Som jag fick kämpa…

…men till slut tvångshandlade jag lite. Men bara lite. Och jag mörkade det inte ens för han jag är gift med, då menar jag business med min osamshet. Jag provade inköpen och visade honom och frågade vad han tyckte. Vilket jag i och för sig lika gärna kunnat fråga hundarna och fått ett vettigare svar. De kan åtminstone mäta klädesplagg i hur gott de smakar. Skor till exempel smakar mumma, skinnjackor är hyfsat tuggmotstånd medan nylon inte ligger i topp på hundlistan.

Maken tyckte att det var snyggt, men han hade sagt “snyggt” om jag hade haft en kanelbulle på huvudet, fått elva tår och bytt ut brösten mot lovikavantar. För han är bara tuff när jag inte är arg, när han är tuff blir jag arg och när jag blir arg blir han spak. Och så dansar vi runt runt i ring.

Jag köpte två finfina spetströjor.

20130909_183019_resized

En benvit. Hellång ärm och förvånansvärt nog inte ett dugg sticksig.

20130909_183109_resized

Och en svart, exakt likadan, för jag kunde inte bestämma mig. Då bestämde jag mig för att skita i att bestämma mig och tog båda. De fyller varsin funktion. Den ena känns lite rockig och den andra mer shabby chic. Båda är nog lite…dragiga också?

20130909_183204_resized

Väldigt svårt att se, men nästan lite prästkrage på dem,och baksidan lite blingad med två knappar för att få ihop halsen.

Eftersom jag det är måndag, och slut med klänningsdagar, knatade jag ut i myxbyxor och collegetröja. Eller ja, mer för att jag bara inte orkade byta kläder helt enkelt, och när jag kom hem slängde jag av mig tröjan, provade den benvita spetströjan (utan BH) under och frågade då maken vad han tyckte.

– Snygg…ehh (här väger han orden på guldvåg)…men du kanske skall ha BH under?

NÄHÄ…jag som så hade planerat att gå med en heltransparant tröja och inget alls under. Då sket det sig.

Sen målade jag naglarna. Och den som säger att det är höstbrunt får stryk.

20130909_184620_resized

Det är kladdkakebrunt tack så mycket. Har absolut inget att göra med årstiden som borde förpassas någon helt annanstans.

Och nu skall jag käka middag som maken har hämtat. Inte lagat, men åtminstone hämtat och lyckats ställa fram.

Jag är, trots att jag verkligen fick krysta fram shoppingen, väldigt nöjd.

Men jag känner mig inte helt klar ännu. Det var ju inte en enda smurfmössa eller annat oseriöst. Och jag vet inte riktigt vad jag skall ha under, nu när jag blivit informerad om att jag inte kan gå omkring i bara nät.

Sist men inte minst undrar jag hur länge tröjorna får vara hela och rena med två hundar som har sjukt mycket tänder sammantaget och nästan lika mycket vässade klor.

Jag tar alltså gärna emot fler oslagbara tips, det finns alltid saker man inte har en aning om att man behöver.

Vad tyckte ni? Bra eller anus?

 

Varför är det alltid så här?

Förr, innan den där internetflugan med alla webshoppar kom, och man gick på stan helgen före löning och kollade i affärer så hittade man alltid en triljon triljarders saker man ville ha. De mest fantastiska kreationer, oftast lagom för plånboken och alltid i exakt rätt storlek. Gick man däremot på stan med checkhäftet (ja, vi åldringar hade checkar) brinnande i fickan med planen att komma hem med halva stan så hittade man inget alls som lockade, eller så var just rätt storlek slut. Men framför allt hittade man inget lockande.

Inatt var jag uppe till och från till klockan två, för att jag hade gett mig blanka fan på att köpa något. Med alla webshoppar världen över är ju utbudet ännu större än vad det var när man knatade på stan med sina checkpolare, men jag hittade inget i alla fall.

INGENTING.

Hur är det möjligt. Och varför är det alltid så? Jag har verkligen scannat alla affärer jag brukar tycka är kul. Till och med den jäkla rehabbutiken. Utan att hitta ett skit.

