På måndag 07:00 går startskottet för årets hummerfiske. Stor var med och fiskade hummer förra året, men han gillade det inte, förutom den sekunden som vi missade att sätta på locket till agnburken (makrill som ruttnat i salt i flera månader). Just precis då älskade han oss, och den stinkande vidriga makrillsörjan. Han luktade inte direkt solsken och rosor efter det.

Det blåste för mycket när vi skulle vittja tinorna, och jag körde slalom i vågorna mellan alla miljarder flöten som låg och guppade. Det är mer flöten än hav de första veckorna, och vind i kombination med att 99% av dem har samma färg, gör att det är en aning tröstlöst att hitta rätt. Helst utan att få någon annans flöte i propellern, köra på grund eller driva upp på klipporna. I värsta fall allt samtidigt.

Jag misstänker att Stor var övertygad om att allt det där skulle hända. Plus att jag och maken kommunicerar så himla bra. Han tror att telepati funkar när han står där bak och jag sitter bakom ratten och försöker millimeterköra. Det gör det inte. Och då gapar vi på varandra. Den som skriker högst vinner. Väldigt segelsällskapsresan.

Men Liten verkar se fram emot det. Intet ont anande knatar han omkring med en gammal flytväst i munnen och bara väntar på att det skall bli måndag. Helt aningslös om att det kan traumatisera honom för livet.

Förra året klarade vi oss hyfsat. En borttappad tina, och hummer- och krabbmiddag i ett par dagar. Till och med Stor fick hummer..

Det känns som att vi inte förtjänar samma tur i år. Och även om Liten är hemskt söt när han går omkring och kelar med flytvästen som snuttefilt i munnen, så måste vi nog ta ett snack. Jag och Liten alltså. Det känns som att han har alldeles för höga förväntningar.

Ja, de är mummelhundar båda två. Vid gladhet måste det finnas något i munnen, samtidigt som de låter. De tar det som är närmast, oavsett storlek, färg, form eller våra kroppsdelar. Ofta kroppsdelar.

Men han har gått med flytvästen i munnen flera dagar nu. Jag kan inte tolka det annorlunda.

Eller så skulle det kunna vara att han redan har börjat tjura över att husse drar iväg och “plockar” krabbor ikväll/natt. Och att han vill följa med på det, för att ha en grabbkväll, eftersom matte inte får följa med.

Det får han inte. För matte skall njuta av tystnad och stillhet ihop med båda sina håriga killar ikväll.

Men vi tar gärna en hoper krabbor på söndag. Har hört att det är nyttigt att variera pulver med just krabbor.