25 minuter kvar till frumiddag med en assiett gräl till förrätt, till varmrätt serveras en skopa smutskastning och lagom till desserten är det dags för en parfait av utstormning. Antar jag?
Här sitter i alla fall vi och väntar ivrigt.
Det är DYRT att kröka och gänga!
Vi har en bänkdiskmaskin, men den har inte fått flytta med upp ännu så jag roar mig med att handdiska. Förvånansvärt avkopplande faktiskt och det var inte direkt i förrgår jag pysslade med dylika uppgifter, jag minns inte ens när jag inte hade diskmaskin. Eller jo det gör jag. I den väldigt pyttelilla lägenheten med kokvrå och sovalkov som jag bodde i från jag var 16 år tills jag var 21 år. Det var alltså *räknar på fingrarna* skitmånga år sedan jag diskade. Fingrarna räckte dessvärre inte till för att komma fram till en slutsumma. Hrmf.
Efter väl utfört arbete i köket igår satte jag mig i soffan. Då ringde makens telefon och om telefonsignaler kan låta koleriska så var det just så de lät. Väldigt koleriska.
Det var grannen under oss som upplyste om att det regnade vatten i hans sovrum. Som ligger under vårt sovrum. Förvirringen var total. Det enda vatten som hade runnit var diskvattnet och min största ångest var att det skulle vara vajsing med det nyrenoverade badrummet, så jag stängde bara av all vatteninformation eftersom jag inte orkade bli mer upprörd än jag redan var.
Maken rusade ner till grannen, via telefon fick jag spola i köket och sedan i badrummet. Spolning i kök genererade tropisk regnskog i undergrannens sovrum, spolning i badrum gjorde det inte. Tropisk regnskog är bland det sämsta man kan ha just inomhus. För det är dyrt. Vi vet ju redan att maken är rörmokarson och det finns en anledning till att svärfadern kunde gå i pension ganska tidigt – de tar rätt bra betalt för att kröka och gänga – även om det givetvis är ett jävla skitjobb (Göteborgsvits HÖHÖHÖ).
Imorse kom rörkrökaren med kamera för att stoppa ner i diskhoröret och vi närde en förhoppning att han skulle kika i kameran, se ett plättlätt hål och säga “eureka, här har vi problemet, det löser vi med lite kitt” (eller vad man nu löser hål i rör med?).
Så var det naturligtvis inte. Rörkrökaren såg inte ett skit (höhö igen). Och ville utföra diverse operationer som lät väldigt avancerade. I det läget är man svinglad över att ha rörkrökarson som make, för han sa nej, vi gör så här istället. Vad exakt “istället” är vet jag inte, eftersom rörmokeri är ungefär lika komplicerat som kyrilliska i min värld. Men slutsatsen var väl ungefär att makens lösning eventuellt blir marginellt billigare.
Nu är han tillbaka under vår diskbänk.
Han har sågat upp hela väggen bakom diskhon och hittat någon slags läcka. Han har även sågat upp sovrumsvägg i undergrannens tropiska sovrum för att kika på rörgångarna.
Jag har sagt det tidigare, men jag säger det igen.
Det finns en bransch som suger mer än ALLA andra branscher och det är fastighetsbranschen.
För det första har man kunder som enligt lag får uppföra sig som små svin. Skulle man jämföra fastighetsbranschen med exempelvis att ha butik motsvarar det att man i butiken skulle ha kunder som kommer in och kräver saker som inte finns i ordinarie sortiment, när de får saken som inte ingår i sortimentet kan de ta prylen, lämna butiken och skita i att betala och skulle man drista sig till en prishöjning på ordinarie vara kommer de vägra att betala mellanskillnaden. Dessutom har de rätt att bära sig åt så, enligt lag.
Säg den butik som hade jobbat med de förutsättningarna?
Det händer rätt ofta att jag saknar att vara anställd och bo i hyresrätt ägd av någon annan. Idag är en sådan dag.
För de där som ligger i köket och krökar och gängar kostar inte bara pengar i egen arbetstid, de kräver även visst engagemang av oss.
Det där köpstoppet verkar komma rätt lägligt. Man blir inte Joakim von Anka av att driva eget.
Om man inte heter Steve Jobs.
En kovändning och en bloggutmaning till Mona minsann
Nu har jag andats i kvadrat ett par timmar och ägnat sen eftermiddag åt att läsa ungefär hälften av den ljuvliga boken jag fick av PGW med posten idag. Den kvinnan skickar så klockrena (och i det här fallet vältajmade) presenter att man blir lite tårögd.
