Om jag gillar prylar, så kan vi i alla fall konstatera att de pryttlar jag för det mesta köper inte kostar så mycket. Skrapan kostade 40 spänn liksom. Inte ens ett paket cigaretter, om jag nu hade rökt.

Nackdelen är väl att jag är så varierad (finare ord för galet beroende) i min shopping. Jag är inte så (errm) nishad? Stövlar, en kamera eller näsklämma. Lika roligt.

Men, när det gäller maken snackar vi ju enbart verktyg och maskiner. Och teknik såklart. Jag hade så önskat att han någon gång, frivilligt, gick ut för att köpa lite kläder. Men näe, trasiga strumpor, kallingar som han haft sedan tonåren (och jag inte får slänga för de är bekväma) och foppatofflor. Han äger ett par vinterskor, ett par sommarskor och ett par foppatofflor. Att han överhuvudtaget har något att ta på sig är för att jag inte står ut, och handlar åt honom.

Det här beteendet har han alltid haft. Han köpte inga kläder som barn. Vilket är ganska självklart, barn brukar inte göra det. Men ända upp i övre tonåren gick hans mamma ner till de lokala butikerna, lånade hem det hon trodde skulle gå hem, han valde och hon lämnade tillbaka resten och betalade för det han behöll. Ett väldigt forntida analogt näthandlande eftersom han inte behövde lämna hemmet och fick det levererat.

Hur är det möjligt? En rätt piffig 20-åring som inte satt på rummet och gömde sig, fick alltså sina kläder hemlevererade av mamma?

Sen kom en period när han var tvungen. Då använde han kravatt. Jag vet inte, men det kanske är bra att han inte sköter just den typen av shopping själv. Det verkar inte riktigt vara hans grej, för att uttrycka sig väldigt snällt.

Men maskiner. Och verktyg. Det är grejor det. Spelar ingen roll var det är, bara det har något slags elkontakt eller batteri, han tycker det är lika roligt att köpa en elvisp som en häcksax (eldriven såklart). Det behöver ju inte vara en nackdel, om det inte hade varit för att han inte använder det mesta han köper.

Elvisp säger ju sig självt. Han hittar inte ens i kylskåpet. Den använder han inte. Eller de använder han inte. Vi hade nämligen ingen, så han köpte tre.

Men då kommer poängen. Snubben har mani på dammsugare. Bland mycket annat. Men just dammsugare står väldigt högt i kurs. Jag tror att han har köpt minst tre vanliga i Göteborg, plus två sådana där uppladdningsbara. För att det skall vara enkelt. Gissa vem som inte använder dem?

I Strömstad har han kanske totalt köpt lika många, till lägenheten alltså. Plus två vattendammsugare till båten, två uppladdningsbara och en vanlig. Gissa vem som inte använder dem heller?

Eller nu ljuger jag. Vattendammsugarna använder han ibland. Men bara i motorrummet. Inget som har med verklig städning att göra.

Häromdagen var han nere och grejade i båten utan att säga något. Jag brukar inte bry mig, det är en båt, den behövs grejas med ibland.

Ända tills jag fick reda på vad det var. Genom Facebook.

Han installerade en jävla centraldammsugare på båten. PÅ BÅTEN!

Det är liksom inte ett kryssningsfartyg vi har. Vi pratar om en dammsugningsbar yta på kanske 10 kvadratmeter. Om ens det. Och där skall vi ha en centraldammsugare?

Vad i hela friden är vitsen med ett tvåsiffrigt antal fungerande dammsugare om man aldrig någonsin använder dem? Vi har dammråttor så stora att de hugger oss i hälsenorna, men han skulle inte komma på tanken att dammsuga, om inte jag säger åt honom.

Jag vet inte riktigt om han faktiskt tror att det blir automatstädat bara för att man har många dammsugare. Men för mig räcker det med en, och jag skulle bli jäkligt glad om han faktiskt städade istället för att samla på eldrivna städartiklar.

Är det någon som överhuvudtaget fattar vitsen med det?