Jag kommer eventuellt inte att sluta tjata om den där årstiden som är i antågande riktigt än, men dra åt skogen vad jag fryser idag. Inomhus.

Det var ju det där med fördelar att jobba hemma, och på mitt jobb har vi en dresscode inskriven i någon policy. För policys är bra. Och låter snyggare än regelverk eller vad det nu kan tänkas heta på svenska. På sommaren får man till exempel jobba iklädd enbart trosor om man vill. Eftersom det blir hetare än helvetet där jag sitter, och det blir inte direkt kallare av att sitta omgiven av en triljon skärmar och datorer. Det är inte många arbetsplatser som har det som klädkod, det är jag och stripporna på Chat Noir antagligen.

När det är lite ugget ute får man ha mysbyxor och tröja. Tofflor är helt valfritt. Vad man däremot absolut inte får ha är strumpor. Oavsett årstid. Fossingarna löser man med de valbara tofflorna. För strumpor är att erkänna sig besegrad av årstidsväxlingar.

Men då kommer den här sensommarårstiden, när det faktiskt börjar bli jävligt ugget inomhus, eftersom färgen på utsidan just nu pendlar mellan ljusgrå och mörkgrå. Och vid den här tiden på året förklarar jag krig mot vår elpanna.

Jag vinner de år jag inte behöver sätta på den överhuvudtaget mellan oktober och april, eftersom klädkoden är en OnePiece i fleece. Ihop med fårskinnstofflor och en gasolvärmare i rummet.

Nu kan man även tycka att klimakterievallningarna borde hjälpa till att hålla värmen uppe, och det gör de, men de har fräckheten att mest visa sig nattetid, när de är totalt onödiga och bara irriterande.

Det jag vill komma till är att det bara är fucking september och jag vägrar sätta på pannan, eller ta på mig min fleecesparkdräkt. Men jag fryser. Och jobbar i UGGs, yogabyxor, stickad tröja och torgvantar. Till och med hundar och katt fryser.

Jag har gått och blängt på fleecen, men drar i min mentala handbroms så fort jag ser den. Att ta på sig den betyder att jag accepterar skitårstiden. Det betyder även att jag kommer se ut så här varje dag tills det är dags att kliva ur idet någon gång i april och börja leva igen.

Sexighetsfaktorn är total. Här blir inga barn gjorda vintertid.

Den ligger där den ligger tills vi åtminstone äntrar oktober månad. Det här handlar om principer för guds skull. Och klädkod, fleece betyder kris.

Men i oktober går jag ut i medeltidskrig mot pannan. Handsken kastas och pannan är min fiende. Dressar om till fleecesexbomb, drar fram gasolvärmaren medan pannan kluckar förnöjt från varmvattenberedaren i vetskap om att även jag har min gräns.

I vintras var den inte på en enda dag. De två riktigt svinkalla vintrarna före det var den på när det var som kallast. Det står alltså 2 – 1 till pannan.

Man skulle kunna kalla det här för mitt högst personliga kalla krig. I april skall jag kliva ut ur sparkdräkten och det skall vara oavgjort.

Om jag så skall frysa ihjäl på kuppen.

Ja, katten ligger där uppe och sover vintertid för att inte frysa tassarna av sig. Medan jag bara går och hatar den. Det har blivit personligt. Och de pengar jag tjänar på låga elräkningar går till eventuellt skoshopping.

Det är vad jag kallar prioriteringar.