Åt helvete med sensommaren

Posted on | by Victoria | 2 Comments on Åt helvete med sensommaren

Inte ens jag klarar att lura mig själv mer. Det där med första oktober höll sådär kan man säga.

Var ju på rehab igår, orkar inte dra historien, men en operation som fuckade upp nerver så handen/armen gör ont. Jävligt opraktiskt när man sitter vid en dator. Eller flippar burgare på McD, är VD på Apple eller städar hotell. Existerar väl knappt något praktiskt jobb med en arm som värker och domnar.

Men jag är satans enveten. Det visste jag innan. När det gäller allt. Hela livet är en fucking tävling, om det så handlar om att borsta tänderna snabbare på morgonen eller få hundarna att skita på kortare tid. Ger mig aldrig.

Två timmar lyfte jag saker, gick på pallar och en hoper arm/handövningar igår. En av dem var “håll armarna rakt ut, en penna i varje hand och gör cirklar med båda händerna samtidigt till du inte orkar mer”. Först gjorde jag ungefär lika många cirklar som alla Formel 1-bilar har gjort i alla race i hela världen, och då sa sjukgymnasten/arbetsterapeuten “men, orkar du verkligen?”.

Jo, det gjorde jag ju uppenbarligen. Och vill man veta var felet är så gör jag som de säger. Det vill säga jag cirklar tills jag stupar. Då orkar jag ju inte mer. Skitlogiskt, eller hur?

Så jag fortsatte veva. Tills rehabtjejen ledsnade. Och sa till mig att sluta. Hon sa även att hon jobbat med det testet (vad det nu betyder, inte en susning) sen 90-talet och att hon aldrig bett någon sluta förut. Och så frågade hon om jag var envis. Näe, inte ett dugg?

Tydligen är det nyttigt med gränser. Man kan få mindre ont om man sätter gränser. Men då kommer tiotusenkronorsfrågan, hur gör man det?

Hem efter det, jobbade lite medan jag frös som en gris. Tänkte (envist) att det berodde på att jag hade jobbat med ond kropp i två timmar. För det är ju absolut inte årstiden som inte får nämnas. I min värld kan det bli 30 grader varmt igen precis när som helst. Och dra åt helvete som jag frös.

Jag satt till klockan sju igår kväll och frös så jag skakade. Sen fick den gamle trotjänaren flytta in.

20130925_090946_resized

Vilket nederlag. Före första oktober. Som sagt, livet är en tävling. Men jag slutade frysa.

Men glöm elpannan. För att den skall på snackar vi flera meter snö och väldigt många minusgrader.

Imorse var det kallt som i arslet på en snögubbe. Då gav jag upp, satte gränser, och tog på mig nalledräkten.

20130925_091002_resized

Här sitter jag nu och bara accepterar att det är Voldemortårstid på riktigt.

Nu börjar funderingarna på vad i hela friden jag hade på mig för jacka i vårvintras. Jodå, jag minns vilken jacka jag alltid har haft och som är så varm att man faktiskt kan vara ute när man måste. Vilket är varje dag eftersom vi har hundar. Ihop med den äkta ryska björnf**tan på huvudet (oslagbar när det är kallt). Men vad i hela friden har jag för jacka när det är kallt och jag inte vill se ut som en lodis?

Hur kommer det sig att man (jag) glömmer det varje gång det är årstidsskifte?

Och hur kommer det sig att det i nio fall av tio alltid är årstidsskifte mot vinter och inte mot sommar?

 

När vi ändå snackar katastrofer

Posted on | by Victoria | 88 Comments on När vi ändå snackar katastrofer

Nu är det åtta minuter kvar till Hollywoodfruarna. Och Gunillas fest, plus Brittans tokdissning på pressfotograferingen.

Kom igen, nu kollar vi och dissar igen. Världsklass!

Och en jävla tur att jag hann laga nageln innan.

 

Fraktur som fraktur

Posted on | by Victoria | 15 Comments on Fraktur som fraktur

Jomensåatte jag bröt en nagel idag. En katastrof av ohemula proportioner. Vad är budgetkriser, benbrott och världssvält mot EN BRUTEN NAGEL?

