Det är fredag idag

Posted on | by Victoria | 14 Comments on Det är fredag idag

Och det betyder att det snart är helg. Just stating the obvious. Men i alla fall, ni som smygläser på jobbet, hur ser det ut hos er?

Vid den här tiden sitter jag antingen i soffan med lilldatorn, eller så sitter jag på kontoret med världens fläskigaste datorer och en skärm som kostade mer än alla våra tv-apparater ihop. Och en hoper andra skärmar. Inknödd bland massa skit. Jag alltså, inte datorer och skärmar. Om resten av hemmet är Syrien, så är kontoret i alla fall Somalia.

Just idag sitter jag i Somalia, och med tanke på all skit jag sprider omkring mig så var det ett tag sen jag verkligen såg mina älskade detaljer. Och tro nu inte att maken är oskyldig. Han tillför minst lika mycket till stöket som jag, om inte väldigt mycket mer. I nuläget är vi två separata företag, ett som pysslar med fastigheten och allt vad det innebär och det andra som är mitt levebröd. Jag har koll på levebrödet, för det har inte maken med att göra. När det gäller fastigheten gör han sitt yttersta för att söndra och härska. Han gör det han tycker är kul, vilket är två saker, han köper dödstrista grejor som behövs för underhåll, och han köper in tjänster. Men bara tjänster som är roliga i hans värld. Om en glasruta går sönder är det ett exempel på en trist tjänst, vilket betyder att jag löser det. Handlar det däremot om att installera bergvärme, då gör han det, för det är tydligen manliga skojigheter som inkluderar stora maskiner. Jag handlar kontorsmaterial, eftersom det är trist shopping, han köper verktyg, skruvar och…vad var det nu sist? En motorsåg och en plåtkärra.

Jomen ungefär så ser fördelningen ut.

Gissa var de papper tar vägen på det som är mitt ansvarsområde? Helt riktigt, de sorteras direkt in i olika pärmar och diverse dataprogram.

Gissa vart hans papper och kvitton tar vägen? Jo de samlar han på i flera månader, på golvet i bilen, i plånboken och många andra omöjliga och möjliga ställen. Sen dyker de helt plötsligt upp på mitt skrivbord, ett par månader med papper och kvitton som ser ut som att ett pappersmonster har spytt upp dem.

I alla år har jag sagt att jag vill ha dem direkt, annars skiter jag i dem, och i alla år har han sagt ja men menat nej, och fortsätter lämna surdegar som “överraskning”.

För att inte tappa förståndet och gå totalt bärsärk har jag väggarna fulla av tavlor med peppande ordspråk och lite fotografier. Det är min räddning och smala lycka.

Och så här ser det ut på en av väggarna, broderade klokheter.

20130919-225123.jpg

Det finns fler väggar, och fler tavlor. Men just nu råkade jag fastna för dessa. Det sitter ytterligare en broderad tavla på den väggen som inte fick plats på bild, med orden “HELVETES JÄVLA SKIT”.

För det var väl ingen som trodde att jag hade sådana där mindfulnesstavlor på väggarna?

Så, frågan kvarstår, hur höjer ni mysfaktorn på jobbet?

Det handlar om överlevnadsstrategi helt enkelt.

En myt eller inte?

Posted on | by Victoria | 29 Comments on En myt eller inte?

Det kan hända att jag har kollat lite för mycket på Siv Cotton och Hollywoodfruarna och fått sex på hjärnan. Eller så mjölkar jag bara de sista funderingarna innan det är dags att skutta i den preventiva fleecesparkdräkten.

I alla filmer, böcker och även när det kommer till tjejsnack så verkar det vansinnigt poppis med försoningssex.

Min åsikt om det hela är att när maken har skitit i det blå skåpet, eller om vi är osams så är han ungefär lika attraktiv som en dyngbagge och jag skulle inte ens komma på tanken att slänga av mig mysdressen och sexa till det.

Och det är ju för all del trist eftersom vi är osams mest hela tiden, så vi hade ju knappt haft tid med något annat.

Men snälla säg att det är en myt. Taget ur någon Harlekinroman där de har mandelformade ögon, kastanjebrunt hår, och där alla snubbar ser ut som grekiska gudar, är manliga som få men ändå har en finfin kontakt med sin feminina sida. Plus att de levererar blomster med vita limousiner, och slänger rosenblad på sängen (före försoningssexet?).

Eller är det mig det är fel på?

