Jag fattar det mesta i övervakning på nätet och att storebror har koll.
Men om jag bloggar om nya hittade naglar igår, som inte är framgooglade av mig utan av maken och jag sen har fått bilden på mail. Den här.
VAD är då oddsen att den här dyker upp som reklam i mitt Facebookreklamflöde idag?
Där går nästan gränsen för vad jag tycker är scary.
Samtidigt som jag blir lite sugen på att köpa den såklart.
Maken brukar ju muttra ohörbara saker i sömnen, inget jag tänker på eftersom det dels är en så liten del i den totala kakafonin och dels går det aldrig att höra vad han säger.
Men inatt var det återigen en natt när jag viskpratade. Med honom.
Jag drömde att vi skulle spela upp en pjäs på engelska hos Morrongänget (radio i Göteborg) och han skulle inte vara med, men han skulle hjälpa mig att öva på mina repliker.
Och jag strävade med att läsa mina repliker med inlevelse (givetvis genom att viskprata dem rakt ut i luften) medan hans inte gick att höra. Det gick bara att höra att han mumlade något när det var hans tur.
Jag vaknade till ordentligt när jag sa:
– Men du kan väl för helvete engagera dig lite så jag åtminstone hör vad du säger?
Varpå han fortsatte mumla i sömnen bredvid mig.
Jag tror att vi kommunicerar mer nattetid än vad vi gör dagtid.
Jag vill minnas att det var en riktigt bra pjäs och att jag hade snott huvudrollen.
Mitt liv är med andra ord så mycket mer intressant i sömnen än vad det är i vaket tillstånd.
Jag fick “lön” för mödan idag hos optikern efter att inte ha ansträngt ihjäl ögonen för det gick att mäta det bråkiga ögat och få upp det till 100% igen istället för 80%. DEN lyckan.
Däremot var jag ju på ett sjusärdeles uselt humör av olika anledningar igår (mental note to self, ge fan i att blogga i affekt för det är trist) och så sov jag ganska exakt två timmar natten till idag för att jag kanske jobbade lite till sena natten. Sen sov jag extra dåligt för att jag var lite fjolligt orolig över ögonbesöket idag.
Men idag känns livet lite bättre. Mer normalförbannat liksom.
Jag behövde inte byta glasögon för närsyntheten (prisad vare gud i höjden – det hade kostat en förmögenhet), men däremot åkte jag på att byta läsglajjor. Igen. Det här med att vara medelålders är rätt kass. Så jag gratulerade mig själv genom att faktiskt välja ett par riktigt snygga läsbågar. Som skulle vara klara efter en timma.
Exakt då fick slipmaskinen hos optikern kortslutning och dog. Så en timma blev “ojdå, vi ringer när slipen är lagad och glasögonen är klara”.
Här trodde jag att jag skulle sitta och både se bra UT och se BRA ut vid datorn redan nu. Men jag kan vänta ett par dagar.
Däremot har jag fortfarande ögonöveransträngningsförbud till jag blir av med den där förbaskade blefariten (inflammation i ögonlocket ellervaddetnuvar).
Och vet ni vad anledningen till inflammationen är? Mina jäkla ögonfransförlängningar som jag har älskat SÅ. Som jag dessutom haft i snart ett år utan problem. Tydligen inte helt ovanligt eftersom de som pysslar med fransförlängning inte har tillräckliga kunskaper om olika ögonåkommor och inte ser de första varningstecknen. Som jag ifrågasatte redan förrförra gången det var dags för påfyllning eftersom jag hade en del franshårsäckar som gjorde ont.
Man lär så länge man lever.
Men då vet ni det. Fransförlängning är alldeles alldeles underbart, fast ha lite koll själva om ni gör det. Om det börjar se fnasigt ut i fransraden så är det läge att ta hjälp av optiker för att få medicin i tid.
Nu är jag inte bara sorgkantad runt ögonen, jag har även osynliga ögonfrallor. Blonda och halva. Mina frallor är liksom långa och lockiga i sig själva, de är bara lite ljusa, vilket gjorde fransförlängningen väldigt tidsbesparande.
Minns ni detta, när vi debatterade vagelns vara eller icke vara i januari?
Det var ingen vagel. Redan då hade blefariten börjat. Men då hade jag åtminstone ögonfransar.
Nu ser jag ut så här.
Sorgkant och gråblonda avhuggna ögonfrallor.
Jag känner inte igen mig själv!
Men jag tänkte göra en ordentlig annan förändring på onsdag när det är dags att gå till bästa nagelfixaren igen.
Första gången jag gick dit var jag lika nervös över att låta någon annan peta på mina naglar som jag är inför ett tandläkarbesök. Numera är jag ju svincool. Jessica brukar ju få fria händer, men den här gången har jag förberett henne med den här bilden.
Jag har ju för bövelen blivit övermodig.
Den som lever får se.
Men nu skall den här gamla tanten med allsköns krämpor sova. En välförtjänt sömn.
Imorgon är jag back on track igen. Men kanske inte 16 timmar per dag.
Godnatt på er 🙂
Idag (eller snarare igår eftersom klockan passerat midnatt) försökte jag vara extra duktig på att inte anstränga ögonen eftersom det är dags att mäta synen imorgon bitti (senare idag) igen.
Och det gick ganska bra. Ända till jag läste Monas makes svar på frågestunden och lackade ur på min egen make. Bad honom nämna tre av mina egenskaper som han älskade.
Jomensåatte. Det skulle kunna varit dagens sämsta idé. För det gick ju såklart åt skogen.
Då fick jag akuta PMS-klimakteriebesvär.
