Åt helvete med sensommaren

Inte ens jag klarar att lura mig själv mer. Det där med första oktober höll sådär kan man säga.

Var ju på rehab igår, orkar inte dra historien, men en operation som fuckade upp nerver så handen/armen gör ont. Jävligt opraktiskt när man sitter vid en dator. Eller flippar burgare på McD, är VD på Apple eller städar hotell. Existerar väl knappt något praktiskt jobb med en arm som värker och domnar.

Men jag är satans enveten. Det visste jag innan. När det gäller allt. Hela livet är en fucking tävling, om det så handlar om att borsta tänderna snabbare på morgonen eller få hundarna att skita på kortare tid. Ger mig aldrig.

Två timmar lyfte jag saker, gick på pallar och en hoper arm/handövningar igår. En av dem var “håll armarna rakt ut, en penna i varje hand och gör cirklar med båda händerna samtidigt till du inte orkar mer”. Först gjorde jag ungefär lika många cirklar som alla Formel 1-bilar har gjort i alla race i hela världen, och då sa sjukgymnasten/arbetsterapeuten “men, orkar du verkligen?”.

Jo, det gjorde jag ju uppenbarligen. Och vill man veta var felet är så gör jag som de säger. Det vill säga jag cirklar tills jag stupar. Då orkar jag ju inte mer. Skitlogiskt, eller hur?

Så jag fortsatte veva. Tills rehabtjejen ledsnade. Och sa till mig att sluta. Hon sa även att hon jobbat med det testet (vad det nu betyder, inte en susning) sen 90-talet och att hon aldrig bett någon sluta förut. Och så frågade hon om jag var envis. Näe, inte ett dugg?

Tydligen är det nyttigt med gränser. Man kan få mindre ont om man sätter gränser. Men då kommer tiotusenkronorsfrågan, hur gör man det?

Hem efter det, jobbade lite medan jag frös som en gris. Tänkte (envist) att det berodde på att jag hade jobbat med ond kropp i två timmar. För det är ju absolut inte årstiden som inte får nämnas. I min värld kan det bli 30 grader varmt igen precis när som helst. Och dra åt helvete som jag frös.

Jag satt till klockan sju igår kväll och frös så jag skakade. Sen fick den gamle trotjänaren flytta in.

Vilket nederlag. Före första oktober. Som sagt, livet är en tävling. Men jag slutade frysa.

Men glöm elpannan. För att den skall på snackar vi flera meter snö och väldigt många minusgrader.

Imorse var det kallt som i arslet på en snögubbe. Då gav jag upp, satte gränser, och tog på mig nalledräkten.

Här sitter jag nu och bara accepterar att det är Voldemortårstid på riktigt.

Nu börjar funderingarna på vad i hela friden jag hade på mig för jacka i vårvintras. Jodå, jag minns vilken jacka jag alltid har haft och som är så varm att man faktiskt kan vara ute när man måste. Vilket är varje dag eftersom vi har hundar. Ihop med den äkta ryska björnf**tan på huvudet (oslagbar när det är kallt). Men vad i hela friden har jag för jacka när det är kallt och jag inte vill se ut som en lodis?

Hur kommer det sig att man (jag) glömmer det varje gång det är årstidsskifte?

Och hur kommer det sig att det i nio fall av tio alltid är årstidsskifte mot vinter och inte mot sommar?