Vissa webshoppar har inget vett

Posted on | by Victoria | 12 Comments on Vissa webshoppar har inget vett

Jag snubblade över den här länken, som låg på en webshop i form av en stor fet bild med tanke att locka bloggare. Den gick liksom inte att missa, eftersom “erbjudandet”, och bilden stod ut som en neonskylt i Las Vegas. Klickade in mig och läste, eftersom jag har sett vissa andra företag göra ungefär samma sak.

pinsamt

Det första jag spontant känner är att jag aldrigövermindödakropp skulle handla ifrån shoppen ifråga. Det andra är, vem i hela friden kan ens tänka tanken att det här är en bra idé? Visst skriver folk sponsrade inlägg mest hela tiden, men den här butiken får ju noll (jag menar MINUS) trovärdighet genom att annonsera om det i sin egen butik. Det syntes mer än produkterna de säljer.

Om jag någonsin läser ett blogginlägg om kläder från just den här butiken så finns det ju inte en janne att jag skulle tro på det.

Sen är ju dealen ett skämt, och de kan ha råkat glömma att eventuella bloggare kommer få betala skatt på sin enorma rabatt, om nu någon större bloggare skulle vara tanklös nog att nappa på det.

Vissa människor borde inte driva butik. Eller företag överhuvudtaget. För det här var så hög skämskuddefaktor att det inte går att beskriva med ord. Och det är det här jag jobbar med, uppbyggnad av webshoppar, marknadsföring i sociala medier och mycket annat. När jag ser sånt här skäms jag över att säga vad jag jobbar med, men jag jobbar åtminstone inte med dem.

Att det sedan råkar vara samma butik som utan skrupler stjäl bilder från andra webshoppar är en annan historia. Och som dessutom verkar tycka att det är helt okay.

Jag har två webshoppar på min svarta lista, av helt olika orsaker. Det här är en av dem, och nu grävde de bara en djupare grop.

Jag vill inte ens ge dem dålig “reklam”, därav borttagning av namnet.

Vad tycker ni?

Jag tycker de borde skämmas ögonen ur sig, lägga ner företagandet och gå och gömma sig under en sten resten av livet.

Den lättnaden

Posted on | by Victoria | 6 Comments on Den lättnaden

När man har nojat i flera dagar över HUR min nya finaste underlivsring faktiskt är tillverkad. För ja, efter att ha börjat använda den kom funderingarna på om Eva, Tove, Leyla och de andra två faktiskt är riktiga kvinnor som gjort en avgjutning av sin framstjärt och sen har det blivit ring av det.

Vilket skulle betyda att jag går med någon annans fiffi på fingret.

Oh hemska tanke. Som inte gick att sluta tänka på. Och inte vågade jag fråga designern heller, för hade svaret varit ja så hade jag varit tvungen att slänga ringen och självdö lite.

Efter att ha kollat på instagram och se att tjejen bakom ringarna, bara för ett par dagar sen, har lagt ut sina prototyper till ringarna. Gjorda i vad som ser ut som modellera. Den lättnaden går inte riktigt att beskriva. Det är ingens fiffi alls, så nu kan jag sluta inbilla mig att Eva från Töreboda och hennes snippa har modellat för just min ring. Inte för att det är något fel på att heta Eva och bo i Töreboda, men bara tanken. Nej nej och nej. Så nu är jag nöjd igen.

Screen Shot 2013-09-18 at 8.41.18 PM
Bilden lånad från Proud Pussys instagram.

Och då tänker jag att det hade varit karma. För någon gång på forntiden var det ju poppis med alla de där gipskitten man kunde köpa och stoppa sin partners penis i för att göra av avgjutning och en dildo med. Clone-a-Willy och allt vad de hette. Då köpte jag och maken en sån för att föreviga hans kronjuvel för eftervärlden. Men i vårt fall skulle vi jävlas, göra den och ge bort den till vår bästa tjejkompis utan att säga något. Och sen hoppas järnet på att hon skulle använda den, berätta om det för oss, och liksom inte förrän då droppa bomben att hon indirekt hade sexat med maken. Aningslöst.

Det blev aldrig av, och kittet ligger antingen och samlar damm någonstans eller så är det en av de få saker som faktiskt hamnat i soporna. Men vi kunde inte hålla oss, så vi berättade för henne att det var NÄRA att vi gjorde det. Hon blev så arg att jag trodde hon skulle få en blodstörtning. Och vi skrattade så tårarna sprutade.

Jag ger mig fan på att om vi hade gjort det så hade jag gått med Töreboda-Evas fiffi på fingret nu.

