…jag återkommer med utvärdering.
Men, igår fick jag tre nya mail, som jag väntade med att öppna. Tills jag kände mig mer stabil.
Idag insåg jag att jag inte kan bli mer stabil. Inte utan tunga droger. Så jag öppnade mailen. För någonstans har jag ju insett att jag såklart vill se och vara del av spektaklet. Jag vill vara där för min kusin. Jamen det är väl ungefär det jag vill. Det är ju bara en gnutta trist att de engagerar sig så sinnesjukt mycket. Det som verkade kul när inbjudan kom, känns idag lika attraktivt som att hoppa bungeejump utan lina. Eller att flytta in i en lejonbur på Skansen i ett par dagar för att det känns som en kul grej.
Tre mail som sagt. Det första med en påminnelse om appen.
Det andra med logistiken kring bussandet från slottet till den katolska kyrkan:
Kolla in blandningen mellan spanska och engelska. Jag förstår att min buss heter “familia” (vilket nästan är lite coolt, jag får Sopranosvibbar), att vi är 27 personer på bussen, när den avgår och vilken tid den åker till festen.
Jag förstår även att det är fem minuter att gå på “cobble stone”, och att klädkoden är klack (att det är klack står inte här, det står på någon av de andra femtioelva utskicken). Att gå fem minuter. Fem spanska minuter dessutom, i klack på kullersten, är ju som gjort för vrickade fötter. Om någon trillar och får konstiga skador så är det ju självklart jag. Hjälmtvång som sagt. Fast enligt klädkod får man inte ha hjälm. Vadderad hatt?
Vad som står mer har jag ingen aning om. Och det står mer saker, men jag antar att det är av underordnad betydelse för de icke spansktalande.
Och sen kom mailet med instruktioner (för fjärde gången fast i annan utformning?) med hur, var och när jag skall leka tv-pastor i kyrkan:
Är det någon som sett ett kyrkprogram på över 50 sidor? På riktigt? När jag och syrran satte ihop hennes hade vi till och med vissa svårigheter att få ihop tillräckligt med information för att fylla en vikbar pamflett. Vi löste det med käcka bilder.
Brudens syster måste älska bröllop (hon har dessutom själv gift sig alldeles nyss och lika överdådigt), älska logistik, men framför allt vara fullständigt och upp över öronen förälskad i pdf-filer. Somliga syr och broderar, andra gör pdf:er på fritiden. Var och en blir salig på sitt sätt?
Jag skall läsa sidan 41.
Jomensåatte…jag är lite mållös.
Idag har jag jagat optiker som kan fixa nya bågar och slipa om mina glas. Lönlöst på en lördag. Jakten fortsätter på måndag. Och när jag vet att/om det löser sig så bokar vi nya svindyra biljetter senare i veckan.
För det säger ju sig självt. Det finns inte ens chans att jag åker och deltar i något sådant här utan glasögon. Skall jag vara med om ett “kungabröllop” så skall jag ju åtminstone se vad som försiggår.
Sen tror jag att det uppskattas om jag hittar till den där läsargrejen i kyrkan där jag skall deklamera sidan 41, utan att lägga mig raklång över trappsteg/åldriga släktingar/prällen eller råka irra ut i vapenhuset på min väg dit.
Jag vill ju faktiskt inte förstöra bröllopet mer än nödvändigt?