Ni som inte är så blonda som jag – förklara?

Jag såg den här. Om hur choklad förökar sig. Lösningen på alla världsproblem.

Jag blev så exalterad att jag skickade den till två väninnor. Den ena hade, helt otippat (inte), en chokladkaka hemma och testade. För att det var ologiskt. Och filmade. Medan vi båda satt i telefon och häpnade.

Jag fattar att den finns någon väldigt logisk förklaring till det. Om man är ingenjör. Det är inte jag.

Så om någon kan förklara hur choklad kan föröka sig vore det väldigt vänligt, för nu orkar jag inte kolla på den fler gånger och fundera över hur det funkar.

Om ni gör det så kan jag går igenom en veckas Gbg-jobb under tiden.

Deal?

Saker man inte skall ge bort i present till sina mammor

Om de är som min.

Mamma fick ju en iPad av mig när hon var uppe förra veckan, och vi hade en snabbkurs i det mest basala. Eftersom hon har en fientlig inställning till teknik, men ändå så gärna vill.

Tidigare har hon ringt och ställt frågor om datorn. Lite mer sällan, men som jag hatar frågor som “varför kommer jag inte in på Facebook?”. Hur i helaste helskotta svarar man?

– Jomen vänta lite skall jag vifta med näshåren här, och sen gissa om det är hela datorn som inte är ansluten till internet och isåfall varför, eller om det är något annat.

Det är omöjligt att svara på dylika frågor över telefon. Men hon tror att jag utför magi, och frågar likt förbannat.

Om man nu till nöds skulle råka ha gett bort en iPad. Får man ångra sig då? Eller åtmistone ångra att man lärde henne FaceTime?

Hon åkte hem i torsdags. Väl hemma ringde hon två gånger på FaceTime. Den ena gången för att bara babbla, den andra gången för att något var fel på datorn. Och då var det förvisso ganska praktiskt med en padda, för hon kunde visa vad det stod, och det smärtsamma i att förklara gick väldigt mycket snabbare.

Sen ringde hon minst tre gånger på fredagen, och på lördagen drog hon och styvfar till Irland för att golfa. Och gissa vad. Till min stora (o)lycka har de WiFi där de bor. Så hon ringde på lördag kväll för att tala om att de var framme. Sen ringde hon på söndagen och hade rundvisning, på måndagen för att tala om att det var fantastiskt att de kunde se på SvT på Irland och slutligen ringde hon igår, precis när vinjetten för SHF började spelas. För att fråga varför de inte kunde titta på SvT igår när det gick i förrgår.

Jag sa att jag inte hade tid att fundera över varför de inte kunde kolla igår när de kunde kolla i förrgår, för att jag skulle titta på veckans enda viktiga program.

Blev det tyst och hon lade på?

Nej. De fortsatte fråga. Tills jag sa att jag inte vet. Och att jag inte kan vifta näshår hela vägen till Irland. Möjligen sa jag det lite irriterat. Som svar fick jag en fnysning och frågan hur SHF kunde vara SÅ himla viktigt. Typ mer viktigt än att de inte fick in ettan någonstans på den irländska landsbygden. Logiken är underbar.

Så. Vad ni än gör. Ge inte teknikfientliga mammor en iPad i present. Och OM ni är så urbota korkade så lär dem för guds skull inte att använda FaceTime och förklara att det är gratis var man än är där det finns trådlöst nätverk.

Nu skall jag vänta på dagens samtal. För jag löste det inte igår. Eftersom jag somnade med näsan i min egen padda, och vaknade 12 timmar senare och kände mig frisk.

Eller så ringer hon inte alls. För att hon skall sura över att jag inte fixade problemet åt henne igår.

Hade det inte varit smartare att tänka så här? Hade hon inte fått paddan hade hon inte kunnat kolla någon dag, och absolut inte ringa mig stup i kvarten.

Jag gav min mamma en iPad och skapade ett monster.

Lär av mina misstag.

Nu är det snart dags igen

Det här avsnittet tänker jag ägna åt att heja på Britt. Känns som att hon kommer såga Gunilla jäms med ankfötterna.

