Här sitter Admin Anka och stickar på en strumpa. Hederligt jäkla handarbete alltså.
Möjligen lite mer modernt med stickmönster på iPad istället för i pappersformat
Ett stycke raggsocka in the making. Med förhoppningen om att det skall bli en till. Om hon inte drabbas Second Sock Syndrome. Jo, det är ett riktigt syndrom, folk med SSS har massor med enstrumpor.
Vid närmare eftertanke borde det finnas mötesplatser för folk med SSS. Kaka söker maka liksom?
Nåväl, det vi började klura på vad som följer. Jag är en handarbetare (ja jag VET att ingen tror det men det är sant), jag älskar att virka, sticka, brodera och sy. Men gör det maniskt och i skov. Som julen när jag virkade åtta ponchos i olika färger och gav bort till i princip alla jag kände. Sen blir jag mätt på att virka ett tag. Då syr jag 20 par byxor. Jamen ni fattar.
Just nu har jag dock ett break, eftersom den ena handen inte riktigt funkar som den skall. Jag har försökt börja virka igen, med ergonomisk virknål och allt, men kommer inte längre än kanske tio minuter innan jag vill gnaga av mig armen i höjd med armbågen för att det skall göra lite mindre ont. Karriären som handarbetare är med andra ord lagd på is tills vidare.
Men då började vi prata om just handarbete. Generationen före vår, 40-talisterna, känns inte som att de var en handarbetande generation. Eftersom kvinnorna i den generationen började jobba. Mycket och mest hela tiden, så de slapp sitta hemma och sticka strumpor till sina avkommor. Generationen före det däremot, de där 20- och 30-talisterna var hejare på handarbete. I mitt fall var det mormor som lärde mig virka. När jag var sju år. Då virkade jag först en väst av mormorsrutor (som jag stolt hade på mig i skolan till mina inte lika imponerade klasskamraters höga nöje). Sen lärde jag mig läsa mönster och virkade en vansinnigt avancerad och skitstor spetsgardin.
Jamen på den vägen är det. Inkörsporten till stickning, broderier, symaskin och någonstans där i mitten var det lite poppis med makramé och knyppling.
Då är vår diskussion följande. Jag hävdar att det är ovanligt att vår generation faktiskt kan handarbeta, jag känner ingen sådär på rak arm som ens kan sticka/virka/brodera. Förutom Admin Anka. Och jag. Eller snarare, jag vet ingen som faktiskt utför någon slags handarbete som stillsam hobby. Möjligen tar en del folk fram en symaskin och fållar en gardin lite då och då.
Admin Anka är av motsatt åsikt. Hon känner nästan ingen som inte handarbetar, och hon påstår själv att hon nästan är sämst av de hon känner.
Det blir ju egentligen två frågor i en. Hon är från Uppsala. Den där staden som är fullsketen med akademiker och sjalbeprydda människor. Jag är inte från Uppsala, utan från en arbetarstad. Kan det vara en kulturfråga?
Eller råkar hon bara ha turen att hänga med likasinnade medan jag hänger med…olikasinnade och det är jämt skägg mellan stickorna i vår generation. Nu snackar vi 60- och 70-talister.
Kom igen. Ge mig någon slags empiri att gå efter. Var bor ni, handarbetar ni, hur gamla är ni, vem lärde er, handarbetade era föräldrar?
Det här är ju en asviktig måndagsfråga. Det här måste få en lösning.
Ja, ni vet redan att jag klurar på knepiga grejor – intet nytt under solen.
Men den här gången var det i alla fall inte storleken på älgarnas bajs.
