Om man kollar Monas blogg det första man gör på morgonen får man skylla sig själv. I det här fallet får jag skylla mig själv, för jag har ju en tendens att fundera över grejor som inte många andra lägger tid på att klura över. Som varför älgar bajsar pyttesmå kulor när de är jättestora djur tex. Men jag håller det inte för mig själv, jag frågar runt.

Nu när jag läste morgonens kissinlägg kom jag inte helt osökt att tänka på en sak som hände mig och som vände upp och ner på hela min självbild. Så jag fortsätter på Monas redan inslagna stig.

Once upon a time, för jättemånga år sedan, bodde en ung tjej och kille i ett hus i skogen. I huset bodde även tjejens lillasyster. Alla tre satt i godan ro och kollade på TV, när tjejen plötsligt kände att hon var tvungen att gå och bajsa. Och okay, tjejen var jag, killen var min första sambo och det var min syrra.

Ritualen när man gör nummer två torde ju vara helt naturlig, och något alla gör, till och med kungar och drottningar dressade i bara kronjuvelerna. Inget man direkt funderar över. Ända tills just den här gången.

Jag satt i godan ro på dass, när jag var färdig var det dags att torka sig, och även det var något jag inte hade funderat över innan. Men nu är jag jävligt medveten om hur jag gör, tack vare/på grund av min dåvarande sambo. Jag torkar mig ett par gånger, säg att genomsnittet är fyra torkningar, och sen kollar jag tydligen på pappret. Och jag menar inte att jag lyfter upp pappret och kollar på det genom lupp, det är väl snarare en snabbkoll i ögonvrån för att se om jag är ren och fin.

Men just den här gången gick det åt skogen, och jag vet fortfarande inte exakt hur det gick till. Jag satt där jag satt, men ryckte till i pappershanden av okänd anledning. Lyckades med konststycket att slå handen i ringen med en jäkla fart så jag tappade taget om pappret och såg det fladdra iväg uppåt. För att sedan landa på min tröja med smörsidan ner, så att säga.

Jag bröt ihop av skratt inne på toaletten. Vilket både syrran och sambon hörde. Innan jag gick ut från dass fick jag slänga tröjan i tvättmaskinen och duscha av mig den värsta äcklighetsfaktorn. Sen gick jag ut och berättade vad som hänt, fortfarande gapskrattandes.

Syrran började garva lika mycket som jag, medan exet storögt tittade på mig och såg ut som att han skulle kräkas. Och sen blev han förbannad och frågade om det var fel i huvudet på mig som kollade på pappret. Förbannad och äcklad på riktigt.

Både jag och syrran satte skrattet i halsen och kollade på varandra och frågade hur den andra gjorde. För inte fasen kunde jag vara ensam om att vara ett sånt äckel som exet tyckte. Och näerå, syrran gjorde samma sak. Så vi vände frågan till sambon. Som där och då såg ut som att han höll på att dö äckeldöden. Han kollade minsann ALDRIG. Och vi var, enligt honom, fullständigt onormala och svinäckliga.

Före den dagen var det något jag gjorde utan att tänka. Efter den dagen blev det en grej, som jag fortfarande tänker på. Men då drog jag igång en av alla mina miljoner olika utfrågningar på jobbet, och empirin visade att det var jag och syrran som var de normala. Bara två av mina respondenter kollade inte på pappret, den ena löste det genom att torka så många gånger att hon mer eller mindre fick skavsår. Den andra hade babywipes på toa, så hon använde först toapapper och avslutade med att tvätta sig med några wipes.

Nu var det ju kanske inte helt normalt att få nervryckningar i armen vid ett jävligt olämpligt tillfälle, men så länge slutresultatet blev att jag var den normala känns det helt okay. Och en situation jag fortfarande kan garva så jag grinar åt.

Så. Varsågod. Nu är det er tur att fundera över något man bara gör utan att egentligen fundera. Jag hade aldrig funderat om det inte var för upprörd sambo och bajströja.

Hur gör ni? Och är ni vikare eller skrynklare.

Och vilka ÄR ni. Det hade ju dundrat in besökare efter Monas inlägg som var rent förtal.

Jag är högst normal tacksåmycket.

Godmorgon.