Med det sagt vill jag bara säga att det finns flera anledningar till att jag varit lite tyst idag. En anledning var ögonen, en annan var tiden som spenderades med att finslipa på planerna “hur man lär en make att säga RÄTT saker istället för ÄRLIGA saker” alternativt “bästa sättet att ha ihjäl en make utan att hamna i finkan”. Sen fanns det en tredje, fjärde och femte anledning också.
Sen avslutades kvällen med middag hos familj. Ibland är blod tjockare än vatten, ibland inte. En del gånger när man tror att blodet är tjockare visare det sig att somliga har överdoserat blodförtunnande.
Jag har många kompisar men få nära vänner. För jag vill ha det så och det är alldeles självvalt.
Idag (måndag alltså) tänker jag ägna hela dagen åt att engagera mig i just mina få nära vänner, för de betyder banne mig allt och mitt liv vore väldigt tomt och innehållslöst utan dem.
Ni vet vilka ni är och jag älskar er.
Härmed utnämner jag den här dagen till Vänskapsdagen.
Alla andra kan dra dit pepparn växer.
Jag sa att jag led av PMS-klimakteriebesvär lite extra mycket just nu va?
Jag tror jag behöver ett par enhörningstofflor.
Godnatt.
Det finns hopp för ålderdomen tydligen. Upptäckte jag idag.
Svärfars jämngamla bästis (85 år) är en vansinnigt rolig snubbe. Sjukt intelligent, har bott och jobbat över hela världen och trots sin ålder är han akademiker ut i fingerspetsarna. Utbildad jurist och sjökapten. Hans första och hittills enda fru bodde han med på andra sidan jordklotet, fick fyra barn, skilde sig för 30 år sedan och flyttade hem till Sverige igen.
I 70-årsåldern träffade han en “flickvän” på logdans som han har hängt ihop med tills ungefär nyss. Och såvitt jag visste hängde de fortfarande ihop. Ända till han ringde maken igår och frågade om vi kunde komma hem till hans nya “flickvän” (är man verkligen flickvän när man är 85?) och hjälpa dem med deras iPads.
Maken tog bara emot bomben till överraskning utan att ställa en enda fråga medan jag såklart knatade dit med att batteri av frågor i skallen. Vem var hon, hur hade de träffats, när i helskotta hade han dumpat exet och varför.
Vi kom dit och möts av en grymt snygg donna i vad som absolut inte såg ut som 85-årsåldern. Dessutom supertrevlig. Men vi funderar fortfarande över kronologin. Han är en lurig farbror med glimten i ögat. En 85-årig player if you will.
Vi VET att han var hos exet så sent som för en månad sen, men när vi satt där och jag ställde en miljard frågor om allt och inget (devisen frågar man inget får man inget veta) så visade det sig att de hade träffats på den lokala pensionärsföreningen och börjat gå på skogspromenader tillsammans. Redan i sensomras. Enligt flickvännen.
När jag blängde på gubben hade han i alla fall den goda smaken att se lite skamsen ut, för han visste precis vad jag tänkte. I sensomras hade han definitivt inte dumpat exet. De var i allra högsta grad ett par fram till för en månad sen.
Men skitsamma. Min åldersnoja försvann i ett huj. Har man fortfarande så många rävar bakom öronen när man är 85 år så finns det banne mig hopp. Kanske inte om män, men om mänskligheten sådär generellt. För de var nykära. De berättade att de pratade i telefon varje morgon i minst en timma innan det var dags att kliva upp och att spjuvergubben hade börjat skriva poesi till damen ifråga.
Ytterligare ett hopp för mänskligheten. Det går att lära gamla gubbar att sitta (kanske till och med att ligga?). För den här snubben är skitrolig i verkligheten men dödens trist och kortfattad i telefon. Han har dessutom aldrig någonsin skrivit en diktrad tidigare i sitt liv.
Livet ÄR alltså inte slut efter 45. Kanske. Helt avhängigt på antalet rävar bakom öronen?
Sen gick vi på lokal och åt middag. Jag och maken allså. För att häpet diskutera på temat “vad fan hände nyss och hur gick det till”.
När vi kom hem smög vi på jyckarna och ställde oss på en stol för att kika in i köket och kolla vad de gjorde när de var ensamma. När de fortfarande inte hörde något låg de snällt och kikade lite lojt på ytterdörren. Om det nu är snällt att ligga på köksbordet.
Sen kan det hända att jag knackade lite tyst med nageln på fönstret och då såg det ut så här.
Man MÅSTE faktiskt vakta från hög höjd. Den andre hann hoppa ner och försvinna mot ytterdörren medan han skällde sitt allra barskaste skall.
Ifall ni undrar vad det är för högar på golvet under bordet så hänvisar jag de frågorna till jyckarna. Eller snarare till Liten. Han brukar roa sig med att möblera om när de är ensamma. Vilket betyder “riva ner allt han når och lägga i en liten hög”.
Ytterligare en dag av minimalt datoranvändande.
Som avslutas med världens bästa tips.
Ni som gillade armbandet och örhängena jag fick igår.
In med er till Granntanten för hon har tävling där priset är just ett “Granntanten Original”. Där jag är meddomare. Ni har alltså chansen att vinna ett precis lika fint (eller snarare nästan lika fint, för mitt skall vara FINAST). Och det är jag och tanten som bestämmer vem som skall vinna enligt hennes kriterier.
Men innan ni drar dit kan jag ju passa på att tipsa om tävlingen hos Mona som har deadline imorgon (söndag) klockan 12:00. De världssnygga dunjackorna. Som jag med vill ha flera stycken av.
Det är mycket tävlingar nu. För blusen i kinesisk large skall ju hitta en ny ägare med.
Men det tar vi imorgon för nu är jag så trött att ögonen går mer i kors än vanligt.