Hittar man inte för att man faktiskt får, eller är det där man hittar när man inte får egentligen bara attraktivt för att man är pank?

Men jag är inte typen som ger upp. Tipsa mig. Inom rimliga gränser.

För när den här dagen är slut så skall jag sitta på mitt breda arsle och vara nöjd över minst ett inköp.

Deal?

Glädjefnatt

Jag smög med indiansteg in i garderoben och provade jeansen. De jeansen jag högaktar, men som det var en…aningens svårt att knäppa för två veckor sen. Knapphålet var inte i närheten av knappen.

Jag fick väl inte direkt syrebrist efter att ha knäppt dem, men det GICK. Dock kan nog det där med pulver kan nog vara en bra idé åtminstone ett tag till.

Så, det är ju söndag och med andra ord fortfarande helg. Nu äter jag detta.

20130908-220946.jpg

I rent medicinskt syfte. Det var ju somliga som påpekade vissa toaproblem med pulver. Och lakrits är ju som Per i Hagen om man har ont i magen. Har jag hört.

Tro inte att jag äter det för att det är gott alltså. För det skulle jag absolut inte göra.

Och så surfar jag internetbutiker. Efter något dyrt. För den där jag bor med kommer att bli jävligt singel om jag inte hittar något att köpa så jag glömmer att han är helt dum i huvudet. En femåring har lättare att kommunicera och ta in viktig information än vad han har just nu. Så inatt får han ligga på soffan och sparka sig trött.

Ja, jag är gift med en barnunge.

Kiss och sånt

Jag kissar ner mig av skratt och fortsätter på inslagen bana och Monas kissinlägg. Men snart kommer jag inte behöva kissa ner mig sittande, för när min kissfejksnopp kommer kan jag göra det stående. Som jag har längtat efter just det. Ett nytt skapat behov.

Litegrann har jag jag faktiskt längtat efter det på riktigt eftersom jag inte kan kissa i naturen. Eller ja, kan kan jag väl, men det slutar alltid med att jag kissar ner byxben, skor och det har hänt att min dåliga balans har fått mig att trilla baklänges under kissandet. En gång i en buske, en annan gång i en snödriva och DET var kallt. Jag är felkonstruerad när det handlar om att kissa utomhus helt enkelt. Så jag undviker det in i det längsta, det händer kanske en gång var tionde år. Och jag vägrar tro att jag är ensam om det. Snälla säg att jag inte är det?

Någon gång på forntiden kom den första varianten av snoppkissare för kvinnor. Jag vet att jag lyckligt läste om det i en kvällstidningsartikel. Men den såg mer ut som en sån där pappersreklamtratt man får på macken när man behöver fylla på olja. Med andra ord såg den inte speciellt funktionell ut, och med tanke på att jag läst ungefär inget alls om den efter det så kan den ju inte haft speciellt stor genomslagskraft.

Efter lite letande hittade jag den skitgamla artikeln här. Från 2006. Gammal som sagt.

Och den såg ut så här.

20130908-152335.jpg

Döm om min förvåning när jag av en slump hittade en modern version av oljetratten på internätet idag. Det som föranledde det här kissinlägget och letning av gammal artikel. En som inte ser ut som en papptratt/kräftskivehatt. Och som säljs i massor av sportbutiker online för såna där hurtiga kvinns som lever naturliv utan tillgång till varken toa eller buskar.

Jag levde SÅ aningslös.

20130908-155337.jpg

Och här är länken till kvinnopenisen. Ej att förväxlas med en strap-on. Med återförsäljare och allt.

Nästan roligast av allt. Den del av texten som förklarar hur man använder den på bästa sätt.

20130908-153341.jpg

Hemma. I. Duschen.

I vilket fall som helst. Män har det sjukt lätt om de blir kissenödiga på ställen utan toalett. Det har inte kvinnor. Inte ens de mer välbalanserade som inte kissar på byxor och skor, för att förfrysa arslet på vintern vill väl ingen. Det är orättvist och ojämlikt. Men inte längre.

