Och rövmysteriet håller på att få sin lösning. Ge mig bara ett par minuter att ladda upp vissa foton.
Med den cliffhangern lämnar jag bloggen en stund. Hehe.
Den där ändan och jag
Jag är så jävla blåst att jag blir mörkrädd.
I detta nu sitter jag i bilen på väg till mina jeans. Först ett spännande affärsmöte, men man nämner alltid det viktigaste först. Jeansen alltså. Och jag är en smula nervös.
Vad gör jag då? Jo för första gången på tre veckor drabbas jag av akut hunger, och ett sjukligt begär efter mat från di däringa restaurangerna utmed vägen som lättast känns igen på sitt gyllene M. Två cheeseburgare, pommes, dricka och varför inte en chokladdonut när jag ändå är farten?
Helt klart har jag totalt tappat vettet. Att trycka i sig det efter tre veckor med pulver är ju som att släppa ner ett par osäkrade handgranater i magen.
Och inte nog med det. Man känner ju sig aldrig så smal som när man är nybajsad. Men det där jäkla pulvret gör ju att det blir totalstopp i rören så jag har inte ens fått nervösbajsa. Jag skulle antagligen gå ner flera kilo om jag började blanda pulvret med kaustiksoda istället.
Så nu sitter jag och väntar på att magen skall jäsa. Sen är det möte och efter det, med nyjäst mage och helt oförlöst, är det dags att prova jeansen.
Om någon hittar lite överbliven intelligens där ute kan ni skicka den till mig, detta var rekordartat ogenomtänkt även för att vara mig.
Det är bara att plocka fram de gamla diaprojektordukarna om ni har för liten skärm.
På telefonen kommer det ju bara gå att se övre delen av rörläggarsprickan.
Eller så håller ni tummarna så hårt att de vitnar. För min skull?
Det kittlar oskönt i kistan
Idag är det den 26 september.
Dagen då jag skall kunna knäppa mina älsklingsbyxor annars måste jag lägga ut kesoröven på bloggen. Trots pulver i tre veckor har jag inte gått ner mer än något hekto. Alla andra i min närhet som kör LCHF, 5:2 och vad det nu finns mer bara rasar i vikt, men inte jag. Jag slutade med socker och två liter Cola per dag och gick upp sex kilo. Sen gick jag upp ytterligare två när jag provade LCHF.
Det är inte så rimligt, och betyder att jag är galet talanglös på dieter trots att jag har följt alla manualer.
Även byxorna befinner sig på annan ort, men jag återförenas med dem ikväll. Då skall jag prova. Och jag ville bara meddela att jag är jävligt nervös.
Bajsa i byxan-nervös.
Kan jag inte knäppa dem återgår livet till att äta precis som vanligt. Kanske vänta på att få en släng av magsjuka, det brukar hjälpa. Och stanna inomhus resten av livet eller bara gå ut iklädd sovsäck, om jag måste lägga arslet på bloggen.
Det existerar inte så stora skärmar. Man kommer möjligen kunna se helbild om man har projektor och 100 tum visnigsduk.
Att vara beroende
-Hej, jag heter Victoria och är sjukligt beroende av nagellack (bland annat)!
-HEJ VICTORIA!
Tjuvlyssnat under veckans möte för inte så anonyma nagellacksmissbrukare.
Alltså, B-M var lite orolig över att hennes gamla nagellack skulle bli ledsna om hon gick över till gellack. Det var jag med. Men jag löste det genom att köpa alla gellacken som fanns och ställa undan de vanliga lacken.
Ibland får de komma ut och vara med och leka eftersom jag aldrig målar tårna med gellack. Och ibland gör jag något så heltokigt som att måla vitt eller svart gellack på fingernaglarna, och sen målar jag med vanligt nagellack över. Det blir mer pigment i färgen och funkar alldeles utmärkt.
Jag är helt medveten om att jag är på (förbi) gränsen till vettlös när det gäller nagellack (och mycket annat), men jag känner lite att jag inte gör mina gamla nagellack ledsna och övergivna. För det finns inte en janne att jag skulle klara att ge bort dem. Jag har en hel bärkasse med lack, och två Ikealådor med nagelpyssel.
Ungefär så här.
Här är en bråkdel av mina lack. Kunde inte ta ett färskt foto eftersom nagellacken och jag lever i olika städer under veckan.