Men å andra sidan är ju Gunilla en sån stjärna med en stil och klass som Britt aldrig kommer komma upp i. Och så har hon exakt noll självinsikt.

Som vanligt startar vi lite före programmet börjar. Veckans höjdpunkt. TV när den är som allra bäst.

gunilla

Team Britt

Jag fick en överdos och kom till blinghimlen

Jag tuggar i mig varenda ord jag möjligen har sagt om paljetter tidigare. Även om det mesta jag sagt varit inofficiellt. Men jag erkänner, jag var inte en blingnarkoman, och tyckte att det passade på små treåringars prinsesskläder. Eller möjligen på någon onämnbar tant med ankgång och fejkade Chaneloutfits och/eller leopardtights.

I min värld var det bara nitar som blingade och blänkte. Nitar var coolt, hippt och ungt. Paljetter fick mig att tänka på den gamla julkalendern Trolltider. Minns ni sången? “Pärlor och paljetter, har jag i min säck, allt som är för mycket, måste jag ta väck…”. Nåt i den stilen.

Det var även sånt familjer satt och limmade på sina alster under pysselkvällar, medan vi coola pysslade inte alls (sa hon som virkar, stickar och broderar).

Men sedan igår har antalet paljetter i det här huset ökat med cirka en triljon procent. Och jag älskar skiten. Ingen är mer förvånad än jag. Inte ens maken. Eftersom han har slutat förvånas.

Jag släpade mig ut i bilen förut och vi åkte till Gbg. Bland de oskönare resorna jag gjort eftersom magen åkte hiss i varje litet gupp under de 15 mil det är. När vi närmade oss hemmet sa maken att han ville hämta paket på utlämningsstället, medan jag bara ville hem. Snabbt. Ända tills jag kom på att jag hade klicketiklickat lite på Plain Vanillas sida förra veckan, och att jag hade fått ett sms om att det låg på samma utlämningsställe idag.

Så jag kände att jag kunde överleva ett stopp på Hemköp. Men jag har nog aldrig i hela mitt liv varit så glad att jag inte träffade någon jag kände. Eller så träffade jag någon jag kände men de gick långa omvägar för att slippa heja. För jag gick in i världens skitnaste rosa Big Brother OnePiece, skinnjacka, hatt, UGGs och ett mer eller mindre grönlila ansikte. Jag såg (ser) ut som om jag rymt från sluten anstalt.

Men jag fick mitt paket, och maken fick sitt. Han var ute i bilen och hade öppnat innan jag ens hunnit ut genom entrédörren på Hemköp.

Han är, som jag sagt innan, värre än Mona. För han hinner inte ens ut i bilen, han börjar riva i kartongerna på väg ut. Och när vi åkte hem såg hans paket ut så här.

bling 4
I det låg en liten present till mig. En näsklämma så jag skall kunna sluta hålla för näsan när jag hoppar i vattnet. Känns lite off-season, så jag lär få hålla reda på den till nästa år. Han är verkligen sjukt bra på presenter.

Vi kom hem, packade ut alla väskor. Jag plockade in i kylen och ställde i ordning alla väskor vi hade släpat med oss hem. Och under tiden låg mitt paket så här fint och bara väntade på mig. Finns inte en chans att jag tillåter mig att öppna förrän jag är klar med det jag har med mig in genom dörren. Jag drack till och med lite te för att lugna min stackars mage innan jag öppnade.

bling 3

Sen öppnade jag. Och tröjorna var så jäkla mycket snyggare i verkligheten. Dessutom så sköna. Samma baktanke med dessa, de skall passa till mina boots med nitar (absolut inte bling, det är nitar). Det gjorde båda. En bronsguldig och en svart. Och de där fejkskinnbrallorna som alla säger är så sköna.