Jadå. Jag har köpt en såklart. Som jag skall testa i duschen så fort den kommer. Och funkar den kommer den få en alldeles egen plats i handväskan, för nödiga tillfällen.

Och så var det ju den där detaljen att det är nyttigt för kvinnor att stå och kissa.

A gift that keeps on giving.

Och det är tydligen sånt här jag gör när jag leker singel. Funderar på kiss.

Men det var då själva fan att det skall vara så svårt att lära sig

Varje gång jag/vi lämnar hundarna ensamma i huset, lägenheten eller båten så går jag igenom varenda detalj och flyttar saker de skulle kunna nå. De bryter mot alla fysikaliska regler som finns om de verkligen vill, för det är inte meningen att en valp som är 40 centimeter hög skall nå upp till saker som ligger två meter uppe på en hylla. Men Liten klarar det. Hur vet jag inte, men ibland undrar jag om han bara helt enkelt skäller ner prylarna. Och ja, vi skall sätta upp en spionkamera för att se om de eventuellt är hundar med såna där superhjälteegenskaper. Eller om de gör en väldigt liten hundpyramid och ställer sig på varandra.

I alla fall, ända sen Liten (eftersom han är värst) knaprade i sig mina glasögon sist så kör jag bankvalvsmetoden. Allt göms bakom låst dörr. Alla mina 35577223 glasögon följer med i handväskan. De skall i vart fall inte äta upp något mer som gör matte blind och får ställa in en Barcelonaresa igen. Där gick gränsen. Och det kan man läsa om här om man vill.

Igår när vi lämnade hundarna att vakta båten medan vi gick och käkade (torskrygg med hummerbea och friterad färskpotatis, så gott, men jag fick så ont i pulvermagen sen), så gick jag igenom samma ritual som vanligt. Allt ätbart in i skåpen, allt annat ner i sovavdelningen med låst dörr. Det enda som stod framme var två tomma ölburkar. Trodde jag. Och då var jag safe. Trodde jag också.

20130908-132739.jpg

Det här mötte mig när jag kom tillbaka till båten. Ett glasögonfodral. Som det tackgodegudihimmelenamen inte låg några glajjor i. För det sista jag hade gjort var att ta på mig ett par av mina solisar, men glömt att lägga tillbaka fodralet i handväskan.

Man får lite känslan av att de är listiga rackare som tänker “nu siktar vi på det dyraste”.

Sen hittade jag visserligen en av de två tomma ölburkarna söndertuggade till aluminiumkonfetti under bordet. Normala hundar tuggar inte på metall. Normala hundar gillar inte öl. Normala husdjur bor inte i vår familj tydligen.

Sen det andra “hur jävla svårt är det att lära sig”, men det handlar mer om den skitgamla hunden.

Vad är grejen med att alltid alltid glömma något? Skall han handla och jag ber honom om fyra grejor, så kommer han hem med tre. Skall han ringa två samtal så ringer han ett.

När jag drog hem från båten med jyckarna igår, snabbare än en avlöning, för att slippa tvångssocialisera mer så bad jag honom om en sak. En jäkla sak. Och det var att ta med min kameraväska så jag kunde ladda under natten, och dona med objektiven, för att nyttja den här dagen till att ha fotosafari. Vad är en sak minus en och vad kom han hem med?

Ingen kameraväska i alla fall.

Och det var bara en del i rosenraseriet.

Nu åkte han ner och hämtade den, och tog med sig hundarna till skogen medan jag skall leka singel i ett par timmar.

Men det är ju ett smärre mirakel att han lyckas få med hela sig själv, och alla sina lemmar utan ledsagare i normala fall. Han är ju inte alltid helt intakt, men inga delar kvarglömda åtminstone.

Nu skall jag njuta och sätta tjurigheten på paus tills han dyker upp igen.

Ahhhhhhhh!

Må hans stinkande anus gro tänder och äta upp honom när han sover.