Förhoppningsvis inte död bloggare.
Idag har bloggen varit lite död. Känns som att hela internätet har varit lite dött och bråkigt, eller så har jag haft någon slags kinacensur på 90% av alla sidor jag har försökt ta mig in på under dagen. För det har varit tvärstopp.
Sen dog bloggen, för att återuppstå före påsk i alla fall. Man får vara glad för det lilla och för att bloggen inte visade sig vara särskilt biblisk.
Men för tillfället (ett extremt långt tillfälle verkar det som) går det inte så bra med mig och teknik. Jag pajar datorer, telefoner och iPads lika ofta som maken byter kallingar. Häromdagen letade jag ju ny kabel till nästannya-kameran i förhoppningen att det bara var lite vajsing med kabeln.
Det var det inte. Kameran är stendöd. Och då var det praktiskt med blogg, för jag visste att jag hade köpt den för ungefär ett år sedan, samma dag som vi köpte permobilen och inom ett år gäller garantin.
Gissa vilket datum jag köpte den och gissa vilket datum den gick sönder? Eller, skit i datumen, jag undrar mest hur det är möjligt att en kamera kan gå tvärsönder exakt fyra dagar efter att garantin slutar gälla?
Sen skall vi inte ens gå in på det faktum att den alldeles sprillans nya datorn hänger sig och kräver norsk omstart minst fem gånger per dag.
Det går bra nu.
Det jag egentligen skulle säga var att jag ALDRIG mer kommer flytta hem till Mona och hennes Universum.
De senaste nätterna har jag sällskapat med den här boken i öronen, för att jag tycker att Sarenbrandts deckare är lagom lättsmält. Den här var inte lika lätt som de andra utan jäkligt mycket läskigare.
För de andra känner jag inte igen omgivningarna i. Det gjorde jag i den här.
Sen vet jag att de har haft visning i grannhuset ju.
Låt oss bara säga att det faktiskt var en bra bok, men jag kommer aldrig mer känna mig trygg i finhooden.