Jag bara undrar?

Min lillfingernagel dog av något så simpelt som en hundtass som ställde sig på den i soffan. Klockan var 18:48 och tragedin var ett faktum. Med tårar i ögonen tittade jag på halva min nagel som låg övergiven i soffan, och med Lille Skutt-gråt tittade jag på min stympade hand. Som om någon hade amputerat mitt finger.

20130924-200147.jpg

Men den olyckligt kapade nageln fanns ju kvar. Och precis som med ett tappat finger skall man spara den på rätt sätt. Skillnaden är att nageln kan man fixa själv, om man kör gellack, och man behöver inte åka till akutsjukhus/nagelterapeut. Och att sjukhusen kanske inte använder så mycket lim när de skall sätta på ett finger. Men en operation är en operation och skall inte underskattas. Nu kanske det inte är hjärnkirurgi, men inte långt ifrån.

Före tiden med gellack satt jag med lim och glasfiberremsor och lagade naglar som gick av. Detta var min första olycka sen gellackets inträde i mitt liv.

Så nu kommer tipset. Och meningen är att ni skall bli sjukt impade över att man aldrig är rådlös med gel och lampa.

När jag hade lipat klart över nageln hämtade jag operationsutrustningen. Och nagellim. För jag tänkte testa latmansvarianten. Orka ta bort nagellacket liksom.

Pincett var det viktigaste verktyget.

20130924-201149.jpg

Jag limmade på den tappade nageln, och väntade tålmodigt (nåja) tills limmet torkat. Och sedan buffrade jag hela nageln väldigt försiktigt med min klossfil, för att få bort allt topplack.

20130924-201436.jpg

Då var det dags för själva läkningsprocessen.

Ett lager nagellack, in i lampan, ett lager topplack, in i lampan, och avslutningsvis ett sista lager topplack till med lampa. Nageln är trasig, men den sitter där den skall. Och framför allt blev det bara ett väldigt litet, nästintill osynligt, ärr.

20130924-201859.jpg

Jag ÄLSKAR gellack. Men jag inser att jag måste ta den nageln till en nageldoktor när det är dags att byta färg. För det finns inte en chans i helsike att jag klipper av naglarna. Jag trodde dock inte att det skulle vara så lätt att laga en nagel som gick av så rakt, men det var det. Ytterligare ett användningsområde för lacken alltså, och nu hoppas vi att det håller.

Förresten så hörde jag att Malou von Sivers hade mina menskoppar på sig i TV häromdagen. MINA menskoppar. Eller ja, min idé åtminstone.

Fick jag något nagelnobelpris för det? Näppeligen. Och man undrar stillsamt var hon hittade dem.

Men i alla fall, jag delar snällt med mig. Det går att laga med lacken.

Sjukt viktig upptäckt. Som nu är er.

Och jag är inte deprimerad mer, för nu är jag hel igen.

Jag är som Kajsa Warg kan man nästan säga va?

Man undrar sa flundran

Posted on | by Victoria | 7 Comments on Man undrar sa flundran

Om man ser det här på Facebook.

20130923-221046.jpg

Då kan man undra vem som har gillat och föreslagit just den reklamen samtidigt som man är aslack på maken och har hittat drömstövlarna. Ja, jag vet att jag har många drömstövlar. En vis kvinna lever efter devisen att man inte kan ha för mycket skor (och handväskor eller kläder). Jag är jävligt vis.

Kontentan av min konspirationsteori känns som “här kan du få en ny make, och köp stövlarna”. Jag vet inte jag, men är det någon som motsätter sig tolkningen. En extra tolkning skulle kunna vara “här får du en ny make, för du ville ju ändå ha en ny vigselring”?

20130923-221620.jpg

För övrigt kom han tassande i källaren nån gång runt lunch idag och hämtade hummertinorna. Man kan anta att de ligger i sjön, men man vet inte. Eftersom man inte har pratat så mycket om varken det eller annat. Och det är säkrast så.