Helt plötsligt fick jag lite ork. Så jag provade. Byxorna sitter som en smäck, efter att man har gett fan i att andas i ett par minuter. Man behöver inte direkt Spanx till de här brallorna. Enda chansen att kunna knäppa dem över kesoarslet var att liksom knuffa upp keson en centimeter i taget medan man drog dragkedjan en liten bit åt gången. Väl på var de lika bekväma som Pleasejeans. Jag älskar byxor där det känns som att man faktiskt kan äta utan linningen trycker bak hela tarmsystemet i njurarna

Och vips såg jag ut så här.

bling 1
Det gröna ansiktet passade inte på bild. Inte heller Icakassarna under ögonen av sömnbrist.

Skinnbrallorna. Och den ena tröjan med paljetter. Som passar så bra ihop med älsklingsbootsen. Sen däckade jag, och orkade inte prova den svarta. Men jag har en känsla av att jag kommer bo i de här två tröjorna under sensensensommaren.

bling 2

Men nu är det pinsamt mycket paljetter i Casa Fitterbittan. Och som sagt, jag biter i det sura äpplet och erkänner min fördom.

För nu älskar jag paljetter. Nästa steg är att börja pyssla antar jag. Med paljetter och glitterlim kanske?

Och apropå paljetter. Ni vet väl att det är tisdag?

Jag skall ta en liten liten stund på sofflocket så ses vi igen strax före nio.

Och NU har jag köpstopp. Oklart hur länge. Jag måste konsultera mitt bankkonto och göra en deal.

When you get what you wish for. Typ.

Ilandsproblemet med att bo på två ställen och pendla, vet ni när det är som VÄRST?

(Här gissar alla tillbakaresedagarna)

Men nä. Eller jo i och för sig. Det var i alla fall värst just idag.

Vi har ju börjat åka på morgonen, direkt till jobb, för att slippa sumpa en hel söndag/måndag med att tjura och åka bil. Nästa helg är väl den första helgen i år som vi inte skall upp, och fredagen efter det drar jag till Sthlm. Så det var en del saker som skulle med. Det är ju här jag har alla mina älsklingskläder.

Men vi var så jävla duktiga. Packade en drös väskor igår. Ställde ut alltihop i bilen. Allt var klart, bara att klä på sig, ta handväskan och hundarna under armen och åka. Vi var dessutom väldigt jättenoga med att åka i tid, eftersom jag skulle till specialistläkare som jag väntat på att få komma till i ett halvår. Man skulle kunna säga att det var den viktigaste tillbakaresemorgonen på väldigt länge. Maken till jobbet, jag till läkare, och eftersom jag inte var i Gbg förra veckan vet jag att det nu ligger drivor med jobb och väntar på mig där.

Det är då man får straffet för att man önskade sig en liten dietisk magsjuka. Eller så var det den laxerande effekten av företagsbudandet. För om man vaknar med ett ryck klockan kvart i fem av att man drömmer att man skiter ner sig, då är det bråttom vill jag lova.

När klockan var sex och larmet ringde hade jag feber, och spenderat mer tid med Gustavsberg än jag hade i sängen. Då var det dags att upplysa maken om att det inte fanns en janne att jag skulle fixa en bilresa utan trippla vuxenblöjor.

Och rar och medkännande som han är så blev han ju såklart väldigt orolig och baddade mig på pannan medan han frågade “Men hur mår du egentligen lilla hjärtat?. Eller så gjorde han inte alls det. Han vaknade och fräste “Men det skiter väl jag i, jag måste ju åka…VAFAAAAN!”

Men han åkte inte. För jag hoppades att det skulle gå över snabbt, så att jag åtminstone skulle fixa bilresan. Nu, åtta timmar senare, mår jag inte bättre alls. Så jag fick sätta maken i karantän och maila hans kollega (fånighetsgraden när man säger att maken inte kommer till jobbet för att jag är sjuk är rätt hög). Ringa läkaren och vänta en evighet på en ny kallelse. Och ligga kvar i sängen.

Det är sjukt praktiskt med två boenden. För om EN blir sjuk så stannar hela familjen. Och båda är lika irriterade.

Fast en är bara irriterad medan den andra är irro och magsjuk.

Jag hatar när logistiken kör ihop sig.