Jag och permobilen åkte till läkaren idag. Eftersom min hand har ett eget liv och värker (och domnar varje natt), och mina ögon ser dubbelt utan glasögon. Nu är nästa steg neurolog, för att kolla så att nervfelen i handen inte har något att göra med dubbelseendet.

Trots min hypokondri tror jag inte ett ögonblick på den förklaringen. Dubbelseendet har jag dragits med i tre år, och handen gick åt helvete efter en operation i november förra året. Har väldigt svårt att se att hjärnan skulle vara med och spela ett spratt där. Men, desperat läkare som inte förstår varför handen är dum tar till specialister. Det är jag såklart tacksam över, för det är inte fel att ha en läkare som engagerar sig. Nu är alltså nästa steg magnetröntgen av handen, ögonläkare och efter det neurolog.

Och efter hemresan från doktorn börjar även jag tycka att det där med neurolog inte är en dum idé. För jag tror att min hjärnbrist kan vara en bov i dramat när det gäller andra saker. Samt att mitt “Papphammar-centra” kan vara en aning förstorat.

Den här väldigt obranta backen körde jag nerför och in på torget hemma för att åka till apoteket. So far so good. Och det ser ju ut att vara väldigt tomt på folk:

Det var ju en rak och fin väg till min parkeringsplats, där jag står och tar fotot.

Så jag parkerade här:

Och det ser ju fortfarande rätt folktomt ut. Enligt efterkonstruktionen ingen direkt ögonbrynshöjare. En helt normal parkering.

OM det inte hade varit för att jag lite grand fastnade med foten (utan för stora skor) när jag skulle kliva av, och exakt samtidigt kom åt knappen som låser upp de båda “parkeringshjulen” fram på permobilen. Hur jag nu lyckades med det. Jag vet inte, men jag gör oförklarliga saker ibland.

Att fasta så lite med foten, samtidigt som jag tydligen fick tics i högerhanden fick ödesdigra konsekvenser. Återigen välte jag stillastående. Men sist hade jag ju åtminstone vett på att göra det utan publik.

Så här mycket folk var det på det till synes folktomma torget:

Parkeringen vid sidan om min Papphammarsparkering! Full med bilar!

Torget, med alla affärer, bakom min Papphammarsparkering. Dock väldigt folktomt vid rekonstruktion, inte ett dugg lika folktomt när jag utförde den. Med bravur dessutom.

För, jag gjorde så här efter att ha fastnat med foten och ticsat med handen:

I slow motion lutade jag 250-kilos permobilen åt vänster. Dängde den hjälmprydda skallen i stenkonestolpegrejen, för att avsluta med att landa på min istervadderade röv (samma sida som jag landade på när jag halkade i trappan på båtmässan för ett par år sedan och som slutade med tio timmar på ortopedakuten och en bäckenbensfraktur). Vadderad röv räcker tydligen bara så långt. Som grand finale fick jag hela permobilen över mig, samtidigt som jag skrek “FAN” så det hördes till grannkommunen.

Det röda på kinden är inte blod. Det är skämselrosor på kinderna.

Tydligen såg det väldigt mycket värre ut än vad det var. För medan jag låg på marken och kontemplerade livet stod det helt plötsligt ett tiotal människor runt mig med oro i blicken. De lyfte upp permobilen. Frågade hur jag mådde. Om jag verkligen inte hade ont någonstans. Ifall jag kände mig yr.

Helst hade jag velat ligga kvar. Men fick resa mig upp, säga att det var okay, och att det som gjorde mest ont var det skadade egot.

Efter det linkade jag iväg till apoteket och insåg att det där med “inte ont” kan ha varit en lögn. Hjälmen tog ju smällen mot stolpgrejen, men nacken verkar ha fått sig en vrickning. Om man nu kan vricka nacken? Och arslet gör en smula ont.

Det där med att MC/permobil skulle vara farligt i höga hastigheter är snicksnack. Den är busenkel att hantera i höga hastigheter. Men det är som med skidor, de mest korkade olyckorna händer tydligen när man står still. Något jag har uppenbara problem med.

Från och med nu skall jag gå omkring så här hela tiden. För det är tydligt att jag är en fara för mig själv. Trillar man stillastående bör det vara hjälmkrav. Och den matchar ju faktiskt både solglasögonen och tröjan.

// Papphammars dotter