Att läsa den med dess underfundiga formuleringar kändes som en reklamfilm för Norrlands Guld. När man vill vara sig själv för en liten stund. Eller när man vill vara för sig själv en liten stund.
Sen blir man tårögd för att man fnissar hejdlöst åt bokens innehåll. Jag är introvert, men inte till 100%, vilket alltid kommer som en överraskning för cirka 100% av alla kompisar, kollegor och till och med familj. Det ena utesluter inte det andra och jag gissar att man har lika stor behållning av boken oavsett var man befinner sig på skalan.
Nidbilderna säger väl allt?
Jag erkänner. Jag har stereotypat båda sidor. Även om jag kanske inte har haft med svanktatuering på just den fördomslistan utan en helt annan lista.
Meningen var ju att jag skulle läsa om Britt-Marie, men jag hann inte börja läsa och blev å det bestämdaste avrådd. Tydligen kunde den boken vara lite känslig att läsa precis just nu i kölvattnet efter moderns avresa då det möjligen fanns en och annan likhet mellan henne och Britt-Marie.
Och nu till det som föranleder bloggutmaningen. Idag hämtade jag två paket på posten, dels deodoranten som Moa tipsade om.
Den testas i detta nu. Och den doftar FÅNIGT gott. Nu är det bara prestandatestet kvar, hur den kommer klara natten eftersom jag är ungefär lika het som en kamin nattetid. Efter 30 plus år med Biotherm har armhålorna drabbats av märkeschock och skickar febrilt synapsmeddelanden till hjärnan att något är fel. Medan meddelandena från näsan överröstar armhålorna så hjärnan tycker mest bara att det var ett poppigt byte.
Sen kom ytterligare ett paket. En roomspray från Voluspa som jag inte ens visste att den fanns. I jämförelse med ljusen kostade den skit och inget alls, innehåller 100 ml och går även att använda som bodyspray för den hugade.
Det betyder att mitt sovrum luktar mumma nu (ljusen hade jag sedan innan), samt att kläderna i de nya garderoberna blev av med Ikeadoften eftersom även de fick en snabbdusch.
Och det var då snilleblixten slog mig. När jag öppnade garderoberna för att duscha bort Kamprad.
Mona mumlade ju något om att jag inte fick säga något om hennes skor och jackor efter att ha sett min jeanshög (som de flesta faktiskt enades om var tämligen normal – vilket till och med förvånade mig).
Efter att noggrant ha rannsakat mig själv konstaterade jag att jag inte behöver ett smack. Och efter lördagens promenad på stan när jag enbart köpte två nagellack och ett “läppstift” till lillflisan och ingenting alls till mig själv. Då vore det väl själva fan om det inte skall gå att ge katten i att okynnesshoppa?
Sex månader tänker jag mig. Lagom till vårsäsong när det faktiskt är lite roligare att handla igen och då kan man få lov att köpa något dyrare för att man varit väldigt väldigt duktig.
Vad säger du Mona? Jag är stenbestämd, och ditt köpstopp förra året inför Florida gick ju…sådär? 😉 Ingen okynnesshopping under november, december, januari, februari, mars och april. Förbrukningsvaror får köpas (såklart), men inget annat bara för att det är trist väder och synd om oss.
Det enda jag vill höra nu är ett Barney Stinson-citat:
CHALLENGE ACCEPTED!
Dessutom kommer vi få kåta, glada och tacksamma sämre hälfter.
Seså, hjälp mig nu att säga till kärringen med fler jackor ensam än vad ett stormannaband har totalt, att hon skall vara med. Annars är hon en rutten fis.
Det här kan bli hur intressant som helst.
Och imorgon är det Gunilla Persson igen. Med frumiddagen.
SOM jag har längtat.
Men vi tar och handarbetar lite då?
Eftersom det här med ömma mödrar och en del svärmödrar verkar vara en ständig källa till förtret när de inte kan låta bli att lägga sig i saker de inte har med att göra. Som hur man väljer att leva sitt liv.
Mamma gick över alla gränser i världen igår. Hon är pedant, lite fyrkantig i sina åsikter (dvs lever man utanför hennes box är något konstigt) och ÄLSKAR att tala om för…mig…att jag inte kan må bra för att jag, i det här specifika fallet, hade en tvåa som ser ut som en svinstia, en man som inte har ett arbete i ordets rätta bemärkelse, att jag inte ringer henne tillräckligt ofta och att jag inte vill umgås med henne eller med kompisar som “normala” människor. Hon står självklart för normen.