Annars spenderades söndagen under täcket (med händerna ovanpå). Men dagen började såklart med två småkatastrofer. Först ville inte Liten leka efter frukost, och la sig ner hela tiden. Vilket betyder jätteont i magen eftersom han inte fattar att mat skall tuggas och inte andas in. Det gick över efter tre sekunder och båda sprang in i prånget mellan husen där sopkärlen står. Där finns även en jävligt låst och stängd dörr ut mot gatan.

Det blev lite för tyst. Så jag gick för att kolla vad de grisade med. Barfota och utan glasögon. Då ser jag att dörren står på glänt och hundarna är väck. Jag dog skrämseldöden, fick en infarkt och sprang ut på gatan. Blind och barfota. Och mitt på den vanligtvis trafikerade gatan lekte de utan ett bekymmer i världen.

Jag gallskrek så Liten kom, och för en gång skull kom Stor med. Och så släpade jag in dem i nackskinnet, dog lite till, och sedan pussade jag ihjäl dem.

Mina dagar måste tydligen börja med hundrelaterade katastrofer.

Nu. Mot Göteborg och rehabkliniken. Näst sista besöket innan de kanske kommer på hur jag skall få tillbaka min vänsterhand. Hundarna börjar bli less på att jag tappar saker i huvudet på dem när jag glömmer att jag inte har samma kraft i den handen.

Jag var inte jättepoppis när jag tappade stekpannan på Liten. Inte så mycket för att det gjorde ont. Mest att den var nydiskad och innehöll noll matrester.

Även mummelhundar prioriterar.

Jamen förlåt

Posted on | by Victoria | 22 Comments on Jamen förlåt

Ett uselt inlägg på hela dagen igår. Och söndagen var den mest klantarsliga dagen på länge.

Man går och kissar på morgonen, och nu råkade jag göra det innan de utsvultna hundarna (och deras lika utsvultna matte) hade fått frukost.

I godan ro satt jag på toa, intet ont anande att Strömstad Blodbad skulle komma i skepnad av liten söt hund. Han lyckades hoppa och köra in en vass klo rätt i näsan på mig. Och jag blöder näsblod lätt som det är. Givetvis började det forsa, och jag kunde inte flytta mig eftersom jag fortfarande kissade. Jag behöver helt klart mer knipövningar.  Så jag fick sitta med kupade händer och låta det rinna ner där.

Väl färdigkissad såg det ut som att Dexter hade styckat ett offer på dass. Jag tryckte toapapper under näsan och hämtade mitt blodstillande vadd (går inte att leva utan), och väntade på att det skulle sluta forsa. Det gjorde det. Sen dess har jag sett ut så här.

image

Då var det dags för frulle. Först hundarna och sen jag. Man vet ju prioriteringsordningen.

Medan de käkade började jag hälla upp mjölk och pulver i min shaker.

Då kom näsmurbräckehunden och välte nämnda shaker över diskbänken. Tre deciliter mjölk blir asmycket när det ligger utspritt på en bänk. På något sätt omvandlas det till flera liter.

Torka, skura och göra om.

Sen la jag mig. Väldigt still. Eftersom jag kände mig som en vandrande katastrof.

Och jo. Ni vet maken. Han som skulle komma hem på förmiddagen. Han kom halvfem och han hade inte hört av sig på hela dagen.

Då brast det. Jag slängde ut honom. Nu blir han ju inte precis hemlös eftersom han har båten. Men jag vill inte se honom förrän han har vuxit upp från fem år till 45 år. Inte höra något heller.

Risken (chansen) finns ju att jag aldrig mer ser eller hör honom eftersom han är en smula trög.

Jag tror jag överlever. Det enda som retar mig är hummerfisket imorgon bitti. Aint gonna happen för min del. Och jag har ingen aning om var han är och hur han tänkt (inte alls?), eftersom flötena ligger här. Och han är bakom flötet.

Så. Jag låg. Hela dagen. Det verkar ha varit min fredag den trettonde.

Vad gjorde ni? Jag vill helst höra om katastrofer tack.

Morrn morrn.