Jag har läst Mona sedan tidernas begynnelse. Och inte varit en blingig person. Vi har många gemensamma nämnare och väldigt lik smak, men inte just när det gäller blinget.
Men idag slog det över. Eller ja, det började redan förra veckan när jag såg Plain Vanillas poloklänningar/tunikor i guld och svart. Det kan hända att jag råkade klicka på köpknappen. Bling alltså. Min inkörsport till tyngre bling. Bokstavligt talat.
Det närmsta bling jag kommit innan är nitar på boots, och två collegetröjor från Uldahl med några stackars paljetter på.
Idag flyttade en klänning in i garderoben.
Ja, jag är trött – skittrött
Först, jag har inga som helst planer på att använda den som klänning. För att ens få lov att bli kallad klänning tycker jag att det fattas ett par decimeter. Eller om man nödvändigtvis skall ha den som klänning kan man inte vara längre än en smurf och kanske 10 år. För jag behöver inte ens böja mig fram för att arslet skall trilla ut. Det hänger liksom utanför stående. Men som tröjtunika är den ju tjusig värre. Och fullsmockad med paljetter. Till ett par jeans och blingbootsen (som jag hävdar är nitar).
Vad hände där liksom? Har jag kollat för mycket på Hollywoodfruarna? Kan jag skylla på Mona?
Nu har jag i alla fall slutat akutnervösa över företagsbudet. Och det är inte så mycket om de tar budet eller inte som jag är nervös över. Utan att det är något totalt annorlunda mot det jag gör idag. Även om det jag gör idag kommer vara väldigt bra att ha i bakfickan, och planen är inte att lägga ner det. Snarare att jobba ihjäl mig.
Så det kommer nog ha en laxerande effekt ett tag till. Byta liv mitt i klimakteriet är bättre än Microlax.
Men det är sällan trist att leva i alla fall. Det kan man konstatera.