Det var ändå en rätt okay helg. Jag gjorde ju som hon sa, lagade min mat, bjöd hit svärfar, tog med henne till ömme fadern, gick på stan och småpratade hemmavid. Hon fick ju till och med bada.
Men så var det ju det där med promenaden igår, min lilla tidsfrist som jag ägnade åt att tvätta, plocka upp ur kartonger som maken bar upp från tvåan och dona i min egen takt. Två timmar senare kom hon tillbaka. Då var det nästan läggdags. Och i min värld hade hon möjligen surat en smula över att vi satte oss i soffan och chillade efter att svärfadern gick hem, genom att slösurfa lite på paddan (jag), zappa tv (maken).
När hon kom tillbaka upplyste hon mig om att hon faktiskt hade gått upp till pappa och styvmodern för att TALA med dem om att jag nog inte mådde bra. Av ovan nämnda orsaker.
Istället för att prata med mig om att hon trodde just det rände hon till pappa, som om jag verkligen vore elva år.
Paradoxen i det hela var att hon påstod sig vara bekymrad över mitt välmående, men att hon, efter medhåll från fadern (hennes ord – jag har inte tagit reda på fakta) faktiskt mådde bättre. Nu vet inte jag, men…om bekymret var att jag mådde dåligt och det slutade med att hon mådde bra så är det något som inte stämmer i den ekvationen va?
Då brast det. Hon fick respass. Och en utskällning. Inte bara för att hon lyckades med det största övertrampet någonsin, även för att hon gick till pappa som JAG är bekymrad över eftersom han inte är helt återställd och har sitt eget att bekymra sig över.
Det måste vara sjukt jobbigt att leva med ett behov av att tala om för andra hur de på lämpligast möjliga vis skall leva sitt liv och jag tror inte att hon är ensam om det behovet. Man kan dessutom inte låta bli att undra hur hon hade hanterat ett barn med RIKTIGA problem.
Så nej, hon fick inget förmiddagskaffe, hon fick inte heller frukost. Hon fick packa sina saker och gå.
Sen gjorde jag, med idé från Admin Anka, två utkast till nya tavlor där jag skall brodera den översta, i fototapetstorlek. Den andra verkar finnas behov av här på bloggen.
För det var ju det här med svärmödrar.
Ordvitsen kan ju inte undgå någon. Alla dessa jobbskyltar “plocka undan efter dig, din mamma jobbar inte här”.
Den funkar även i hemmet.
Nu skall jag andas i kvadrat en stund.
Säg till om ni vill ha specialdesignade broderimönster, jag är en jävel på tavlor.
Alla möjliga sorters tavlor.
Vi har i alla fall tur med vädret
Uppe med tuppen klockan åtta, utvilad enligt ömma modern, inte så utvilad enligt mig själv.
På helgen vill jag chilla med min frukost, äta, pilla navelludd och läsa lite tidning. Under tystnad och helst i min ensamhet. Det var bara att glömma.
Vid nio började den stora rastlösheten och “vi måste göra något, jag kan inte bara sitta här”. Väldigt oklart varför VI måste göra saker för att hon inte kan sitta?
Vid tio reste hon sig helt sonika och bestämde sig för att städa trapphuset. Inte mig emot. Jag slipper och skulle dessutom få en liten stund för mig själv. Så blev det inte, eftersom modern kom in ungefär en gång var tionde minut med frågor som “var är trappmoppen”, “jag hittar inte sopskyffeln”, “finns det skurmedel i källaren”. När trappan väl var skinande blank och jag fortfarande inte fått pilla särskilt mycket navelludd var det väldigt nära att jag övervägde en kopp sprit.
Och inget hade ändrat sig från gårdagen. Bad stod på schemat, samt mathandling och att bjuda in svärfar på middag. Åldern till trots känner jag mig en smula omyndigförklarad.
Men vi tog jyckarna och gick ner till kallbadhuset.
Hade jag haft en snopp skulle den ha blivit inverterad cykelsnopp bara av att kika på temperaturen i vattnet.
Men ömma modern badade och vi tittade på.
Och vädret gjorde så att livsglädjen återkom. Det var vackert ute.
Sen handlade vi maten som mamma hade bestämt att jag skulle göra åt svärfar och nu sitter hon i soffan och talar om för mig att klockan är hög tid att jag börjar laga den eftersom han kommer om 35 minuter.
Så om ni ursäktar skall jag bara lyda lite order och genast resa på mig för att tillaga inköpta ingredienser enligt order.
Mvh // Victoria 11 år