Satte ni morgonkaffet i halsen nu?

Hehe.

En kallfront med ett sjuhelsikes högtryck

Posted on | by Victoria | 12 Comments on En kallfront med ett sjuhelsikes högtryck

Med värmeslag har jag nu runnit ner i soffan. Slängt av mig fåren på fötterna och hivat den stickade tröjan i tvätten. Linne och yogabyxor kvar med andra ord. Har jag tränat, undrar den oinvigde? Hell to the no! Men jag har garanterat bränt två dagars pulverkalorier.

I kärlek och kalla krig är allt tillåtet. Alla medel (i det här fallet mest Ajax) är tillåtna.

Jag har ju ögonmigrän, inga nyheter. Vissa dagar, som tur är inte mer än kanske en gång per år, räcker inte den vanliga migränmedicinen och jag får ta en kombo av mediciner som borde knocka en häst. Men, och nu är det amatördoktorn i mig som spekulerar, precis som amfetamin dämpar ADHD, så får den här medicinkombon någon slags läskig och helt främmande effektivitetsbiverkning på mig. Istället för att kollapsa blir jag som en duracellkanin som kan göra fler saker samtidigt än en hel kinesisk OS-trupp.

Idag var det dags för migränen från helvetet, med medicinkombon. Och någonstans efter att jag började frysa arslet av mig fick jag lika mycket energi som hela Sveriges samlade kärnkraftsreaktorer. Och lite jävlar anamma.

Vårt hus ser ut som om det bor 25 hemlösa knarkare här på helgerna när vi inte är på plats, och de måste ha helt sjuka fester. Om vårt hem är ett krigshärjat Syrien, så ser det riktiga Syrien ut som Schweiz i jämförelse. Och de enda spåren vi ser av knarkarna och Syrianerna när vi kommer hem på söndagar/måndagar är att det ser ut som om bomber har briserat lite här och var. Maken är hamster och klarar inte av att plocka bort saker som han plockar fram, och jag har gett upp. Vi är liksom bara här måndag till torsdag, och då jobbar, sover, äter och skiter vi i det mesta. För det har blivit övermäktigt. Och pisstrist. Vem vill städa efter en lång dag när man kan lägga sig på soffan?

Sen drar vi ju, 52 helger per år. Och i Strömstad är det däremot städat. Där åker dammsugaren fram stup i kvarten, det plockas, pysslas och görs hemtrevligt. Med “det” menar jag givetvis “jag”. Men i jobbhuset lyfter ingen ett finger. Jag har gjort det, mot löften att om jag styr upp ditten och datten så skall maken hålla efter.

Jomenellerhur att han gör. Vi (jag) har renoverat halva huset och haft skitfint. Ända tills lumpsamlaren direkt började ta fram saker utan att plocka bort. Så mycket för de löftena.

Men i alla fall. Efter att jag hade blivit av med migränen tack vare knarkkombinationen så blev det fart på kärringen. Jag jobbade med vanliga saker, ringde femtioelva samtal som hade med ett av våra sidoprojekt att göra, tvättade, bestämde mig för att skura tvättstugan med tandborste (eftersom den var äckeläcklig), tvätta, skura toan på övervåningen som maken delar med katten, plocka undan det värsta i köket, skura ur kylskåpet och gud vet vad mer.

Det handlar om att passa på medan jag är speedad. För när ruset går ur kroppen så kommer den stora kollapsen. Men jag hann med mer än jag hunnit det senaste året. Och insåg att vi skall ha städhjälp NU. För jag står inte ut.

Givetvis hade jag sällskap av hundarna. Hela tiden.

Och sen rann pattsvetten, kläderna åkte av och jag totalhavererade i soffan.

Herregud som jag skall städa den här vintern. Utan knark. Jag insåg inte ens vilket övertag det gav mig över elpannan.

Till jul kommer hundarna sitta vattenkammade med tindrande ögon i ett hem där det inte finns en pryl framme, inte ett dammkorn så långt ögat når, och det föreligger viss risk att maken ryker i ren städiver. Släpkärran och återvinningsstationen skall bli mina bästa vänner. För nu jävlar är jag på krigsstigen och det finns bara plus. Kalorier förbränns, jag får upp värmen och framför allt så slipper jag bo i “Syrien”.

Men först skall jag kollapsa.

svett

Samtidigt som jag försöker reda ut exakt hur många nya stövlar jag kan tänkas behöva till vintern.

Liggshopping skulle kunna vara den bästa sysselsättningen jag vet.