går hemifrån och delger minsta möjliga information. Inga ord slösas i onödan. Jag börjar misstänka att han liksom samlar på bokstäver. För egentligen är han svinsocial, och kan prata om skitointressanta saker jättemycket.

Igår hade jag migrän. Den extra taskiga sorten som gör att jag blir lite yr och illamående, och det hör egentligen inte hit fast det gör det ändå. Äh, ni kommer fatta.

I onsdags hade vi även ett samtal som handlade just om hans bristande kommunikation när det gäller vissa grejor och logistiken pajjar. Han var dessutom helt med i matchen och det verkade som att han fattade anledningen till att kommunikation blir mer och mer nödvändigt. Han använde exempelvis asmånga ord under det samtalet, så – som sagt, det verkade faktiskt som att han förstod kontentan.

Igår var det hans “pappalediga” dag. Den dagen som är avsatt åt att hjälpa hans farsa med saker. Han börjar bli till åren och tenderar att göra sönder datorer, telefoner, hörapparater och gräsklippare. Sånt fix. Plus veckohandling (för att han tycker det är kul att laga mat – den genen fick inte sonen heller). Och han har exakt noll andra släktingar, och hans polare är i samma teknikokunniga ålder.

Efter att han hjälpt fadern skulle han sjösätta en brygga till lillbåten. Allt detta visste jag eftersom han gick ut genom dörren och sa:

– Nu går jag till pappa och sen hämtar jag bryggan.

Fint så. Storartat informationsflöde. Det var knappt så att jag visste att han hade köpt bryggan, det fick jag reda på genom att jag överhörde ett samtal mellan honom och en kompis. Hoppla Pålle, hade han glömt säga det till mig? Jamen det var ju tur att vi löste hela informationsbiten under samtalet i onsdags då.

Jag låg som en klubbad säl hela dagen igår. Orkade inte ens fundera så mycket över att somliga i hushållet faktiskt hade varit borta aslänge. Och när klockan slog nio flyttade jag mig från soffan till sängen och somnade ganska pronto.

Klockan ett inatt vaknade jag av att det slamrade i ytterdörren. Efter det hör jag röster, fler än en. Även röster jag inte kände igen. Lägg till…onyktra och högljudda röster. Jag försökte ligga kvar i sängen i förhoppningen att de skulle försvinna och gå upp i rök, men det hände inte. Helt plötsligt hör jag maken säga:

– Men kom in och ta en husesyn då? Klart ni kan bo här nästa sommar.

Really? Husesyn klockan ett på natten?

Då gick jag upp, med ögonlocken hängande vid knäskålarna ungefär. Där stod P och J. Bröderna som inte är släkt med maken, men OM de hade varit släkt genom vänskap till familjen så hade de varit kusiner. De bor i Stockholm, men var nere i stan med respektive familjer på semester och bodde hos sin faster 200 meter längre upp på vår gata. P och J hade tagit tillfället i akt och gått på pubrunda som solobröder igår, och råkat springa på maken när han precis donat klart med bryggan (såvitt jag förstod, det var inte helt solid information ur någon av de tre fyllemunnarna) och TVINGADE med honom på puben sen. Han hade tydligen varit ytterst motsträvig, och ville egentligen gå hem till mig, men de hijackade honom helt enkelt.

Mmm…det lät inte inövat alls. Eftersom jag vet exakt hur icke-motsträvig han är.

Och de gick husesyn, på riktigt. Sen gick de upp i köket och pratade med de största bokstäverna de kunde hitta. Sådär som man pratar efter X antal öl. Medan jag kastade mig i sängen igen och uttalade besvärjelser över min erbarmligt korkade make. Och till slut gick bröderna. Så jag kunde fråga maken om han var dum i huvudet på riktigt, eller om vi skulle ringa en ambulans för att han trillat och slagit i huvudet någonstans och blivit extra dum i huvudet. Men näe, huvudskadan verkar medfödd.

Sedan frågade jag HUR han tänker när han varken ringer eller skickar ett sms. Om jag hade vaknat mitt i natten innan de kom in hade jag garanterat blivit skitorolig. För man anlägger inte en brygga klockan halvett på natten.

Svaret kom blixtsnabbt:

– Men jag ville ta hänsyn. Jag visste ju att du låg hemma med migrän och ville inte väcka dig.

Man måste nästan imponeras av snabbtänktheten där. Med tanke på faktorer som klockslag, antal öl samt antal arbetade timmar hela dagen. Men han missade ju en ganska vital del i sin snabbtänkthet. Nattbesök med husesyn.

– Så HUR exakt menar du att ett sms är MER störande än att ni kliver in som tre APOR mitt i natten och har mer eller mindre party i köket när jag sover OCH har migrän. För att sedan ÄVEN gå husesyn i fucking sovrummet? Är DET hänsyn?

Tystnad kan vara SÅ talande. För då tappade han alla de där bokstäver som han hade slösat med bröderna. Och så somnade han. Medan jag låg och undrade om min skalle skulle explodera före mitt humör.

Vi skulle köra ner till Göteborg imorse, för det är tisdag och arbetsdag för honom (för mig med visserligen men jag har en rätt schysst chef när det är migräntajm, hon vet om hur det känns och att jag jobbar ihjäl mig sen när migränen är borta).

Gissa om jag vaknade med en värre migrän än dagen innan och en migränögonfläck så stor att det känns som att jag stirrar på en svart oliv (oliven är vit på insidan ögonlocket när jag blundar – fancy schmancy).

Gissa om han inte hörde sitt larm och vaknade samtidigt som han skulle vara på jobbet, och det tar en och en halv timma att köra?

Gissa om jag visste om det eftersom jag redan var vaken med en migrän från helvetet men sket i att väcka honom på rent sattyg?

Gissa om jag bad honom dra åt helvete när han skulle åka och sa att jag, tack vare honom och hans partypolare samt grymt bristande information, inte fixar att sätta mig i en bil med min migrän och därmed måste stanna eftersom han är en sån klippa på att ta hänsyn.

Gissa om han snopet fick åka själv.

Gissa om jag är asgrinig eftersom jag hade planer för veckan, planer som utspelar sig i Göteborg och inte här.

Och GISSA hur förbannad jag är på mannen i mitt liv?