Så om någon funderar på att skita i gellack för att personen i fråga har för mycket vanliga nagellack, tänk om, tänk rätt och tänk på mig.
Jag är ju störd i huvudet på riktigt. Och svårt beroende. Det kan vara överdriven exponering av förtunningsmedlet i nagellacken som gjort det. Eller så var det för att mamma rökte när hon var gravid med mig och att jag åkte bil utan säkerhetsbälte, blev utsatt för galet mycket passiv rökning och tvingades lyssna till styvmonstrets idol Barry Manilow som barn. Man vet inte. Men det har ju tydligen satt sina spår eftersom jag fick “Copacabana” på hjärnan bara av att skriva det.
Men det finns värre saker att knarka än nagellack, så länge jag inte drar ett par penseldrag under näsan och njuter av lukten. Det håller jag mig ifrån. Godmorgon.
Förresten, en fråga. De allra flesta, nästan alla, tjejkompisar får inte måla naglarna i samma rum som sin sämre hälft (förutsatt att det är en man). För deras karlar tycker att både lack och aceton stinker. I det här huset är det nästan tvärtom. Maken blir överlycklig de gånger jag sätter mig och filar och målar, eftersom det betyder att naglarna blir lite vassare ett tag. Han lider av kronisk kroppsklåda och älskar att bli kliad mest överallt. Det är alltså en hittepåsjukdom i hans fall, för att jag skämt bort honom med ryggkliande.
Vad tycker era om det?
Det här med barn och sånt
Jag har ju inga egna tvåbenta barn, mest bara fyrbenta och lurviga, vilket är fantastiskt och allt det där. Skulle inte byta bort dem för allt smör i småland mot något annat. Som till exempel barn.
Men, det hindrar ju inte andra från att skaffa barn, och det hindrar absolut inte mig från att bli så glad att jag gråter så det skvalar för deras skull. När syrran berättade att hon var gravid med första bebben var jag inte talbar på flera dagar för att jag var strängt upptagen med att gå omkring och glädjegråta.
Nu är en av mina absolut bästa vänner gravid, min tvillingsjäl och sister from another mother, och jag har bara vetat om det i någon vecka. Och häromdagen fick jag en bild av hennes första ultraljud.
Då insåg jag att det skulle kunna vara fel i huvudet på mig. För jag såg direkt vad det skulle bli. Vilket mamman ifråga överhuvudtaget inte kunde se någon som helst likhet med.
Jag fick det här:
Nu tänker jag inte tala om vad jag sa att det är. Eller rättare sagt vad det ser ut som, för helt säker kan man ju aldrig vara. För jag vill veta om det är åtminstone någon mer som ser samma som jag.
Är det inte så kan jag kallt konstatera att UL-bilder är som ett slags Rorschachtest för min del. Jag ser vad ingen annan ser. Dessutom helt oförklarligt. Eller ja, Dr. Rorschach hade säkert inte tyckt att det är oförklarligt och sagt en hel del om det. Ytterst osäker på om det är något jag hade velat höra.
Har ni kommit på det ännu?
Hon kom inte på det, så jag blev tvungen att göra en bild för att illustrera VAD jag såg. Och hur oerhört tydligt det var. Så himla tydligt att om ultraljudet hade kommit med ljud så hade det inte funnits några som helst tvivel.
Beyond a reasonable doubt, som de säger i amerikanska juryer. Hela juryn hade stått upp, pekat på den blivande mamman och vrålat just den meningen. Hon bär bevisbördan, bokstavligt talat.
Det här kommer det bli:
Så himla uppenbart. Allt finns där. Näbb, huvud och kropp. Möjligen har jag lagt till svansen, men det var mest för att illustrera – och badankor har svans. Den skall bara växa till sig gissar jag.
När en före detta kollega kom med sitt foto från första ultraljudet såg jag en sjöhäst. Det har tydligen något med vatten att göra. Från fostervatten till…badvatten? Hon skrev till och med i födselannonsen “Sjöhästen har kommit ut, det blev en xxxx“. (Nej, hon döpte inte bäbisen till Rut).
Först, är det bara jag som alltid ser exakt vad det är på UL?
Och sen, ett stort gigantiskt grattis till Johanna, som också är en trogen Monaläsare sedan forntiden.
Ja, jag grät när hon talade om det. Nu är jag bara skitjätteglad, för hon skall få en badanka. Och jag kunde inte vara gladare för hennes skull.
Jag älskar badankor.